Rapport från kultur, stadskamp och gentrifiering – del 2

Den första halvan av eftermiddagen kretsade kring hur kultur används inom stadsutveckling, under den andra halvan koncentrerades fokus på den konkreta situationen för de kulturutövare som hur lokaler i Göteborg. Specifikt de som hyr av det kommunala lokalbolaget HIGAB, den största hyresvärden för lokalinnehavare över hela staden.
Walter Ruth från Konstnärernas Kulturverkstad (KVV) inledde med en presentation av deras verksamhet och relation till just HIGAB. KKV hyr stora lokaler vid Sockerbruket när Röda Sten och driver där verkstad för yrkesverksamma konstnärer, konsthantverkare, designers och professionella konstutövare och erbjuder också kurser för vidareutbildning. Verksamheten startade i samband med en protest från kulturarbetare i Göteborg mot förhållanden kring kulturutövning. Kulturarbetaren gick samman och hotade bojkotta firandet av stadens 350 års jubileum år 1971 och fick lokalerna vid Sockerbruket som en kompensation från staden. Sedan dess har verkstaden legat där och på många sätt varit ett nav för kulturutövning i Göteborg. Det ska sägas att den verksamhet som idag finns i Röda Sten, med kontorslokaler och kommersiell verksamhet har möjliggjorts av KKVs verksamhet. Deras läge i område har varit en faktor för att gradvis göra området mer attraktivt för annan verksamhet men den ökade efterfrågan gör det också möjligt för de som hyr ut lokaler att höja hyran.

Göteborgs stad lokalbolag HIGAB utgör alltså KKVs hyresvärd och precis som alla andra allmännyttiga bolag (som exempelvis de allmännytta bostadsbolagen) så omfattas de av den s.k. Allbolagen från 2010. Den ställer krav på att kommunalt ägda bolag måste bedriva sin verksamhet ”enligt affärsmässiga principer” (vilket kommunal verksamhet organiserad på annat sätt, exempelvis genom en förvaltning, inte får göra enligt kommunallagen). Forskaren Sara Westin har pekat på sambandet mellan införandet av lagen och en lavinartad ökning av s.k. renovräkningar. Eftersom HIGAB måste drivas affärsmässigt så har bolagets politiska styrelse och ledning tolkat det som att bolaget måste ta ut marknadshyror av de lokalinnehavare som hyr lokaler. KKV har i samband med den policyförändring fått indikation på att hyran på lokalerna i Sockerbruket ska höjas med 116% (!) KKV får allts betala för områdets ”attraktivitet” trots att det är något som verksamheten själva varit med att bidragit till. Till skillnad från när boende hyr en lägenhet så innefattar inte lokalhyran något underhåll från hyresvärden. Lokalinnehavare får alltså själva betala för att bygga om sina lokaler själva för att exempelvis kunna sy, måla, skriva eller skulptera. Vilket inte gör det särskilt lätt att ”flexibelt” flytta från lokalen när den blivit för attraktiv för den som hyr den.

Förutom att följa allbolagen så finns ett annat motiv för staden att höja hyran. Delar av den eventuella vinst som görs i exempelvis HIGAB kan flyttas till annan kommunal verksamhet (via så kallade koncernbidrag). Exempelvis får kulturella institutioner såsom Stadsteatern del av HIGABs vinst vilket kan tyckas konstigt då det fria konstlivet alltså på det här sätter får betala för det institutionaliserade. Ruth och KKV har börjat driva den här frågan bl a genom debattartiklar i GP samt samarbete med andra grupper som hyr lokaler i Göteborg. Det finns ju alla möjligheter att återanvända taktiker från 1971 med tanke på att ett 400-års jubileum stundar…

Ruth har också själv gjort ett konstverk som står på Ringön inspirerad av den kommunala pengadistributionen som flyttar runt pengar mellan olika budgetar i staden och där resurser gradvis flyttas runt och gradvis sipprar ut ur det offentliga.

Föredrag gick sedan över i en diskussion (led av Malin Widehammar aktiv i Staden Vi Vill Ha och en av redaktörerna till boken Rätt att bo kvar). I diskussionen ingick (förutom Walter Ruth från KKV) representanter från Kompani 415, Kvarteret Röda Bryggan samt Ateljeföreningen Solen. Malin Widehammar pratade först om lite olika tips på organisering som kan lånas från boendefrågan (och kan läsas om i Rätt att bo kvar) och de olika deltagarna berättade om sin specifika situation.

Kompani 415 hyr en större lokal i Kviberg i nordöstra Göteborg, en lokal som de startade med syftet att kunna hyra ut platser och utrymmen till kulturutövare i staden. Lokalen stod tidigare tom men trots det så har HIGAB, utifrån ett marknadstänk, satt en tämligen hög hyra. Hyran är dock bestämd genom en typ av hyrestrappa, den börjar ganska så lågt och ska sedan gradvis nå marknadsnivån, vilket då innebär att Kompani 415 har ett tryck på sig från sin hyresvärd att hitta ett kommersiellt uttryck för sin verksamhet som kan hjälpa dem klara de kommande hyreskostnaderna. Kommunen har också erbjudit sin hjälp till verksamheten, i form av en konsult som ska hjälpa dem att ”nå potentiella målgrupper”, dvs grupper boende i centralare delar av Göteborg som ska bli sugna på att åka utåt och besöka lokalen. Så även där kan det talas om en stadsutvecklingspolitik som vill ha kulturens hjälp att vidga centrum till nya delar av staden.

Kvarteret Röda Bryggan ligger vid Järntorget och huserar nu bl a lokaler för kulturutövare. De inbjudna från organisationen berättade om planerna på att riva området och den osäkra, och aningen hopplösa, situation de har avseende lokal. Rivningen av området kommer ge utrymme till nya hus och faciliteter men hyrorna på de lokalerna förväntas vara tämligen höga (likt allt nybyggt i Göteborg) och den typen av verksamhet som idag bedrivs i området kommer inte kunna vara kvar. Det finns en kamp för att rädda kvarteret som till viss del kretsar kring en rörelse för att bevara historiska delar av Göteborg och den går att läsa om här.

Slutligen pratade Ateljeföreningen Solen som har lokaler vid Stigbergstorget om deras erfarenheter (som påminner mycket om KKVs) av HIGABs nya policy när det kommer till hyressättning. Solen har också fått meddelande om omfattande hyreshöjningar har tagit strid mot den i form av ett brev till bolagets styrelse (som också gått ut till Kulturnämnden och Kulturförvaltningen). Där skriver de bl a:

Alla vi kluster av kulturarbetare som har lokaler i Higabs fastigheter har ju verkliga förutsättningar att bidra till både ett levandegörande av de kulturmiljöer vi verkar i och en offentlighet i staden Göteborg. Små aktörer inom kultur och kreativa näringar är en jordmån för en attraktiv stad och större aktörer inom kultursektorn och näringslivet. Men då krävs prisvärda lokaler, hållbara miljöer och sammanhang.

Just nu framstår det som att Göteborg med ena handen jobbar hårt för kluster och miljöer men med den andra slår sönder det. Å ena sidan ateljéstöd, kulturkonsekvensanalyser, näringsutveckling m m och å andra sidan ett lokaluthyrande med buffliga metoder som försvårar framförhållning för redan etablerade verksamheter.

Higabs tjänstemäns bemötande och kontakter med oss hyresgäster förtjänar inte att kallas för ‘förhandlingar’. Utan föregående signaler – och lite här och där – sägs utlöpna kontrakt upp, nya kontrakt med en ny hyra läggs fram där den nya prissättningen framstår som hugskott under parollen ”marknadshyror”. Utan framförhållning, information och professionellt bemötande känner sig allt fler kontraktsinnehavare ensamma, utsatta och som sittande byte. Beroende på egen kunskap, resurser och ren energi klarar sig vissa kontraktsinnehavare bättre än andra.

Brevet sammanfattar på ett bra sätt hur kommunen knuffar och drar i kulturen och i sina kommersiella former (HIGAB och det av Business Region Göteborg drivna Ringönprojektet) driver kulturpolitik långt ifrån Kulturnämnden. Vi i Allt åt Alla Göteborg är väldigt nöjda med att vår dag kunde visa både på de större dragen i kulturens roll i den nyliberala stadsutvecklingen och på hur den drabbar specifika kulturutövare. Diskussionen kring HIGABs agerande utmynnade i en tydlig insikt hos alla deltagare att lokalinnehavare måste gå samman och tillsammans sätta tryck på hyresvärdar (där staden i form av HIGAB är den allra största) kring det här. Vi kan i skrivande stund konstatera att möten har börjat hållas mellan hyrande konstnärer kring den här frågan och vi hoppas kunna rapportera och informera mer kring dem inom kort. Vi vill också återigen tacka Truckstop Alaska för att vi fick ha det här arrangemanget tillsammans med dem samt även tacka alla deltagare som vi fått kontakt med via det här arrangemanget. Nu tar vi gemensam strid mot hyreshöjningar, bortträngning och gentrifiering!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Rapport från Kultur, stadskamp och gentrifiering – del 1

I flera av de kamper och analyser vi genomfört under de senaste åren rörande gentrifiering, bortträngning och rätten till inflytande över staden så har vi kommit i kontakt med kulturens betydelse för en nyliberal stadsutvecklingspolitik. Ofta använder sig stadsutvecklare eller fastighetsbolag av kultur som ett medel för att släta ut de problem som uppstår i samband med brutala stadsomvandlingsprojekt

Ett tema som det går att läsa om flera exempel på i senaste numret av Brand (3/2016), bland annat skriver Maryam Fanni, Elof Hellström och Sarah Kim om ett panelsamtal från Almedalen med Statens Konstråd och allas favoritbolag Älvstranden Utveckling med titeln ”Social hållbarhet – hur får vi det att hända på riktigt?”. Där presenterades byggandet av den offentliga bastun (med det folkliga namnet Svettekyrka) i Göteborg som ett gott exempel på hur ett stadsutvecklingsbolag hjälper till att smycka ut ”sina” områden. Fanni, Hellström och Kim skriver:

I Almedalen beskriver konstrådet det som att konstnären har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgares perspektiv, att representera dem. Detta påstående kan såklart ifrågasättas, säkrare är att kapitalisten har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgarnas perspektiv och utnyttja dem. Är det så att vad konstnären förväntas bidra med är inget mer eller mindre än konsten att luras? Kan det vara konstnärens ansvar att vara så pass alerta att de ska förstå att deras uppgift handlar om just det? Det är också osäkert om den fina bilden av konstnärernas särskilda förmågor också omfattar en verklig förståelse för deras roll i investeringar och egendomsvärde.

I Göteborg har tyngden av stadskamper de senaste åren legat på bostadsfrågan, bortträngning genom renovräkningar och andra försök att höja hyran. I samband med lanseringen av boken Rätt att bo kvar i våras så lyftes en fråga (från publiken) om lokalinnehavares hyressituation. Lokalinnehavare som önskas av stadsutvecklare för att göra områden mer ”attraktiva” men som också får betala för attraktiviteten i samband med höjda hyror. Vi ville genomföra ett arrangemang där vi kopplade samman dessa två aspekter för att diskutera kulturens roll i stadsutveckling och stadsutvecklingens påverkan på kulturutövare. Vi hade dessutom tur att få kontakt med kulturföreningen Truckstop Alaska som hyr en lokal på Hisingen (ett experimentområde för nyliberal stadsutveckling) där de sätter upp spelningar och anordnar filmkvällar. De är kritiska mot planerna att omvandla stadsdelen de verkar i och riskerar, på lite längre sikt, att hotas av byggandet av Karlatornet på Lindholmen. Då de tidigare har uttryckt ett intresse att diskutera denna typ av frågor föreslogs det ett samarbete. Vi fick låna deras lokal för vår temadag och då passade vi på att ge lokalinnehavare och kulturarrangörer chansen att komma till tals rörande frågan om kultur, stadsutveckling och gentrifiering.

Första punkten på eftermiddagen bestod av information från det autonoma punkhuset 128 (a) som anordnar spelningar i en lokal nära Tuvevägen på Hisingen. 128 (a):s lokal har blivit såld till en ny fastighetsägare och i samband med sades deras kontrakt upp. Fastighetsägaren ville ha en ”ny prägel” på sitt område och beslutade då att den kulturverksamheten som punkhuset drev inte passade in. 128 (a) lägger nu all kraft på att leta efter en ny lämplig lokal och planera den flytten de kommer vara tvungna att göra, eftersom de ännu inte har en ny lokal (och generellt har fullt upp) så kan de tyvärr inte boka några band vilket skapar ett tomrum i den musikscen de verkar inom där de varit ett givet stopp för turnerande punkband. Något som på sikt även urholkar den DIY-scen de representerar, där grundtanken är en självständig, antikonsumistisk rörelse.

Därefter följde ett panelsamtal med tre representanter från Truckstop Alaska, fotografen och författaren Katarina Despotovic, som bl a skrivit boken Den Urbana Fronten samt tre personer från konstnärskollektivet Staten som ligger vägg i vägg med Truckstop Alaska och som ska rivas enligt de nya planerna för området. Samtalet kretsade kring de planer som finns för områdena nära vattnet på Hisingen, det som omfattas av stadsutvecklingsprojektet Älvstaden. I egenskap av verksamma i området har Truckstop Alaska bjudits in till dialoger om vad som ska ske i området men dialogerna har snarare varit av typen ”informationsträffar” där representanter redogör för vad som kommer ske i samband med byggandet av Karlatornet (trots att besluten för att bygga tornet ännu inte gått igenom). Kollektivet Staten sitter i en annan position då deras verksamhet inte är utåtriktad och helt inofficiell. De har sökt sig till lokaler i området då det inte finns tillgängliga lokaler inom de centrala delarna av Göteborg och i takt med att den urbana fronten flyttas utåt så blir verksamhet som deras allt svårare att husera. Samtidigt som viss kultur trängs bort så vill kommunen gärna använda annan kultur som front för sina stadsomvandlingsprojekt, Truckstop Alaska har fått höra av utvecklingsbolag och stadsarkitekt att de ses som en tillgång för området. Trots att de som företräder bolag och kommun i den här typen av frågor inte riktigt känns som den publik som kommer på Truckstop Alaskas hårdrockspelningar. I de planer som finns för området än längre in i framtiden syns lokalerna Truckstop Alaska idag använder inte i plankartorna.

 

Göteborg stad presenterar det som Hisingens nya identitet. Det här är ingen ny identitet för Hisingen. Det här är stadskärnans identitet som motar bort Hisingens. Här finns inte längre plats för det Hisingen som ligger här nu. I stadsplanerarnas säljbilder ligger inte våra kulturlokaler ens kvar.

 

Katarina Despotovic betonade att staden vill åt den ”coolhet” som är förknippad med Truckstop Alaska för att kunna genomföra en uttalad strategi att låta centrum ”ta steget över älven”. En annan typ av kultur ska ta plats på Hisingen än den kulturaktivitet som idag lever där, kultur från centrum. Kopplat till det togs debattartikeln ”Äntligen lite riktig gentrifiering” (publicerad på ADA, en del av Business Region Göteborg som arbetar specifikt för kreativa näringar) upp, en av personerna från Truckstop menade att den artikeln visar stadsutvecklarnas dröm för hur kulturen ska fungera (som vi också skrivit tidigare om här). Den ska kunna flytta (eller flyttas) till nya områden för att förbereda områden för att bli mer attraktiva för nya målgrupper. I samband med det betonade Truckstop Alaska hur svårt det är och hur lång tid det tar att faktiskt skapa utrymmen för kulturell verksamhet. De lokaler som ligger vägg i vägg med deras verksamhet huserar replokalutrymmen för 150 band i Göteborg och att det inte bara går att bestämma att ett område där det finns ska rivas samtidigt som en annan del av staden ska bli kulturell istället. Det talades också om vilken kultur som får plats i den typen av områden som Ringön, att konstutövning helst ska inom vissa uttalade gränser och inte får vara kontroversiell.

Mot slutet av samtalet (som pågick i nästan en timme och innehöll än mer än vad som går att redogöra för här) så pratades det också om hur kulturen kan användas som motstånd mot gentrifierande stadsutveckling. Här pekade Katarina Despotovic på hur kulturutövare måste se hur de används i gentrifieringsprocesser för att locka köpstarka konsumenter. Samtidigt så är situationen för kulturövare ofta prekär och det är inte så lätt att säga nej till tillgängliga lokaler till rimligt pris eller arbete med att producera kultur i staden. Platser att träffas och diskutera det här är givetvis ett viktigt steg, ett steg som kan leda till mer organisering. Ett annat sätt kan vara att våga producera obekväm kultur. Att vara en ”dansk ost” i sammanhanget, dvs verka attraktiv och lockande men sedan lukta illa när en väl närmar sig. De som har lite säkrare förutsättningar måste våga göra kultur kring, och visa på orimligheterna i, den rådande stadsutvecklingen.

Den andra halvan av eftermiddagen kom sedan att handla mer om förhållanden för kulturutövare som hyr lokaler samt möjligheterna att organisera sig kring lokalfrågan (med erfarenheter från boendeorganisering i ryggen). Det kommer komma en rapport från det framöver. Sett till den första delen av dagen så är det väldigt intressant att se hur konst och kultur både har ett väldigt högt prio inom den nyliberala stadsutvecklingen samtidigt som den, likt andra mindre köpstarka grupper, trycks bort från den centrala stadskärnan. Det finns ett tydligt behov för kommuner och fastighetsägare att på olika sätt smycka ut de nya stadsdelar och landmärkesbyggnader som byggs för att ge hela fastighetsspekulationskapitalismen ett attraktivt skimmer. Det är emellertid också ett skimmer av ansvarstagande, att skapa ett intryck av att den kapitalistiska staden tar sitt ansvar för kreativitet och goda värderingar (offentlig konst, ekologiskt planerade städer m.m.) som till viss del syftar till att locka till sig en köpstark grupp som gärna ser sig som socialt medveten.

Till viss del handlar det också om att ideologiskt förmedla bilden av att brutala stadsomvandlingsprojekt ändå leder till en form av framsteg med attraktiva kvarter där det finns plats för konst och kultur. Trots att kostnaderna för att leva i den staden som idag byggs i centrala Göteborg och längs med Älvstränderna är så höga att de som bor där inte har tid eller råd att ägna sig åt kultur. Kanske ska de kulturella taktikerna i stadsutvecklingsstrategierna tolkas som desperata uttryck för att försöka få människor att uppskatta de misslyckade stadsdelar som byggs. Att liv och kultur utifrån måste injicera rörelse och någon form av livskraft in i platser som Eriksberg, Lindholmen och Kvillebäcken för att de inte ska blottas som sorgliga vinstfabriker där människor betalar oskäliga kostnader i relation till vad stadsområdena faktiskt erbjuder.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Göteborgs likheter med Hamburg borde göra oss misstänksamma snarare än entusiastiska

Under helgen har Gustaf Adolfs torg i Göteborg intagits av organisationen Hamburg on Tour för att få agera plats för marknadsföring av staden Hamburg. Organisationen, nån sorts motsvarighet till ”vårt” Göteborg & Co väljer varje år en stad att besöka, år 2015 var det Köpenhamn för att där lyfta fram Hamburg som lämpligt resmål. Sedan början av år 2016 har organisationens facebook-sida postat regelbundet med kuriosa om Sverige och bl a tipsat om svensk film ”i Hamburg”.

hamburgontour-ove

 

Göteborgsposten rapporterade glatt om hur arrangemanget på Gustaf Adolfs torg bestod av, de självklara inslagen, gatukonst, foodtrucks och musikuppspelningar för att locka Göteborgare till att besöka Hamburg. De pekar också plikttroget på de stora likheterna mellan Göteborg och Hamburg som två stora hamnstäder samt också ”andrastäder” i sina respektive länder. I centrum för marknadsföringen står den kommande invigningen(nu planerad till 2017) av Hamburgs nya konserthall Elbphilharmonie. Ett spektakulärt bygge i Hamburgs ombyggda hamnområde HafenCity som börjades byggas år 2007 med en planerad budget på hela 77 miljoner euro (). Från början skulle konserthallen stå färdig för invigningen till år 2010 men på grund av förseningar i projektet (som drivits av organisationen Rege Hamburg, en organisation särskilt startad för att realisera kommunala byggprojekt) så är bygget fortfarande igång och den slutliga kostnaden för projektet tycks landa på absurda 789 miljoner euro (!). Göteborgspostens rapportering avslutas med den nästan hotfulla strofen.

Något liknande har inte Göteborg att erbjuda. Inte ännu i alla fall.

Marknadsförandet av Hamburgs landmärkesbyggnad Elbphilharmonie innehåller något närmast tragikomiskt. Motiveringen till byggandet av den här typen av postindustriella monument är att de just ska användas för att lansera en ny bild av staden de byggs i, likt Turning Torso i Malmö eller Karlatornet i Göteborg. Bilder och silhuetter av byggnader (tillsammans med diffusa ”events) ska få utländska investerare att glömma städernas förflutna som industri- och hamnstäder och bli mer intresserade av att investera i städerna. En central ingrediens i den nyliberala stadspolitik som också inkluderar slutna fastighetsmässor (länk till OH) och kommunala stadsutvecklingsbolag (länk till OH). En stadspolitik som, med urbanforskaren Ståle Holgersons ord, blir mer och mer dödfödd och desperat. Nu måste också marknadsföringen marknadsföras, så att vi inte tänker för noggrant på att den kan komma att kosta så mycket som 7,5 miljarder svenska kronor i offentliga medel.

 

Hamburg_Hafencity_Magellanterrassen

Området HafenCity i Hamburg där den dyra konserthallen håller på att byggas. Tämligen lik Lindholmen i Göteborg där Karlatornet ska ligga.

I Hamburg har det skenande Elbphilharmonie-projektet fått resultatet att staden kommit att bli ett centrum för en proteströrelse mot gentrifieringsprojekt och korruption. Något som såklart inte syns i ”Hamburg on Tour”. Transparensaktivister i Tyskland har dessutom lyckats driva igenom att alla offentliga handlingar rörande ”frågor av särskilt allmänt intresse” måste publiceras i en särskild transparensportal på kommunens hemsida så att aktivister och allmänhet får lättare att granska affärer och projekt i staden. Det har redan gett resultat i att det kom att krävas en lokal folkomröstning i Hamburg för att godkänna huruvida staden skulle tillåtas ansöka om att få arrangera olympiska spel år 2024. ”Lite oväntat” för den politiska ledningen i staden så röstade befolkningen nej och staden tvingades dra tillbaka sin ansökan.

I Göteborg är den politiska ledningen också pressad av granskningar och krav på insyn i toppstyrda politiska projekt såsom de ständiga resorna till MIPIM, byggandet av Västlänken, ”utvecklingen” av Nya Kvillebäcken och det pågående arbetet med stadens första skyskrapa Karlatornet. Liksom i Hamburg ser vi ett samförstånd mellan politik och näringsliv som helst vill förändra staden i fred och vars förändring mest tycks leda till tomma kommunala skrytprojekt och uteblivet engagemang i att minska ekonomisk polarisering och segregering.

Kunskapen från den politiska organiseringen i Hamburg visar tydligt att den stadens stadsutvecklingspolitik inte är ett politiskt föredöme för svenska hamnstäder att ta efter.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Instruktionsfilm: Hur man lägger undan pengar till framtida hyreshöjningar

Som alla redan vet så har Fastighetsägarna konstaterat att det största problemet med bostadssituationen i Sverige idag är att det är för billigt att bo. Om de bara får mer av våra pengar så extremt sannolikt att en magisk harmoni uppstår som skapar bostäder åt alla. Därför har Fastighetsägarna strandat 70 000 hyresförhandlingar som nu istället måste lösas av Hyresnämnden.

Hyrorna som ska beslutas av Hyresnämnden kommer gälla retroaktivt, därför har Hyresgästföreningen varnat sina medlemmar att det kan vara klokt att lägga undan pengar till en nätt hyresbonus till Fastighetsägarna. Våra vänner i Alla ska kunna bo kvar har gjort en instruktion för hur du lägger undan pengar men vi ville vara ännu mer pedagogiska och har därför gjort en film som vi tycker illustrerar hur Fastighetsägarnas vilja till makt drabbar vår vardag.

Kapitalet kan inte lösa bostadskrisen och det finns absolut ingen anledning att ge privata fastighetsägare ännu mer pengar för att fortsätta misslyckas. Lösningen är gemensamt ägda bostäder för människors rätt att bo.

 

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vill Fastighetsägarna verkligen ha stridsåtgärder i boendepolitiken?

Under dem senaste veckorna har vi i Allt åt Alla haft fullt upp med att följa och på olika sätt hantera organisationen Fastighetsägarnas politiska utspel att stranda hyresförhandlingar mellan privata hyresvärdar och Hyresgästföreningen. Först strandades förhandlingar för 43 000 lägenheter i Göteborg, samma sak hände också i Norrköping, Uppsala och Stockholm. Sammantaget har hyresförhandlingar strandats för över 70 000 lägenheter, på Fastighetsägarnas initiativ.

 

Fastighetsägarna har varit väldigt tydliga med motivet bakom sitt utspel. Det handlar om en politisk aktion för att få till mer fördelaktiga förhållanden för privat ägande av hyresrätter. De vill helt enkelt kunna göra mer vinst på det som de äger, dvs våra hem. Hem som vi har rätt till enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Fastighetsägarna försöker motivera sin kamp för sina särintressen genom att hävda att ”akut bostadsbrist, en byggtakt som inte hänger med befolkningsökningen, otillräcklig rörlighet och omfattande svarthandel med hyreskontrakt” är tecken på en svensk bostadspolitisk modell som inte längre fungerar. Det här har de givetvis helt rätt i och för oss boendeaktivister är det här inte någon nyhet.

En stor vinst av det gräsrotsarbete som utförts av Pennygångens framtid, Vita Björn – Alla ska kunna bo kvar, boendeaktivismen i Gränby och Hyresrättskollen har handlat om att peka på hyresrättsinnehavarens svaga ställning i Sverige idag. När det kommer till att motsätta sig hyreshöjningar i samband med renoveringar så har de boende oerhört svårt att vinna mot hyresvärden i Hyresnämnden, hyresrättsinnehavare saknar gemensam information om snitthyra, skick på lägenheter och problematiska hyresvärdar och privata fastighetsägare har ingen skyldighet att redovisa för sina boende hur de använt de pengar de varje månad tar in för underhåll av fastigheten. Vi har stridit och strider i detta nu för starkare rättigheter som hyresrättsinnehavare och det är en strid som den svenska rikspolitiken tvingats ta hänsyn till genom att tillsätta en utredning för att stärka hyresgästens ställning.

Den nuvarande svenska bostadspolitiken håller inte måttet och Fastighetsägarna försöker med sitt utspel ta ett ideologiskt grepp om bostadsbristen, byggtakten och bostadsbubblan.  Det är nästan komiskt när de på allvar vill framställa sig som utsatta i den svenska bostadspolitiken, trots att de tjänar miljardbelopp på sina boende. Än viktigare än Fastighetsägarnas korkade retorik är dock deras uttalade saknad av stridsåtgärder i den svenska bostadspolitiken. På sin hemsida så skriver de nämligen att hyresmarknaden saknar ”möjligheten till stridsåtgärder” som finns på arbetsmarknaden.

Det är oacceptabelt att hyresförhandlingarna återkommande kan fördröjas av Hyresgästföreningen utan att det får några konsekvenser. Hyresförhandlingarna jämförs ofta med arbetsmarknadens förhandlingsstruktur, men arbetsmarknadens medlingsinstitut och stridsåtgärder finns inte på hyresmarknaden. Här har i stället en part, Hyresgästföreningen, i praktiken möjlighet att dra ut på förhandlingarna tills motparten ger upp.

Samtidigt som Fastighetsägarna önskar kunna (och i ärlighetens namn redan har) ta till stridsåtgärder för att kunna göra mer pengar på våra hem så svarar Hyresgästföreningen genom att bli lite ledsna över att förhandlingarna brutit samman. Vi tror det är dags att sluta vara ledsna och istället rusta för att möta Fastighetsägarnas stridsåtgärder med våra egna. Det finns en rad förslag på bra reformer som skulle kunna stärka hyresrättsinnehavarens ställning i Sverige men vi behöver också återuppväcka förslagen om mer offensiv aktivism i våra egna organisationer och i Hyresgästföreningen (både lokalt och centralt). Vi tror att mer  hyrestrejker, ockupationer och blockader mot renovräkningar kan få lobbyisterna på Fastighetsägarna att längta lite mindre efter stridsåtgärder.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Upprop mot fastighetsägarnas strandande av hyresförhandlingar!

12698765_10204115797454887_1066606813_o

Under de senaste veckorna har vi (i ett samarbete med Alla ska kunna bo kvar) satt ihop ett upprop mot Fastighetsägarnas fullständigt oseriösa aktion att stranda alla privata hyresvärdars hyresförhandlingar. Organisationen har varit tämligen öppna med att de känner sig ”tvungna” att stranda hyresförhandlingar för de vill gärna slippa förhandla i framtiden och istället få sätta hur höga hyror de vill. För att komma åt det här så försöker de svämma över Hyresnämnden (som fungerar som tvistinstans i sådana här ärenden) med mer ärenden än vad de har kapacitet att klara av för att på något sätt åstadkomma en kollaps av det nuvarande hyressättningssystemet.

Vi kände omgående att vi ville agera i den här frågan. Vi är inte heller nöjda med det nuvarande hyressättningssystemet men vill ju givetvis ha mer inflytande från boende och inte mer inflytande från ägarna. Till skillnad från Fastighetsägarna och deras kompanjoner.

Uppropet finns att läsa på Alla ska kunna bo kvar:s hemsida. Gå in och skriv på om ni inte redan gjort det. Nedan finns affischer att ladda ner, skriva ut och sätta upp i sin trappuppgång eller på stan eller vid Fastighetsägarnas kontor…

 

uppropaffisch-0204-färg

uppropaffisch-0204-svartvit

flygbladsark_A4(1)

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vårt Lund!

Vi är väldigt glada att kunna uppmärksamma att Allt åt Alla Lund har startat upp den vardagspolitiska bloggen Vårt Lund. Finns att följa i bloggform, på facebook och som informationsblad som ni kan se här nedan.

page1

page2

Vårt Lund har alltså ett vardagspolitiskt fokus där stadskamp ingår som ett tema jämte arbetsplatskamper, kamper mot privatiseringar och nedskärningar. De senaste dagarna har de skrivit mycket om hyreshöjningar i miljonprogramområdet Linero i Lund där hyresgäster får betala 15-20% högre hyra för nykaklade badrum oavsett om de haft kakel i sina badrum tidigare. Ett beteende från allmännyttiga bostadsbolag som känns igen från Näverlursgatan i Frölunda i Göteborg där bostadsbolaget Poseidon satte igång en renovräkning år 2013. Lunds Kommuns Fastighets AB (LKF) gör dessutom stora vinstuttag från bolaget över till den kommunala budgeten. Det vill säga att pengar som hyresgäster betalar in i hyra inte används för att renovera och underhålla lägenhetsbeståndet utan istället fungerar som en extra skatt för de som bor i LKFs lägenheter. En fullständigt orimlig utsugning som också sker i exempelvis Malmö och Mölndal.

Förutom att läsa Vårt Lunds texter så rekommenderar vi er också att följa och stötta tjänsten Hyresrättskollen som hade lyckad release för ett par veckor sedan! En sida som hjälper dig hitta information om hyresläget i din stadsdel, din stad eller i hela landet. Sidan bygger på att engagerade hyresgäster fyller i uppgifter om sitt boende så in och registrera er hyra här!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Valla torg – Alla ska kunna bo kvar!

Igår genomfördes en manifestation mot hyreshöjningarna som kommer till följd av renoveringar av bostäder kring Valla Torg i Årsta. Likt andra platser så kläs de här planerna i vackra ord så om ”ekologi” och ”hållbarhet” men det är uppenbart att dessa endast syftar till att legitimera de 50%:iga hyreshöjningar som väntar vid renoveringen.

En grupp har bildats kring det välkända och klockrena slagordet Alla ska kunna bo kvar. Igår samlades de alltså för att informera om och manifestera mot utvecklingen i Valla Torg. Ett av talen går att läsa här och vi publicerar Allt åt Alla Stockholms andra tal!

Stockholmshem är ett allmännyttigt företag. En gång i tiden betydde det att hyresvärden såg till allmänhetens intressen. Så är det inte längre. De vill ha femtioprocentiga hyreshöjningar!

Tydligare än så blir det inte. De ser inte till allmänhetens eller hyresgästernas intressen. Nu ska ni ut och några andra som har råd med den nya hyran ska in! Skillnaderna mellan allmännyttan och de privata hyresvärdarna har suddats ut. Nuförtiden måste allmännyttiga bostadsbolag skötas som vinstdrivande företag – det har politikerna i Stadshuset bestämt. Och marknadens brutala logik tar ingen hänsyn till om en fattig pensionär blir bostadslös, så länge en rikare hyresgäst flyttar in.

Samma sak som händer runt Valla torg händer också på andra ställen i Stockholm. I Bredäng och Sätra försöker hyresvärden ”Stena fastigheter” lyxrenovera lägenheter. Genom att höja standarden höjs bruksvärdet och på så vis höjs hyran. Vi kallar det en reno-vräkning. För de som bor där idag har inte råd att bo kvar.

Men i Bredäng och Sätra har hyresgästerna snackat ihop sig och börjat organisera ett motstånd. De vägrar skriva på några nya kontrakt som hyresvärden kommer med och detta ger hyresgästföreningen muskler i sina förhandlingar. Om alla ni som bor här vägrar gå med på hyreshöjningar, om ni inte skriver på några papper från Stockholmshem och om ni för fram era krav på renoveringar tillsammans måste Stockholmshem backa.

Vi säger inte nej till renoveringar. Vi förstår att stambyten måste göras med jämna mellanrum. Vi välkomnar projekt för att göra vårt boende mer miljövänligt. MEN underhåll och stambyten är något som ingår i hyran, det är något vi redan betalar för varje månad och det är inte något vi kommer betala en gång till!

Allt åt Alla Stockholm

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vad är ”Den urbana fronten”?

Det är tyvärr oregelbunden och lite gles publicering från oss på Ohyresrätten just nu. Synd men så får det bli när vi arbetar mycket med andra projekt. Ett av dem projekten är ett häfte om stadskamp, en Antigentrifieringshandbok som vi började arbeta med i och med Bostadsvrålet i Göteborg förra året.

Under de senaste dagarna så har vi (via vår Facebooksida) pushat lite för en ny bok med titeln Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden. Det är en fotobok som undersöker omvandlingen av området Nya Kvillebäcken, ett tidigare industriområde, befolkat av små verksamheter, butiker och föreningar som utplånas och omvandlas till ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Boken är gjord av Katarina Despotovic och Catharina Thörn och ges ut av Arkitektur Förlag.

Vi publicerar här ett väldigt kort utdrag om begreppet Urban Front, taget från vår kommande Antigentrifieringshandbok. Håll till godo!

URBAN FRONT

Gentrifiering sker ofta, men inte alltid, i det som kallas för urbana fronter. Det kan vara staddelar som är citynära men inte exklusiva eller dyra. Ofta har fastigheterna inte blivit renoverade på länge.
Du vet att du bor i en urban front när det börjar byggas bostadsrätter i ditt område, när tidningarna börjar skriva om stadsdelen som ”ruffig men attraktiv/spännande/på gång”, när kommunen/fastighetsägare börjar marknadsföra stadsdelen som ett ”utvecklingsområde” och /eller du får ett brev hem där ditt området omtalas i termer av ”det nya” och skall genomgå renoveringar.

I Göteborg omtalas till exempel Gamlestan och Kvillebäcken som att dessa stadsdelar skall få ”ny attraktiv identitet”, i Stockholm har bland annat Telefonplan och Hökarängen pekats ut som ”utvecklings-” och ”omvandlingsområden”. Ofta används ord som är positivt laddade tex ”öka en stadsdels attraktivitet” och ”skapa ökad trygghet”.
Om du bor i ett ”utvecklingsområde” är det viktigt att ta reda på vad förändringen kommer innebära för er som redan bor på platsen.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vad är en markanvisning och hur används de i Göteborg?

Det finns en uppsjö av lagstiftning som reglerar användandet av mark och byggandet av bostäder (och andra fastigheter). Genomgående är den är väldigt teknisk och ganska svår att tränga igenom för en oinsatt. Inom kommuner och vid privata fastighet- och byggföretag finns en armé av byråkrater anställda för att tolka, sköta om och navigera i all denna juridik.

För ett par år sedan inrättades en särskild (väldigt kort) lag som heter Lag om riktlinjer för kommunala markanvisningar. Lagen förenklar för kommuner att få igång byggande på kommunalt ägd mark. Den innebär nämligen att kommunen har rätt att upprätta ett avtal med en byggherre (någon som i egen regi utför byggarbeten, dvs anställer byggarbetare för att utföra byggarbeten) där man då låter denne bygga under särskilda förutsättningar som ges av kommunen.

Genom markanvisningar kan kommunen alltså, i förhandling med byggherrar, beställa en typ av bebyggelse på sin mark.

Göteborg är en av Sveriges mest segregerade städer, en stad i akut brist på bostäder i allmänhet och billiga hyresrätter i synnerhet. Det här märks dock inte i hur Göteborg stad arbetar med sina markanvisningar. I sitt policydokument för anvisning av mark för bostäder och verksamheter så börjar man med att lite allmänt önska att ”genomförande av ny bebyggelse i Göteborg ska bidra till en hållbar stadsutveckling såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt”.

Därefter specificeras det mer tydligt på vad staden ska eftersträva med sina markanvisningar. Det finns krav på bostäder ska ha god tillgänglighet, byggprojekten och fastighetsdriften ska vara miljöanpassade. Stadsmiljön ska ha stor variation mellan hustyper och storlek på lägenheter. Dessutom ska det finnas mångfald av lokaler för verksamheter och de lokalerna ska vara uppblandade med bostäder. Fastighetsnämnden ska också kunna kräva att man gör plats för barn- och äldreomsorg när man bygger efter markanvisningar.

Allt det här som räknas upp är politiskt ställda krav utifrån vilken typ av stad vi vill leva och bo i. Därför är det väldigt anmärkningsvärt att staden så tydligt undviker att nämna behovet av att bygga för tillgodose invånarnas stora behov av billiga hyresrätter och inte minst att bygga för att bryta segregationen som präglar Göteborg och skapar eskalerande samhällsproblem. Politikerna kan inte gömma sig bakom att de saknar verktyg för att åtgärda det här. Vi måste hitta sätt att kräva att de börjar använda dem.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest