Lärdomar från Richard Floridas misslyckande – att fastna i konsumtionen

Över tio år har gått sedan den amerikanske akademikern lanserade begreppet den kreativa klassen. Ett uttryck som försöker ringa in den grupp människor som Florida (och många med honom) menade var central i en ny sorts ekonomi, en ekonomi som byggde på att fånga talang och kreativitet hos befolkning och omvandla det till ekonomisk tillväxt. Florida menade vidare att den sortens kreativa människor drogs till en viss typ av miljöer, områden som präglas av tolerans, innovation och välfärd. Här tycks personer som arbetar med forskning, konst, kultur och teknologi frodas och således bör politiker styra städer till att försöka likna dessa.

Många kommuner och regioner har lutat sig mot Floridas teser i sitt arbete om att ”utveckla sina städer”. Förhoppningen om att det går att hitta en tillväxtvänlig politik som skiner av kreativitet och social medvetenhet har varit tillräckligt tilltalande för så pass många att den kommit att dominera stadsbyggnadspolitiken under de senaste tio åren. Det märks av i stadsutvecklingspolicies, i grupper av liberala urbanister och inte minst i bortträngningen av de människor och grupper som inte får plats i de kreativa områdena.

Richard Florida

Organiseringen mot den nyliberala stadsutvecklingspolitiken har exploderat under de senaste fem åren. Detta i form av rörelser mot renovräkningar, initiativ för byggandet av fler hyresrätter och engagemang för mer föreningslokaler. Organiseringen hånas emellertid genomgående av de som enfaldigt hävdar att nyliberal stadsutvecklingspolitik är den enda vägen och att Floridas coola och sköna drömstad kommer gynna alla.

Nu har emellertid till och med Richard Florida tvingats inse hur fel han hade för tio år sedan och hur ojämnlika de städer som byggts efter hans recept har blivit. I sin nya bok The New Urban Crisis så tvingas han att fokusera på den ökande segregationen, ojämnlikheten och otryggheten som präglar de moderna stadsbyggena. Sist av alla så inser han att städer som byggs efter fastighetskapitalisters profitbehov och den övre medelklassens plånbok inte blir socialt och ekologiskt hållbara blandstäder präglade av tolerans och kreativitet.

Kritiken mot Floridas misslyckande låter sig såklart inte vänta på sig. Självfallet ska vi som länge kämpat för en jämlik stad ta tillfället i akt att vinna ideologisk mark i debatten om hur och för vem staden ska byggas men i kritiken finns ofta en rätt olycklig tendens som känns viktig att upp. Det är nämligen inte ovanligt att bortträngning och gentrifiering kopplas starkt till vilken typ av konsumtion som sker i ett område. Man frågar sig om utbudet av kaféer, barer och mataffärer ändrats i stadsdelar som gentrifierats? Finns det skillnader i vad som erbjuds på nya och gamla etablissemang i området, espresso istället för bryggkaffe, hantverksöl istället för stor stark, dumplings istället för fiskgratäng? Att studera stadsdelar på det här sättet kan vara ett sätt att se förändringar i stadsdelar (tas upp bra i kapitlet Hur får ni reda på vad som händer? i Rätt att bo kvar) men ofta förlorar sig diskussioner om behovet av en mer jämlika städer i den här typen av livsstilsfrågor.

Det här görs av gentrifieringskritiker som försöker vända Floridas argument om att coola stadsdelar attraherar rätt sorts boenden mot honom genom att istället påpeka hur konsumtion av naturviner och ekologiska tacos snarare är en symbol för det som tränger bort människor från sina hem. Tyvärr blir det emellertid ofta abstrakta resonemang om att konsumtionen i sig skulle vara det som tvingar människor att flytta. Resonemang som ibland får vissa att tro att det är en politisk aktion i sig att inte handla eller äta viss sorts mat för att inte ”bidra till gentrifiering” och som stärker det överdrivna fokus (en bieffekt av Floridas genombrott) som idag ligger på konsumtion och livsstil kopplat till byggande och omvandlande av städer. Där vi ständigt ser politiker och tjänstemän som är alldeles för intresserade av vilken sorts konsumtion som skapar coola områden istället för att göra sitt jobb och se till att bygga bostäder och lokaler som alla har råd att bo i och nyttja.

Människor tvingas bort från sina hem på grund av hyreshöjningar och vräkningar. För höga hyror på nybyggda lägenheter och en dominans av bostadsrätter i centrum gör att ”attraktiva” områden blir homogena och segregerade. En förändring i konsumtion kan vara tecken på att det här är på väg att hända men ingen människa har varit tvungen att lämna sitt område enbart på grund av att det sålts för mycket hantverksöl där. De som försöker hävda att gentrifiering är en naturlig process som inte går att hindra tar också varje chans att befästa den politiska diskussionen om staden till att endast handla om livsstil och konsumtion. Exempelvis i den här texten där det menas att gentrifiering inte är ett relevant begrepp eftersom det är så svårt att göra skillnad mellan etablering av stadsodling eller cykelkök och fåmansbolag som bakar ekologiskt bröd i ett område. Den skillnaden är endast ett problem om man helt låser sig vid tanken på att det är konsumtionen i ett område som avgör huruvida människor har råd att bo där eller om man tror att det finns något exklusivt och kulturellt avancerat i viss typ av konsumtion som människor med mindre pengar inte förstår och tvingas fly ifrån.

Ju mer vi knyter ihop stadskamp med livsstil och konsumtion desto lättare får stadsutvecklingsideologer att lura oss bort från att ställa krav som verkligen stör den nyliberala stadsutvecklingspolitiken. Stopp för renovräkningar, ut med alla privata bygg- och fastighetsbolag som låtsas om att det inte går att bygga bostäder med rimligt pris, stärk hyresrättsinnehavares rättigheter och ge oss mer kultur- och föreningslokaler. Hur coolt det vi äter och dricker är bör politiken bara strunta i.

Instruktionsfilm: Hur man lägger undan pengar till framtida hyreshöjningar

Som alla redan vet så har Fastighetsägarna konstaterat att det största problemet med bostadssituationen i Sverige idag är att det är för billigt att bo. Om de bara får mer av våra pengar så extremt sannolikt att en magisk harmoni uppstår som skapar bostäder åt alla. Därför har Fastighetsägarna strandat 70 000 hyresförhandlingar som nu istället måste lösas av Hyresnämnden.

Hyrorna som ska beslutas av Hyresnämnden kommer gälla retroaktivt, därför har Hyresgästföreningen varnat sina medlemmar att det kan vara klokt att lägga undan pengar till en nätt hyresbonus till Fastighetsägarna. Våra vänner i Alla ska kunna bo kvar har gjort en instruktion för hur du lägger undan pengar men vi ville vara ännu mer pedagogiska och har därför gjort en film som vi tycker illustrerar hur Fastighetsägarnas vilja till makt drabbar vår vardag.

Kapitalet kan inte lösa bostadskrisen och det finns absolut ingen anledning att ge privata fastighetsägare ännu mer pengar för att fortsätta misslyckas. Lösningen är gemensamt ägda bostäder för människors rätt att bo.

 

Vad är ”Den urbana fronten”?

Det är tyvärr oregelbunden och lite gles publicering från oss på Ohyresrätten just nu. Synd men så får det bli när vi arbetar mycket med andra projekt. Ett av dem projekten är ett häfte om stadskamp, en Antigentrifieringshandbok som vi började arbeta med i och med Bostadsvrålet i Göteborg förra året.

Under de senaste dagarna så har vi (via vår Facebooksida) pushat lite för en ny bok med titeln Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden. Det är en fotobok som undersöker omvandlingen av området Nya Kvillebäcken, ett tidigare industriområde, befolkat av små verksamheter, butiker och föreningar som utplånas och omvandlas till ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. Boken är gjord av Katarina Despotovic och Catharina Thörn och ges ut av Arkitektur Förlag.

Vi publicerar här ett väldigt kort utdrag om begreppet Urban Front, taget från vår kommande Antigentrifieringshandbok. Håll till godo!

URBAN FRONT

Gentrifiering sker ofta, men inte alltid, i det som kallas för urbana fronter. Det kan vara staddelar som är citynära men inte exklusiva eller dyra. Ofta har fastigheterna inte blivit renoverade på länge.
Du vet att du bor i en urban front när det börjar byggas bostadsrätter i ditt område, när tidningarna börjar skriva om stadsdelen som ”ruffig men attraktiv/spännande/på gång”, när kommunen/fastighetsägare börjar marknadsföra stadsdelen som ett ”utvecklingsområde” och /eller du får ett brev hem där ditt området omtalas i termer av ”det nya” och skall genomgå renoveringar.

I Göteborg omtalas till exempel Gamlestan och Kvillebäcken som att dessa stadsdelar skall få ”ny attraktiv identitet”, i Stockholm har bland annat Telefonplan och Hökarängen pekats ut som ”utvecklings-” och ”omvandlingsområden”. Ofta används ord som är positivt laddade tex ”öka en stadsdels attraktivitet” och ”skapa ökad trygghet”.
Om du bor i ett ”utvecklingsområde” är det viktigt att ta reda på vad förändringen kommer innebära för er som redan bor på platsen.

Allmänna badet är en möjlighet!

Ohyresrätten återvänder efter ett gott sommaruppehåll, vi ska under hösten försöka fortsätta skriva regelbundet om kämpande hyresgäster, bostadsproblem och gentrifiering. Kanske (förhoppningsvis till och med) kommer skrivandet hamna lite i baksätet för egen bostadsaktivism och avslutande av långtgående projekt men det kommer i så fall ändå visa sig i aktivitet på sidan så det blir nog gött.

Nyligen har något hänt som gjorde att vi kände att vi var tvungna att skriva två inlägg. Det här som specifikt handlar om öppningen (och vandaliseringen) av det Allmänna badet samt också ett om stadsutveckling, bolaget Älvstranden Utveckling (som driver Allmänna badet) och de problem som Älvstrandsbolaget haft under de senaste två åren. Så texten ni läser nu ska handla lite om varför vi tror att den allmänna badplatsen har öppnats samt hur vi kan utnyttja det. Den hänger ihop med den andra texten men det blir för långt (och lite tråkigt) att trycka ihop allt i en post.

Öppnandet av badplatsen Allmänna badet vid Frihamnen (som är gratis och har öppet dagtid under vardagar och helger) släpptes som en nyhet i början av augusti. Kort efter att öppnandet lanserades gick SVT Nyheter väst ut med ett förslag om att badet skulle döpas om till något götebossklingande. De lanserade därefter en omröstning där förslaget Pöl Harbour segrade. Vilket såklart blev en medial händelse i sig.

Strax efter det här gemytliga stohejet så vandaliserades badet genom att någon hällde färg i poolen samt också sprejade ”Stoppa gentrifieringen” vid ingången. Vandaliseringen innebar att badet fick stå stängt under sex dagar.

Även om vandaliseringen gjordes som någon typ av protest mot gentrifiering så är utfallet av aktionen helt negativ. Det är svårt att tänka sig någon positiv effekt av att vandalisera offentliga platser, särskilt om den platsen är ett allmän bad. I det här fallet kan vi endast utläsa två effekter. Den ena är att de som driver badet får sympatier för att de blir attackerade när de försöker göra något bra. Det andra är att det, utifrån den här protesten, blir lite lättare att presentera gentrifieringskritik som militanta gnällspikar.

Varför förlägger ens Älvstranden Utveckling en badplats med namnet ”Allmänna badet” i Frihamnen? Det hänger samman med kritiken som Älvstranden Utvecklings tidigare projekt fått. I många sammanhang har företrädare för Göteborg stad (stadsarkitekt m fl) sagt att man tagit åt sig av kritiken och att förändringarna av Frihamnen och Ringön ska ha en annan karaktär. En mer långsam gentrifiering (vilket givetvis inte är mer önskvärt). Frihamnen och Ringön kan ses som ett försök att visa att man gör just detta.

I Frihamnen har det krävts att delar av nybyggda bostäderna ska ha lägre hyror och kring Ringön finns tanken att området ska vara en tillåtande oas. Ett försök att blidka kritiskta röster och sälja in omvandlingsplanerna som något annat än vad som tidigare gjorts. Som givetvis Allmänna badet (både själva badplatsen och namnet) hänger samman med.

Det här ska vi inte vara naiva inför utan istället utnyttja. Det vill säga fortsatt kritiskt granska kommande omvandlingsprojekt men framförallt kräva att Göteborg stad på riktigt förändrar sina stadsomvandlingsprojekt. Det vill säga att de slutar se stadsdelar och boendeområden som något som potentiellt kan stimulera näringslivet och höja värdet på sin egen mark. Vi vill ha upprustning av miljonprogram och stadsdelar (utan att de boende får betala för det), allmänna badplatser och fler kostnadsfria gemensamma utrymmen i alla stadsdelar. Inte bara i Frihamnen utan också i Hammarkullen, Backa, Bergjön Rannebergen och Frölunda.

Älvstrandsbolaget och Göteborg stad har mindre politiskt svängrum i sina önskemål att bygga fler Eriksberg och Lindholmen. Nu finns chansen att höja och intensifiera kraven på den stad vi vill ha som ska präglas av boende för alla och gemensamma utrymmen.

Gentrifieringen av Kville

Föreliggande text behandlar den pågående gentrifieringsprocessen av vårt närområde, stadsdelen Kville i Göteborg. Även om det är en process som långsamt krupit fram under flera år väljer vi att här ta avstamp i två avgörande händelser som vi tror kan illustrera såväl de problem vi iakttar som den kritik och de möjliga motdrag som erbjuder sig. Den första av dessa händelser ägde rum under långfredagen 2011. Mitt i dessa lediga dagars frukoststund hör vi som vistas på en av Lantmätaregatans innergårdar ett plötsligt skällande och buller. Vi diskuterar om det är en mindre byggnadsställning som rasat, men inser ganska snart under återkommande knallar att det rör sig om en skottlossning på ett närliggande café. Snart har polisen spärrat av området och grannar hänger ut genom fönster eller cirkulerar oroligt på gårdarna. Bakgrunden till skottlossningen är oklar, men det har spekulerats i om det kan varit en uppgörelse mellan caféägare eller helt enkelt var ett bråk som gick över styr. Mer intressant för oss är emellertid de reaktioner som händelsen gav upphov till. För ganska snart började våra grannar tala om att det var ”muslimerna” som var igång igen, liksom andra raljerade om att det var lugnt så länge de inblandade höll sig till ”självsanering” – samma grannar som vid återkommande tillfällen har förordat att vi ska omvandla våra hyresrätter till bostadsrätter för att kunna ”bli av med slöddret”.

Denna kombination av raljerande rasism och possessiv aggressivitet vittnar om ett förakt för de av samhället utstötta existenser som drabbas av våldet men är också ett symptomalt uttryck på det gentrifieringsprojekt som initierats av Göteborgs kommun. Stora områden norr om Vågmästareplatsen har rivits för att bereda rum åt det nya bostadsområde som ska gå under namnet Kvillebäcken. Göteborgs stad hymlar inte med att de som skall bo i det nya området inte är de sociala grupper som idag bor kring Vågmästareplatsen. Det kommunalt ägda bolaget Älvstranden Utveckling AB har producerat en reklamfilm där man tydligt markerar att området byggts för att husera medlemmar av den så kallade kreativa klassen. Filmens berättarröst konstaterar stolt att dem som skall bo i Kvillebäcken är miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella.

Göteborgs stad tycks vilja att Kville skall genomgå en liknande förändring i Brooklyn genomgått och som bland annat den amerikanska sociologen Sharon Zukin skildrat. Hon skriver I sin bok Naken Stad om hur Brooklyn under sent nittiotal genomgick en ”blomstring” – kvarter kring gamla produktionsindustrier omvandlades från fattiga arbetarkvarter till coola smältdegar befolkade av vita konstnärsgrupper som arrangerade gratiskonserter. Medierna började över tid rapportera om det ”frigjorda Brooklyn” och i synnerhet om stadsdelen Williamsburg som ”det nya bohemia”. Ryktet om Brooklyn och Williamsburg som gentrifieringsexempel har nu då spridits över världen och de förändringsprocesser dessa genomgått hoppas alltså kommunpolitiker och bostadsentreprenörer kunna kopiera för att göra om sina gamla industri- och arbetarkvarter till kulturellt sprudlande områden. Dit kan sedan till etablerade sociala grupper flytta och bli en del av den kreativa klassen.

Kville är en del av Hisingen som långt tillbaka i Göteborgs historia har spelat en betydande roll för staden. Här finns Göteborgs äldsta torg, här löper Kvillebäcken som utgör gräns mellan Bohuslän och Västra Götaland (och som således historiskt varit gräns mellan Sverige och Norge) och här låg också de bostäder i vilka arbetarna på varvsindustrin bodde. Sedan krisen i den industrin under sjuttiotalet har området präglats av social utsatthet och fattigdom med följderna att kringliggande produktionslokaler stundtals varit övergivna och att fastighetsägarna inte sett någon kommersiell anledning att renovera eller underhålla bostäderna i någon större grad.

För oss innebar detta att det här var lättare att informellt skaffa sig bostad då hyresvärdarna ofta ville få lägenheterna uthyrda med så liten arbetsinsats som möjligt. Så om man kände någon vars kontrakt man kunde ta över, eller i månadsskiftet ringde hyresvärdar och frågade om det kommit in några uppsägningar, så fick man ett förstahandskontrakt utan att behöva jaga genom tjänster som Boplats. Vi, anställda med akademisk utbildning, tillhör dock den grupp som inte direkt hotas av de hyreshöjningar som nästan garanterat kommer följa på byggandet av nya samt renovationer av befintliga bostäder.

Gentrifiering beskrivs ofta som en neutral och objektiv process.”Kreativa” människor med begränsade resurser flyttar till områden där dem har ekonomiskt utrymme för sitt ”skapande”. Som en följd av detta kommer kulturella arrangemang och händelser som sprider ryktet om stadsdelen, ett rykte som gör området intressant för en medelklass som gärna vill kunna konsumera kulturell status och legitimitet. Den klassens närvaro påverkar och förändrar sedan området. Tänker man sig processen så får den en ofrånkomlig karaktär, den är något som inträffar vare sig vi vill det eller inte. För oss är det dock uppenbart att Kville skall gentrifieras som ett led i en medveten bostadspolitisk kampanj.

Det finns en anekdot om hur kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén, tillsammans med sin förvaltningschef gjort en biltur genom Kvillebäcken (innan det revs) och blivit så förskräckt att hon inte vågat ha fönstren nedvevade. De skall direkt ha åkt till närmaste polisstation och därifrån ringt chefen för NCC och påtalat att ”så här kan vi inte längre ha det”. Exakt vad Hulthén skulle vara otrygg inför är oklart, liksom varför hennes känsla skulle inför ett område skulle prioriteras framför de boendes rätt till stadsdelen. Berättelsen är (oavsett om den är helt sann eller inte) ett bra exempel på hur initiativet till förändringen av stadsdelen kommer i från kommunledningen. Staden har därefter handfast agerat för att snabba på de beslut som behövs för att man skall kunna riva en hel stadsdel och snabbt utfärda bygglov för de aktörer som vill bygga bostadsrätter (tre fjärdedelar av de nya bostäder som byggs blir bostadsrätter) och dyra hyresrätter till attraktiva invånare. Det här beteendet från politiska institutioner har beskrivits i termer av ”roll back/roll out” av Jamie Peck & Adam Tickell. Under ett nyliberalt paradigm rullar det offentliga tillbaka sin verksamhet inom bland annat bostadspolitiken för att sedan rulla ut matten för privata entreprenörer genom reformer som underlättar deras planer och visioner och som rent konkret gör det lönsammare för dem att bedriva exploaterande affärsverksamhet.

Den andra händelsen var kanske inte fullt så dramatisk som skottlossningen på Lantmätaregatan men hade likväl en avgörande inverkan på vår syn på debatten om vårt bostadsområde. Arkitektskribenten Mark Isitt skrev den 27:e november en artikel i Göteborgs-Posten om den stundande omvandlingen av Kvillebäcken i allmänhet och byggandet av en saluhall vid Vågmästareplatsen i synnerhet. För Isitt kommer saluhallen att bli en symbolisk byggnad som gör det värt för honom att överhuvudtaget intressera sig för området mellan Hjalmar Brantingsplatsen och Wieselgrensplatsen. Han gick så långt som att påstå att denna saluhall var en del av något som krävdes för att över sex-sju år förvandla detta nuvarande ”ingenmansland” till något ”värdigt sin centrala placering i stan”.

Mark Isitts position i debatten är föraktfull och närmast kolonial. Han menar nämligen att en stadsdel med en stor mängd verksamheter där människor i flera år rört sig dagligen och där det finns kringliggande bostäder skulle vara ett ingenmansland. Visst präglas området av det faktum att dem som bor och verkar där inte är lika välbeställda som i centrum men gör det deras närområde till en icke-plats? Borde inte samhället föra politik för socialt utsatta grupper och inte mot dem? Mark Isitt har som medlem i den kreativa klassen inga problem att ”upptäcka” en del av staden där det redan bor människor, något som inte minst märktes när vi kommenterade på hans artikel i Göteborgs-Posten den 6:e december (med liknande kritik som vi framfört ovan) och från Isitt fick repliken: Jag tycker inte att ett brottsdrabbat och förfallet industriområde är att föredra framför den saluhall och den täta blandstad som planeras i Kville.

Staden skall förstås och tolkas av representanter för kreativa samhällsgrupper. Planeras om av och för dessa varefter de som påverkas av bostadspolitiken får finna sig i att trängas bort utan någon egentlig diskussion om till vart man förväntas ta vägen. Den diskussion som Mark Isitt istället tycker är intressant att fokusera på är huruvida valet av gult ”Göteborgstegel” är ett bra val eller inte. Känns inte det en smula trött?

Sammanfattningsvis finns det två grundläggande problem med försöken att skapa ett nytt Kville. Det först är institutionellt och består i att denna kommunala bostadspolitik mycket medvetet gör en distinkt åtskillnad mellan makt och ansvar. Å ena sidan förbehåller man sig rätten att initiera förvandlingen av stadsdelen, å andra sidan avhändar man sig ansvaret för implementeringen. Utförandet av denna förvandling överlåts istället på privata entreprenörer med uttalade intressen att exploatera den. Det andra är representationellt och består i den disjunktion som medvetet skapas mellan boende och förtroendevalda när besluten om en stadsomvandling eller gentrifiering sker utan förankring hos de som bor i området; när det finns en uppenbart bristande matchning mellan å ena sidan de behov som de boende har och de begär som å andra sidan driver den kommunala bostadspolitiken.

Gentemot detta måste en stadsdelskamp organiseras som sätter det urbana rummet i fokus. Vi tror att den franske filosofen Henri Lefebvres tredelade schema över rummets innebörd kan vara behjälpligt för att urskilja hur en sådan kamp skulle kunna samordnas och vilka delar av rummet, det vill säga staden, som man bör adressera. Lefebvre menar att ett rum inte bara är att likställa med ett särskilt avgränsat område med en viss typ av byggnation och infrastruktur. Jämte detta materiella rum måste man även beakta rummets representationer, det vill säga hur och på vilket sätt en särskild plats framställs – det må så vara i form av fotografiska stadsvyer, kartor, reklamkampanjer eller liknande. Och till det materiella rummet och dess representationer lägger Lefebvre slutligen en tredje kategori: representationernas rum – rummet såsom vi människor lever, förnimmer och uppfattar det genom affektioner, minnen historier, drömmar, visioner och så vidare. Mellan de olika rummen i denna treställiga relation finns en dialektik, det vill säga att en förändring inom något av rummen oundvikligen också kommer att påverka de andra rummen. I så måtto kan man också förstå på vilket sätt frågan om rummet är en fråga om politik, eftersom det inte är självklart på vilket sätt förändringarna inom de olika rummen ska ske, det vill säga att rumsbegreppen är utsatta för en konflikt.

När Älvstranden utveckling AB i sina reklamfilmer målar upp Kville som en stadsdel för miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella arbetar de alltså inom rummets representationer, men skapar samtidigt en imaginär bild av stadsdelen vilken vi invånare har att jämföra med vår nuvarande situation (med representationernas rum); en situation som i jämförelse med denna småborgerligt ekologiska utopi kan framstå som grå och mer osäker än vad den kanske behöver vara. Denna dubbla förändring inom såväl framställningen som upplevelsen av staden legitimerar sedan förändringarna i det materiella rummet, det vill säga att de ger stöd åt de privata entreprenörernas exploatering av området. På samma sätt, om inte än mer radikalt, fungerar Mark Isitts koloniala retorik där Kville idag framställs som ett terra nullis, ett ingenmansland där man inte ens behöver ta någon lokalbefolknings upplevelser av sitt rum i beaktande.

Vi tror att motstånd måste utformas utifrån dessa kategorier och förståelsen om hur de dialektiskt påverkar varandra. Boende i stadsdelar som hotas av gentrifiering angrips när utomstående aktörer försöker bruka makt i representationernas rum genom drömmar, visioner och planer om hur
stadsdelen skulle kunna förändras för att enklare kunna exploateras. Förändringar i det materiella rummet påverkar i sin tur representationernas rum så boende måste kräva rätten att få utforma det materiella rummet så att det passar ett liv man själv vill ha, inte en livsstil som passar när staden försöker sälja sig själv som en attraktiv plats för kreativa människor utifrån.

Vår erfarenhet är dock att stadskamp mot gentrifiering är svårt och vi tycker det är viktigt att erkänna det. Processen är komplex och det finns inga givet lyckade exempel på motstånd. Aktioner som syftar till något kan lätt få annan effekt. Exempelvis tenderar ett belysande av att ett område är på väg att gentrifieras att snabba på processen snarare än bromsa den. Det finns också en risk att sociala rörelser som i stort syftar till omfattande förändringar av samhället börjar verka för att konservera staden som den för stunden är. Med detta sagt tycker vi det är än viktigare att påtala hur viktig stadskampen mot gentrifiering är och att det finns en betydande styrka i att kunna behålla dessa kamper på ett lokalt plan men samordna dem nationellt bland annat genom arrangemang som Stadskampsveckan. Kampernas lokala karaktär kräver att vi hjälps åt för att ge varandra stöd, råd och uppmärksamhet för att fortsätta kämpa mot den kreativa klassens stadsdelskolonialism och för vår rätt till staden.

Johannes Björk & Mathias Krusell
Allt åt Alla Göteborg

Texten publicerades ursprungligen i Världens Ende #3

Om Frihamnen och fastighetsägarna

Ohyresrätten är tillbaka efter ett kort juluppehåll! Sedan i december har det figurerat lite nyheter om byggandet av nya bostäder i Frihamnen vi tänkte passa på att kommentera.

Det är inte helt enkelt att fatta sig kort om Göteborg Stads stadsutvecklingsplaner. Försöker man sätta sig in i frågan förlorar man sig snabbt i röran av kommunala bolag, projekt, visioner, älvsrumsevenemang och soppluncher. Det finns ett myller av organisationer och verksamheter som heter ungefär samma sak (Vision Älvstaden, Projekt Centrala Älvstaden, Älvrummet, Utveckling Norra & Södra Älvstraden m.m.). Dessutom kryllar all officiell information av intetsägande begrepp som öppenhet, dialog, events, utbyte, hållbarhet, kreativitet och så vidare.

Informationen på sidor som centralaalvstaden.nu, alvstaden.goteborg.se och alvstranden.com kan sammanfattas på följande sätt:
• Staden ska utvecklas
• Det ska generera tillväxt
• Fyrahundraårsjubileet av Göteborg år 2021 är ett viktigt tidsmål.

Göteborg stads tidigare arbete med att ”utveckla” staden har mötts av hård kritik. Sen drygt tio år tillbaka har staden, genom sitt kommunala bolag Älvstranden Utveckling AB, aktivt drivit en gentrifiering av stadsdelarna Eriksberg, Lindholmen och Kvillebäcken på Hisingen. Med ett övergripande mål att exploatera värdet på kommunens mark så har nya och dyra bostäder byggts i områdena. I Kvillebäcken kostar en nybyggd enrumslägenhet mellan 6000-8000 kr i månaden (1). Hyror som över tid även kommer höja hyrorna på de befintliga lägenheterna kring Vågmästareplatsen samt ger ökade möjligheter för s.k. renovräkningar (när bostadsbolag genom oönskade och omfattande renoveringar försöker göra sig av med hyresgäster som inte har råd att betala).

Kritik har även framkommit rörande hur Älvstranden Utveckling jobbar. För ungefär ett år sedan släpptes en granskningsrapport (av bolaget) där det riktades skarp kritik mot att bolaget brast i den interna styrningen samt inte klarade att visa upp viktig dokumentation för personalhantering och inköp. (2)

Parallellt med stadens misslyckande har en motståndsrörelse vuxit fram mot den oroväckande bostadsutvecklingen i Göteborg. En rörelse av boendenätverk och politiska grupper. Den samlade kritiken har satt press på staden att, i alla fall till viss del, ändra fokus på sina exploateringsprojekt. När nu Frihamnen ska byggas om har staden beslutat att en fjärdedel (2500 av totalt 10 000 bostäder som ska vara klara till 2035) av de planerade bostäderna ska ha en hyra anpassad för att människor med lägre inkomster ska ha råd att bo där. Hyresnivån ska låsas, genom avtal, på omkring 15 år. (3)

Försöket att garantera en fjärdedel bostäder med rimlig hyra är något vi ser positivt på. Främst ur synpunkten att politisk organisering kring bostadsfrågor och stadsplanering skapat ett tryck och bidragit till förändring. Däremot är den förändring som förslaget i praktiken innebär alldeles för litet. Av alla planerade bostäder utgörs alltså endast hälften av hyresrätter och det är endast hälften av de hyresrätterna som byggs för hushåll med normal inkomst. Resterande 75% av Frihamnen kommer likt Lindholmen, Eriksberg och Kvillebäcken att byggas för den övre medelklassen.

Privata fastighetsbolag har mobiliserat medialt mot stadens initiativ. Organisationen Fastighetsägarna har under året flera gånger uttalat sig negativt om förslaget. Redan när förslaget presenterades i våras var de kritiska mot att politiken lade sig i hyresnivåerna, därefter larmades man om att rimliga hyror skulle få investerare att fly Göteborg. (4)(5) I december när det presenterades vilka bolag som skulle få bygga på Frihamnen gick Fastighetsägarnas VD Charlotte Andersson ut med ett eget förslag om hur normalinkomsttagare ska kunna betala höga hyror. (6)

– Vi tycker att man ska ge bidrag till individer istället för till bostäder. Vi har föreslagit att kommunen ska använda pengarna från markförsäljningen och använda som ett extra bostadsbidrag. Då kan resurssvaga bo i exklusiva lägenheter vid vattnet, säger hon.

Bidrag av den här typen är inte bidrag till s.k. ”resurssvaga” utan subventioner till fastighetskapitalister som vill ta ut högre hyra än boende har råd att betala. Fastighetsägarna vill ha offentlig hjälp för att upprätthålla en bostadsmarknad präglad av fastighetsspekulation som endast gynnar de som bygger och hyr ut.

Utspelet från Fastighetsägarna kan tyckas fräck men är egentligen inte så konstigt. De representerar de privata vinstintressena på fastighets- och bostadsmarknaden, vinstintressen som står i rak motsats till intressen hos de som hyr och bor. Fastighetsägarna är dessutom vana att få som de vill, stadspolitiken handlar allt som oftast om olika metoder för att göra fastighetskapitalisterna så glada som möjligt. En politik som nu hotas av en brokig men växande stadskampsrörelse.

Slutsatsen för oss är att vi måste se frågan om Frihamnen som en del av en större konflikt. En konflikt mellan de som betalar för boende och de som bygger, äger och hyr ut bostäder. Fastighetsägarnas uttalanden vittnar om att vi inte delar intressen med fastighetskapitalisterna. Vi behöver gemensamt ägda bostäder för gemensamma intressen.

(1) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=5568190
(2) http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/ovrigt,revisionskritik_mot_alvstranden_utveckling
(3) http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2379448-frihamnen-forst-med-billiga-hyresratter
(4) http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2384572-kommunens-hyresexperiment-riskerar-sla-bakut
(5) http://www.hemhyra.se/vastra-gotaland/fastighetsagarna-befarar-att-investeringarna-flyr
(6) http://www.etc.se/inrikes/forsoker-stoppa-projekt-med-billiga-hyresratter

Kampen mot rivningskontrakt

Makt förutsätter en relation. Makt utövas alltid av någon över någon annan. En fastighetsägare har makt över de hyresgäster som bor i det område den förvaltar. Eftersom en fastighetsägare har ekonomiska resurser som en hyresgäst alltid saknar har vi valt att i lagstiftningen skriva in ett starkt besittningsskydd som gör det svårt för en fastighetsägare att tvångsflytta en hyresgäst hur som helst.

Bor du med ett förstahandskontrakt är det mycket svårt för en fastighetsägare att flytta dig. Ett sätt att i praktiken göra detta är, som skett och sker i många bostadsområden, att stamrenovera, höja standarden och på så vis kraftigt höja hyran.

En hyresgäst kan då vägra, överklaga och fördröja processen – men i slutändan är det i nio fall av tio fastighetsägaren som får rätt. Alltså är maktbalansen redan från början skev.

Som om detta inte vore nog kan en fastighetsägare som tänker renovera ett område använda s.k. rivningskonktrakt (egentligen “kontrakt med avstående av besittningsskydd”). Den praktiska konsekvensen för en familj som bor med “rivningskontrakt” är att det är upp till fastighetsägaren att bestämma när familjen ska flytta. Med någon månads varsel ska du ta ditt pick och pack och vara beredd på att hitta ett nytt boende.

Rivningskontrakten tippar den redan ojämna maktbalansen mellan fatsighetsägare och hyresgäster ännu mer till fastighetsägarnas fördel.

På Pennygången började Stena Fastigheter några månader innan de gav besked om sin första planerade renovering hyra ut lägenheter på “rivningskontrakt”. Eftersom vi som bor i området framgångsrikt protesterat och fördröjt lyxrenoveringarna blev fler och fler lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt”. I början av hösten 2014 var fler än 250 (av 771) lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt” eller tomma.

Att så många boende i ett område bor med osäkra boendevillkor påverkar såklart. Helt plötsligt bor vi inte på samma villkor. Vi kan inte delta i kampen på samma villkor.

Vi har därför sett det som extremt viktigt att lyfta frågan om “rivningskontrakt”. Ett grundkrav från nätverket Pennygångens framtid har varit att “rivningskontrakten” måste bort för att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera. Det är en gemensam kamp som de med förstahandskontrakt och de med “rivningskontrakt” måste driva tillsammans.

Och kamp lönar sig. I oktober 2014 meddelade Stena Fastigheter att alla “rivningskontrakt” på Pennygången omvandlas till förstahandskontrakt. Inga mer osäkra boendevillkor. Nu bor vi alla på samma villkor. Vi kan delta i kampen på samma villkor.

Mattias Axelsson
Daniel Carlenfors
Pennypodden

Evenemangsstaden och den globala ekonomin

I och med globaliseringen har nationalstaternas betydelse försvagats och förändrats. Den nationella suveräniteten har till viss del upplösts i de globala flödena och nätverken av människor, varor och kapital. Även städernas roll i det rika Nord och därmed även i Sverige har förändrats. Då de agerar uppkopplingspunkter till dessa globala nätverk frigör de sig delvis från sina nationella kopplingar för att semi-självständigt leva ett eget liv. Visst, nationalstaterna har fortfarande viktiga funktioner att fylla i ekonomin men städernas anhopningar av människor, kapital och infrastruktur blir allt viktigare för den globala kapitalismen.1

Detta har medfört att städer har kommit att konkurrera med städer på ett annat sätt än förr då det främst var nation mot nation. Man konkurrerar om att attrahera kapital, investeringar och högutbildad kompetens där staden förvandlas till ett varumärke som ska säljas på städernas marknad. Till detta kommer de senaste decenniernas avindustrialisering som skapat ett aktivt behov av omdefiniering av den egna stadens identitet och en ekonomisk omstrukturering. De postindustriella städerna måste bli aktiva. I Göteborg har detta behov av förändring uppkommit efter att varven försvann och bilindustrin försattes i gungning.

Pariserhjul och entreprenörer
Dessa aktiva städer kan beskrivas som ”entreprenörsstäder” (i vårt fall evenemangsstad) där utvecklingen av det offentliga gått från tillhandahållandet av välfärd och social service till en stad som understöder och uppmuntrar ekonomisk tillväxt. Som vi redan sagt konkurrerar städer om resurser och investeringar och försöker skaffa sig komparativa fördelar genom att ta till olika strategier och reformer. Ofta ingår kommunen i partnerskap med näringslivet för att främja dessa entrepenörsstäder. Till exempel kan man ge stöd till upplevelseindustrin, bygga svindyra och exklusiva bostadsområden och använda sig av massiv stadsmarknadsföring.

Denna stadsmarknadsföring innefattar allt från investeringar i lokala attraktioner till skapandet av nya flaggskepp för staden (tänk det förbannade pariserhjulet bredvid operan Göteborgs kommunalpolitiker nyligen uppfört). Vad man är ute efter från politiskt håll är att ge staden rätt, eller att skapa ett varumärke om man så vill, med syftet att locka till sig investeringar och turisminkomster. Vidare är det viktigt att presentera staden som en spännande, levande och attraktiv boendemiljö där man framställer staden som en helhet och inte som den fragmentariska och uppdelade plats den egentligen är.2

Ska man kunna locka till sig ”rätt” arbetskraft i form av eftertraktad kompetens med hög utbildning krävs det bostadsområden därefter. Man bygger dyra lägenheter eller sätter igång gentrifieringsprojekt för att tränga undan socialfall, invandrare och vanliga knegare från de mer centrala delarna av staden. Det finns det gott om exempel från Göteborg såsom till exempel Södra Älvstrandens lyxlägenheter, planerna för Kvibergs ängar och gentrifieringen i Gårda.

Attraktiva Göteborgare
Städernas makthavare, som Göteborgs politiska småpåvar och företagsledare, har en växande medvetenhet om denna konkurrenssituation. Man vill förändra Göteborg till något nytt. Göteborg ska bli en turistvänlig evenemangsstad! Vi vill få det lokala näringslivet att blomma tusen blommor!
Tillsammans har man lanserat projektet goteborg.com där politiker och företagare vill att Göteborg ska bli ett förstahandsval bland storstäderna i Europa genom att vara ”en av Europas mänskligaste och mest attraktiva storstadsregioner att leva och verka i samt att besöka”.3

Det är inte svårt att gissa för vem staden ska vara mänsklig att bo och verka i (eftertraktad kompetens som kan betala för sig) och attraktiv att besöka (penningstinna turister). Inte är det för vanliga arbetare i alla fall– det är ett som är säkert efter all gentrifiering och alla nedskärningar. Stadens historia reduceras på samma hemsida till ett gäng glada affärsmän från Holland, Skottland och England som grundlade staden och fick den att utvecklas genom att starta sjukhus, universitet och bibliotek. Arbetarhistorien, den som handlar om dem som faktiskt skapade de förmögenheter som affärsmännen roffade åt sig, nämns inte med en bokstav. Man vill signalera att Göteborg har en trygg historia av internationell handel och möjligheter att göra sig en rejäl hacka.4

Vår stad, våra liv
Konsekvenserna av allt detta blir förstärkta klassklyftor, gentrifiering och social polarisering i Göteborg. Ska man ta vårt exempel från nordöstra delarna av vår stad kan man se detta tydligt i planerna för Kvibergs ängar där man planerar att bygga dyra bostadsrätter, i omvandlingen av SKF till lyxigt shoppingcentra och rivningen av Kvibergs marknad. Man vill tränga undan oss arbetare som faktiskt bor här för att få till en statushöjning och omvandla området till ännu en välpolerad juvel i evenemangsstadens krona. Dessa satsningar är ingen passiv anpassning till förändrade villkor i den globala ekonomin utan en politiskt styrd process där man väljer identiteten som turistvänlig tillväxtstad framför en stad präglad av socioekonomisk jämlikhet.

Man väljer att förstärka segregationen och skyla över skriande klasskillnader genom att anamma bilden av Göteborg som en mysig storstad med entreprenörshistoria. Med andra ord osynliggör man sociala rättvisefrågor till förmån för vissa framträdande gruppers (politiker, företagare) föredragna bild av vad som är viktigt. Den globala ekonomin är i förändring men marknadsanpassning och tillbedjan av ständig tillväxt är inte det enda politiska alternativet.

Vi vill något annat, något som är bättre för alla och inte bara en liten klick politiska högdjur och rik överklass. Vi vill ha kontroll över vår egen stad, våra egna liv. Vi vill lösa våra egna problem tillsammans och bestämma över vår egen tillvaro.

Vi vill kort sagt ha en jämlik stad.

1 Hörnqvist, Magnus et al. (2005) En öppen stad, ej en befästad ur Fronesis nummer 18 s.9-10
2 Mukhtar-Landgren, Dalia (2005) Den delade staden – Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö ur Fronesis nummer 18 s.121-123
3 http://www2.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=6889 2010-02-23 kl.22:30
4 http://www.goteborg.com/sv/Resa/Kategorier/Om-Goteborg/Historia/ 2010-02-23 kl. 22:29

Texten publicerades ursprungligen år 2010 i boken Staden är vår 

Problem bortom kvittofusk

I gårdagens Göteborgsposten kunde vi läsa om hur Älvstranden Utveckling ABs förre VD åtalas för bedrägeri. Anledningen är att han fört upp inköp av champagne och ostbrickor som ”frukostmöte” vid kvittoredovisningen av bolagets närvaro vid fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Kvittofusket avslöjades av Uppdrag Granskning i november 2013 när de gjorde specialprogram om kommuners satsning på MIPIM-mässan.

Det är givetvis rimligt att uppmärksamma högre kommunala tjänstemäns kriminella hantering av offentliga medel. Gemensamma resurser ska användas för gemensamma syften och inte för privat lyxkonsumtion. Det blir däremot fel när rapportering, som i fallet med GPs artikel, endast fokuserar på eventuella brott och domar och frågan om Göteborg Stads deltagande på MIPIM-mässan inte diskuteras.

Fastighetsmässan MIPIM hölls i år för 26:e gången. Den har sedan 1989 fungerat som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering och privatiseringar. En förhandling som sker bortom insyn för de som faktiskt bor i staden.

MIPIM har också bidragit till en generell utveckling av fastighetspolitiken. Aktivistsammanslutningen European Action Coalition kallar detta för ”Mipism”. En utveckling som präglas av avreglering av fastighetsmarknader, spekulationsbubblor, privatisering av offentliga tillgångar och boendepriser som tvingar arbetarklassen att skuldsätta sig för att ha råd med bostad. Visualiseras i rörlig bild här:

 

I EACs artikel ”25 years of MIPIM is enough” listas faktiska effekter av MIPIM i en rad olika länder. Om vi fokuserar på Portugal och Spanien så har det där förts en politik där tillväxt ska skapas genom fastighetsspekulation och ökad turism. Stadskärnor i Barcelona och Lisabon har helt förändrats. Bostadsområden och gemensamma utrymmen byts ut mot hotell, shoppinggator och lyxboenden. Arbetarklassens utrymme i de centrala delarna av staden har försvunnit helt. För att ha råd med boende måste den vanliga befolkningen låna pengar och köpa eget boende. Lån är lätta att få men när fastighetsbubblan spricker krävs lånen in och boende kastas ut på gatan om de inte kan betala.

Efter Uppdrag Gransknings förra året motiverade Patrik Andersson, VD för Business Region Göteborg, kommunens deltagande på MIPIM:

Vi behöver arbetstillfällen för en växande region. Därför är det viktigt för Göteborgsregionens invånare att vi syns och hörs internationellt. Vi måste vara offensiva för att hävda oss i den globala konkurrensen.

Mipimism är uppenbarligen något vi kan se i vår egen stad. Göteborg Stad vill bli en evenemangstad. En stad dit besökare åker för att spendera sina pengar på Liseberg, i Nordstan, i öltälten på Way Out West och på Riverton under Filmfestivalen Konsekvensen av den förda politiken är att stadskärnan och omkringliggande stadsdelar omvandlas. Kravet på ständigt ökande tillväxt dominerar helt över innevånarnas rätt till sin stad.

Den politiken är betydligt mer problematisk än enstaka kvittofusk.