Rapport från Kultur, stadskamp och gentrifiering – del 1

I flera av de kamper och analyser vi genomfört under de senaste åren rörande gentrifiering, bortträngning och rätten till inflytande över staden så har vi kommit i kontakt med kulturens betydelse för en nyliberal stadsutvecklingspolitik. Ofta använder sig stadsutvecklare eller fastighetsbolag av kultur som ett medel för att släta ut de problem som uppstår i samband med brutala stadsomvandlingsprojekt

Ett tema som det går att läsa om flera exempel på i senaste numret av Brand (3/2016), bland annat skriver Maryam Fanni, Elof Hellström och Sarah Kim om ett panelsamtal från Almedalen med Statens Konstråd och allas favoritbolag Älvstranden Utveckling med titeln ”Social hållbarhet – hur får vi det att hända på riktigt?”. Där presenterades byggandet av den offentliga bastun (med det folkliga namnet Svettekyrka) i Göteborg som ett gott exempel på hur ett stadsutvecklingsbolag hjälper till att smycka ut ”sina” områden. Fanni, Hellström och Kim skriver:

I Almedalen beskriver konstrådet det som att konstnären har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgares perspektiv, att representera dem. Detta påstående kan såklart ifrågasättas, säkrare är att kapitalisten har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgarnas perspektiv och utnyttja dem. Är det så att vad konstnären förväntas bidra med är inget mer eller mindre än konsten att luras? Kan det vara konstnärens ansvar att vara så pass alerta att de ska förstå att deras uppgift handlar om just det? Det är också osäkert om den fina bilden av konstnärernas särskilda förmågor också omfattar en verklig förståelse för deras roll i investeringar och egendomsvärde.

I Göteborg har tyngden av stadskamper de senaste åren legat på bostadsfrågan, bortträngning genom renovräkningar och andra försök att höja hyran. I samband med lanseringen av boken Rätt att bo kvar i våras så lyftes en fråga (från publiken) om lokalinnehavares hyressituation. Lokalinnehavare som önskas av stadsutvecklare för att göra områden mer ”attraktiva” men som också får betala för attraktiviteten i samband med höjda hyror. Vi ville genomföra ett arrangemang där vi kopplade samman dessa två aspekter för att diskutera kulturens roll i stadsutveckling och stadsutvecklingens påverkan på kulturutövare. Vi hade dessutom tur att få kontakt med kulturföreningen Truckstop Alaska som hyr en lokal på Hisingen (ett experimentområde för nyliberal stadsutveckling) där de sätter upp spelningar och anordnar filmkvällar. De är kritiska mot planerna att omvandla stadsdelen de verkar i och riskerar, på lite längre sikt, att hotas av byggandet av Karlatornet på Lindholmen. Då de tidigare har uttryckt ett intresse att diskutera denna typ av frågor föreslogs det ett samarbete. Vi fick låna deras lokal för vår temadag och då passade vi på att ge lokalinnehavare och kulturarrangörer chansen att komma till tals rörande frågan om kultur, stadsutveckling och gentrifiering.

Första punkten på eftermiddagen bestod av information från det autonoma punkhuset 128 (a) som anordnar spelningar i en lokal nära Tuvevägen på Hisingen. 128 (a):s lokal har blivit såld till en ny fastighetsägare och i samband med sades deras kontrakt upp. Fastighetsägaren ville ha en ”ny prägel” på sitt område och beslutade då att den kulturverksamheten som punkhuset drev inte passade in. 128 (a) lägger nu all kraft på att leta efter en ny lämplig lokal och planera den flytten de kommer vara tvungna att göra, eftersom de ännu inte har en ny lokal (och generellt har fullt upp) så kan de tyvärr inte boka några band vilket skapar ett tomrum i den musikscen de verkar inom där de varit ett givet stopp för turnerande punkband. Något som på sikt även urholkar den DIY-scen de representerar, där grundtanken är en självständig, antikonsumistisk rörelse.

Därefter följde ett panelsamtal med tre representanter från Truckstop Alaska, fotografen och författaren Katarina Despotovic, som bl a skrivit boken Den Urbana Fronten samt tre personer från konstnärskollektivet Staten som ligger vägg i vägg med Truckstop Alaska och som ska rivas enligt de nya planerna för området. Samtalet kretsade kring de planer som finns för områdena nära vattnet på Hisingen, det som omfattas av stadsutvecklingsprojektet Älvstaden. I egenskap av verksamma i området har Truckstop Alaska bjudits in till dialoger om vad som ska ske i området men dialogerna har snarare varit av typen ”informationsträffar” där representanter redogör för vad som kommer ske i samband med byggandet av Karlatornet (trots att besluten för att bygga tornet ännu inte gått igenom). Kollektivet Staten sitter i en annan position då deras verksamhet inte är utåtriktad och helt inofficiell. De har sökt sig till lokaler i området då det inte finns tillgängliga lokaler inom de centrala delarna av Göteborg och i takt med att den urbana fronten flyttas utåt så blir verksamhet som deras allt svårare att husera. Samtidigt som viss kultur trängs bort så vill kommunen gärna använda annan kultur som front för sina stadsomvandlingsprojekt, Truckstop Alaska har fått höra av utvecklingsbolag och stadsarkitekt att de ses som en tillgång för området. Trots att de som företräder bolag och kommun i den här typen av frågor inte riktigt känns som den publik som kommer på Truckstop Alaskas hårdrockspelningar. I de planer som finns för området än längre in i framtiden syns lokalerna Truckstop Alaska idag använder inte i plankartorna.

 

Göteborg stad presenterar det som Hisingens nya identitet. Det här är ingen ny identitet för Hisingen. Det här är stadskärnans identitet som motar bort Hisingens. Här finns inte längre plats för det Hisingen som ligger här nu. I stadsplanerarnas säljbilder ligger inte våra kulturlokaler ens kvar.

 

Katarina Despotovic betonade att staden vill åt den ”coolhet” som är förknippad med Truckstop Alaska för att kunna genomföra en uttalad strategi att låta centrum ”ta steget över älven”. En annan typ av kultur ska ta plats på Hisingen än den kulturaktivitet som idag lever där, kultur från centrum. Kopplat till det togs debattartikeln ”Äntligen lite riktig gentrifiering” (publicerad på ADA, en del av Business Region Göteborg som arbetar specifikt för kreativa näringar) upp, en av personerna från Truckstop menade att den artikeln visar stadsutvecklarnas dröm för hur kulturen ska fungera (som vi också skrivit tidigare om här). Den ska kunna flytta (eller flyttas) till nya områden för att förbereda områden för att bli mer attraktiva för nya målgrupper. I samband med det betonade Truckstop Alaska hur svårt det är och hur lång tid det tar att faktiskt skapa utrymmen för kulturell verksamhet. De lokaler som ligger vägg i vägg med deras verksamhet huserar replokalutrymmen för 150 band i Göteborg och att det inte bara går att bestämma att ett område där det finns ska rivas samtidigt som en annan del av staden ska bli kulturell istället. Det talades också om vilken kultur som får plats i den typen av områden som Ringön, att konstutövning helst ska inom vissa uttalade gränser och inte får vara kontroversiell.

Mot slutet av samtalet (som pågick i nästan en timme och innehöll än mer än vad som går att redogöra för här) så pratades det också om hur kulturen kan användas som motstånd mot gentrifierande stadsutveckling. Här pekade Katarina Despotovic på hur kulturutövare måste se hur de används i gentrifieringsprocesser för att locka köpstarka konsumenter. Samtidigt så är situationen för kulturövare ofta prekär och det är inte så lätt att säga nej till tillgängliga lokaler till rimligt pris eller arbete med att producera kultur i staden. Platser att träffas och diskutera det här är givetvis ett viktigt steg, ett steg som kan leda till mer organisering. Ett annat sätt kan vara att våga producera obekväm kultur. Att vara en ”dansk ost” i sammanhanget, dvs verka attraktiv och lockande men sedan lukta illa när en väl närmar sig. De som har lite säkrare förutsättningar måste våga göra kultur kring, och visa på orimligheterna i, den rådande stadsutvecklingen.

Den andra halvan av eftermiddagen kom sedan att handla mer om förhållanden för kulturutövare som hyr lokaler samt möjligheterna att organisera sig kring lokalfrågan (med erfarenheter från boendeorganisering i ryggen). Det kommer komma en rapport från det framöver. Sett till den första delen av dagen så är det väldigt intressant att se hur konst och kultur både har ett väldigt högt prio inom den nyliberala stadsutvecklingen samtidigt som den, likt andra mindre köpstarka grupper, trycks bort från den centrala stadskärnan. Det finns ett tydligt behov för kommuner och fastighetsägare att på olika sätt smycka ut de nya stadsdelar och landmärkesbyggnader som byggs för att ge hela fastighetsspekulationskapitalismen ett attraktivt skimmer. Det är emellertid också ett skimmer av ansvarstagande, att skapa ett intryck av att den kapitalistiska staden tar sitt ansvar för kreativitet och goda värderingar (offentlig konst, ekologiskt planerade städer m.m.) som till viss del syftar till att locka till sig en köpstark grupp som gärna ser sig som socialt medveten.

Till viss del handlar det också om att ideologiskt förmedla bilden av att brutala stadsomvandlingsprojekt ändå leder till en form av framsteg med attraktiva kvarter där det finns plats för konst och kultur. Trots att kostnaderna för att leva i den staden som idag byggs i centrala Göteborg och längs med Älvstränderna är så höga att de som bor där inte har tid eller råd att ägna sig åt kultur. Kanske ska de kulturella taktikerna i stadsutvecklingsstrategierna tolkas som desperata uttryck för att försöka få människor att uppskatta de misslyckade stadsdelar som byggs. Att liv och kultur utifrån måste injicera rörelse och någon form av livskraft in i platser som Eriksberg, Lindholmen och Kvillebäcken för att de inte ska blottas som sorgliga vinstfabriker där människor betalar oskäliga kostnader i relation till vad stadsområdena faktiskt erbjuder.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *