Gentrifieringen av Kville

Föreliggande text behandlar den pågående gentrifieringsprocessen av vårt närområde, stadsdelen Kville i Göteborg. Även om det är en process som långsamt krupit fram under flera år väljer vi att här ta avstamp i två avgörande händelser som vi tror kan illustrera såväl de problem vi iakttar som den kritik och de möjliga motdrag som erbjuder sig. Den första av dessa händelser ägde rum under långfredagen 2011. Mitt i dessa lediga dagars frukoststund hör vi som vistas på en av Lantmätaregatans innergårdar ett plötsligt skällande och buller. Vi diskuterar om det är en mindre byggnadsställning som rasat, men inser ganska snart under återkommande knallar att det rör sig om en skottlossning på ett närliggande café. Snart har polisen spärrat av området och grannar hänger ut genom fönster eller cirkulerar oroligt på gårdarna. Bakgrunden till skottlossningen är oklar, men det har spekulerats i om det kan varit en uppgörelse mellan caféägare eller helt enkelt var ett bråk som gick över styr. Mer intressant för oss är emellertid de reaktioner som händelsen gav upphov till. För ganska snart började våra grannar tala om att det var ”muslimerna” som var igång igen, liksom andra raljerade om att det var lugnt så länge de inblandade höll sig till ”självsanering” – samma grannar som vid återkommande tillfällen har förordat att vi ska omvandla våra hyresrätter till bostadsrätter för att kunna ”bli av med slöddret”.

Denna kombination av raljerande rasism och possessiv aggressivitet vittnar om ett förakt för de av samhället utstötta existenser som drabbas av våldet men är också ett symptomalt uttryck på det gentrifieringsprojekt som initierats av Göteborgs kommun. Stora områden norr om Vågmästareplatsen har rivits för att bereda rum åt det nya bostadsområde som ska gå under namnet Kvillebäcken. Göteborgs stad hymlar inte med att de som skall bo i det nya området inte är de sociala grupper som idag bor kring Vågmästareplatsen. Det kommunalt ägda bolaget Älvstranden Utveckling AB har producerat en reklamfilm där man tydligt markerar att området byggts för att husera medlemmar av den så kallade kreativa klassen. Filmens berättarröst konstaterar stolt att dem som skall bo i Kvillebäcken är miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella.

Göteborgs stad tycks vilja att Kville skall genomgå en liknande förändring i Brooklyn genomgått och som bland annat den amerikanska sociologen Sharon Zukin skildrat. Hon skriver I sin bok Naken Stad om hur Brooklyn under sent nittiotal genomgick en ”blomstring” – kvarter kring gamla produktionsindustrier omvandlades från fattiga arbetarkvarter till coola smältdegar befolkade av vita konstnärsgrupper som arrangerade gratiskonserter. Medierna började över tid rapportera om det ”frigjorda Brooklyn” och i synnerhet om stadsdelen Williamsburg som ”det nya bohemia”. Ryktet om Brooklyn och Williamsburg som gentrifieringsexempel har nu då spridits över världen och de förändringsprocesser dessa genomgått hoppas alltså kommunpolitiker och bostadsentreprenörer kunna kopiera för att göra om sina gamla industri- och arbetarkvarter till kulturellt sprudlande områden. Dit kan sedan till etablerade sociala grupper flytta och bli en del av den kreativa klassen.

Kville är en del av Hisingen som långt tillbaka i Göteborgs historia har spelat en betydande roll för staden. Här finns Göteborgs äldsta torg, här löper Kvillebäcken som utgör gräns mellan Bohuslän och Västra Götaland (och som således historiskt varit gräns mellan Sverige och Norge) och här låg också de bostäder i vilka arbetarna på varvsindustrin bodde. Sedan krisen i den industrin under sjuttiotalet har området präglats av social utsatthet och fattigdom med följderna att kringliggande produktionslokaler stundtals varit övergivna och att fastighetsägarna inte sett någon kommersiell anledning att renovera eller underhålla bostäderna i någon större grad.

För oss innebar detta att det här var lättare att informellt skaffa sig bostad då hyresvärdarna ofta ville få lägenheterna uthyrda med så liten arbetsinsats som möjligt. Så om man kände någon vars kontrakt man kunde ta över, eller i månadsskiftet ringde hyresvärdar och frågade om det kommit in några uppsägningar, så fick man ett förstahandskontrakt utan att behöva jaga genom tjänster som Boplats. Vi, anställda med akademisk utbildning, tillhör dock den grupp som inte direkt hotas av de hyreshöjningar som nästan garanterat kommer följa på byggandet av nya samt renovationer av befintliga bostäder.

Gentrifiering beskrivs ofta som en neutral och objektiv process.”Kreativa” människor med begränsade resurser flyttar till områden där dem har ekonomiskt utrymme för sitt ”skapande”. Som en följd av detta kommer kulturella arrangemang och händelser som sprider ryktet om stadsdelen, ett rykte som gör området intressant för en medelklass som gärna vill kunna konsumera kulturell status och legitimitet. Den klassens närvaro påverkar och förändrar sedan området. Tänker man sig processen så får den en ofrånkomlig karaktär, den är något som inträffar vare sig vi vill det eller inte. För oss är det dock uppenbart att Kville skall gentrifieras som ett led i en medveten bostadspolitisk kampanj.

Det finns en anekdot om hur kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén, tillsammans med sin förvaltningschef gjort en biltur genom Kvillebäcken (innan det revs) och blivit så förskräckt att hon inte vågat ha fönstren nedvevade. De skall direkt ha åkt till närmaste polisstation och därifrån ringt chefen för NCC och påtalat att ”så här kan vi inte längre ha det”. Exakt vad Hulthén skulle vara otrygg inför är oklart, liksom varför hennes känsla skulle inför ett område skulle prioriteras framför de boendes rätt till stadsdelen. Berättelsen är (oavsett om den är helt sann eller inte) ett bra exempel på hur initiativet till förändringen av stadsdelen kommer i från kommunledningen. Staden har därefter handfast agerat för att snabba på de beslut som behövs för att man skall kunna riva en hel stadsdel och snabbt utfärda bygglov för de aktörer som vill bygga bostadsrätter (tre fjärdedelar av de nya bostäder som byggs blir bostadsrätter) och dyra hyresrätter till attraktiva invånare. Det här beteendet från politiska institutioner har beskrivits i termer av ”roll back/roll out” av Jamie Peck & Adam Tickell. Under ett nyliberalt paradigm rullar det offentliga tillbaka sin verksamhet inom bland annat bostadspolitiken för att sedan rulla ut matten för privata entreprenörer genom reformer som underlättar deras planer och visioner och som rent konkret gör det lönsammare för dem att bedriva exploaterande affärsverksamhet.

Den andra händelsen var kanske inte fullt så dramatisk som skottlossningen på Lantmätaregatan men hade likväl en avgörande inverkan på vår syn på debatten om vårt bostadsområde. Arkitektskribenten Mark Isitt skrev den 27:e november en artikel i Göteborgs-Posten om den stundande omvandlingen av Kvillebäcken i allmänhet och byggandet av en saluhall vid Vågmästareplatsen i synnerhet. För Isitt kommer saluhallen att bli en symbolisk byggnad som gör det värt för honom att överhuvudtaget intressera sig för området mellan Hjalmar Brantingsplatsen och Wieselgrensplatsen. Han gick så långt som att påstå att denna saluhall var en del av något som krävdes för att över sex-sju år förvandla detta nuvarande ”ingenmansland” till något ”värdigt sin centrala placering i stan”.

Mark Isitts position i debatten är föraktfull och närmast kolonial. Han menar nämligen att en stadsdel med en stor mängd verksamheter där människor i flera år rört sig dagligen och där det finns kringliggande bostäder skulle vara ett ingenmansland. Visst präglas området av det faktum att dem som bor och verkar där inte är lika välbeställda som i centrum men gör det deras närområde till en icke-plats? Borde inte samhället föra politik för socialt utsatta grupper och inte mot dem? Mark Isitt har som medlem i den kreativa klassen inga problem att ”upptäcka” en del av staden där det redan bor människor, något som inte minst märktes när vi kommenterade på hans artikel i Göteborgs-Posten den 6:e december (med liknande kritik som vi framfört ovan) och från Isitt fick repliken: Jag tycker inte att ett brottsdrabbat och förfallet industriområde är att föredra framför den saluhall och den täta blandstad som planeras i Kville.

Staden skall förstås och tolkas av representanter för kreativa samhällsgrupper. Planeras om av och för dessa varefter de som påverkas av bostadspolitiken får finna sig i att trängas bort utan någon egentlig diskussion om till vart man förväntas ta vägen. Den diskussion som Mark Isitt istället tycker är intressant att fokusera på är huruvida valet av gult ”Göteborgstegel” är ett bra val eller inte. Känns inte det en smula trött?

Sammanfattningsvis finns det två grundläggande problem med försöken att skapa ett nytt Kville. Det först är institutionellt och består i att denna kommunala bostadspolitik mycket medvetet gör en distinkt åtskillnad mellan makt och ansvar. Å ena sidan förbehåller man sig rätten att initiera förvandlingen av stadsdelen, å andra sidan avhändar man sig ansvaret för implementeringen. Utförandet av denna förvandling överlåts istället på privata entreprenörer med uttalade intressen att exploatera den. Det andra är representationellt och består i den disjunktion som medvetet skapas mellan boende och förtroendevalda när besluten om en stadsomvandling eller gentrifiering sker utan förankring hos de som bor i området; när det finns en uppenbart bristande matchning mellan å ena sidan de behov som de boende har och de begär som å andra sidan driver den kommunala bostadspolitiken.

Gentemot detta måste en stadsdelskamp organiseras som sätter det urbana rummet i fokus. Vi tror att den franske filosofen Henri Lefebvres tredelade schema över rummets innebörd kan vara behjälpligt för att urskilja hur en sådan kamp skulle kunna samordnas och vilka delar av rummet, det vill säga staden, som man bör adressera. Lefebvre menar att ett rum inte bara är att likställa med ett särskilt avgränsat område med en viss typ av byggnation och infrastruktur. Jämte detta materiella rum måste man även beakta rummets representationer, det vill säga hur och på vilket sätt en särskild plats framställs – det må så vara i form av fotografiska stadsvyer, kartor, reklamkampanjer eller liknande. Och till det materiella rummet och dess representationer lägger Lefebvre slutligen en tredje kategori: representationernas rum – rummet såsom vi människor lever, förnimmer och uppfattar det genom affektioner, minnen historier, drömmar, visioner och så vidare. Mellan de olika rummen i denna treställiga relation finns en dialektik, det vill säga att en förändring inom något av rummen oundvikligen också kommer att påverka de andra rummen. I så måtto kan man också förstå på vilket sätt frågan om rummet är en fråga om politik, eftersom det inte är självklart på vilket sätt förändringarna inom de olika rummen ska ske, det vill säga att rumsbegreppen är utsatta för en konflikt.

När Älvstranden utveckling AB i sina reklamfilmer målar upp Kville som en stadsdel för miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella arbetar de alltså inom rummets representationer, men skapar samtidigt en imaginär bild av stadsdelen vilken vi invånare har att jämföra med vår nuvarande situation (med representationernas rum); en situation som i jämförelse med denna småborgerligt ekologiska utopi kan framstå som grå och mer osäker än vad den kanske behöver vara. Denna dubbla förändring inom såväl framställningen som upplevelsen av staden legitimerar sedan förändringarna i det materiella rummet, det vill säga att de ger stöd åt de privata entreprenörernas exploatering av området. På samma sätt, om inte än mer radikalt, fungerar Mark Isitts koloniala retorik där Kville idag framställs som ett terra nullis, ett ingenmansland där man inte ens behöver ta någon lokalbefolknings upplevelser av sitt rum i beaktande.

Vi tror att motstånd måste utformas utifrån dessa kategorier och förståelsen om hur de dialektiskt påverkar varandra. Boende i stadsdelar som hotas av gentrifiering angrips när utomstående aktörer försöker bruka makt i representationernas rum genom drömmar, visioner och planer om hur
stadsdelen skulle kunna förändras för att enklare kunna exploateras. Förändringar i det materiella rummet påverkar i sin tur representationernas rum så boende måste kräva rätten att få utforma det materiella rummet så att det passar ett liv man själv vill ha, inte en livsstil som passar när staden försöker sälja sig själv som en attraktiv plats för kreativa människor utifrån.

Vår erfarenhet är dock att stadskamp mot gentrifiering är svårt och vi tycker det är viktigt att erkänna det. Processen är komplex och det finns inga givet lyckade exempel på motstånd. Aktioner som syftar till något kan lätt få annan effekt. Exempelvis tenderar ett belysande av att ett område är på väg att gentrifieras att snabba på processen snarare än bromsa den. Det finns också en risk att sociala rörelser som i stort syftar till omfattande förändringar av samhället börjar verka för att konservera staden som den för stunden är. Med detta sagt tycker vi det är än viktigare att påtala hur viktig stadskampen mot gentrifiering är och att det finns en betydande styrka i att kunna behålla dessa kamper på ett lokalt plan men samordna dem nationellt bland annat genom arrangemang som Stadskampsveckan. Kampernas lokala karaktär kräver att vi hjälps åt för att ge varandra stöd, råd och uppmärksamhet för att fortsätta kämpa mot den kreativa klassens stadsdelskolonialism och för vår rätt till staden.

Johannes Björk & Mathias Krusell
Allt åt Alla Göteborg

Texten publicerades ursprungligen i Världens Ende #3

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *