”Utan toppresterande företag vore Göteborg inte särskilt mycket att ha.”

Det lokala partipolitiska livet i Göteborg präglas just nu av politiska avhopp och skandaler samt att det rör sig mot valrörelse i lokalpolitiken i Göteborg. Sedan slutet på förra året har rapporterna ökat om svårigheter att hålla ihop den rödgröna majoriteten. Vänsterpartiet menar att det handlar om att Socialdemokraterna drar sig allt längre högerut för att precis som på riksnivå Socialdemokraterna söka samarbeten med de borgerliga partierna.

I sina försök att locka till sig samarbeten från borgerligt håll har Socialdemokraternas lokala ledare verkligen ansträngt sig för att betona att man har gemensamma intressen med de borgerliga partierna. Det här genom att propagera starkt för att man från Socialdemokraternas sida ser en grupp i samhället som överlägset viktigast. Vilken grupps intressen är det som arbetarpartiet särskilt vill slå vakt? Vilka är man är allra mest måna om? Företagen och näringslivet såklart. I en debattartikel från i förra veckan till stöd för ett förslag till nytt näringslivsprogram så lade Ann-Sofie Hermansson ut texten om hur viktigt näringslivet är för Göteborg.

Näringslivet i Göteborg går riktigt bra. Tillväxten är hög. Exporten växer. Besöksnäringen blomstrar. Sysselsättningen ökar. Arbetslösheten sjunker – även i utsatta grupper. Göteborgsregionen har under lång tid haft lägre arbetslöshet än Stockholmsregionen. Det är en styrkeposition som till stora delar är näringslivsdriven.

Kommuner tar med jämna mellanrum beslut om sådana här näringslivsprogram. De innehåller lite blandade åtgärder och arrangemang och det är svårt att avgöra vad för verkan de egentligen har på den lokala tillväxten. Det nya näringslivsprogrammet tycks framförallt innebära en fortsättning på den nyliberala stadsutvecklingspolitik vi sett i staden under de senaste åren, med nya entreprenörskvarter och skyskrapor som tvingar bort lokalt kulturliv. Dock går det att ana en skillnad i tonläge i Hermanssons text jämfört med tidigare. Från att ha haft ett hoppfullt fokus på hur staden kan göras mer attraktiv för en kreativ urban övre medelklass så är Socialdemokraterna numera cyniskt teknokratiska i sitt konstaterande att det endasom är viktigt och betydelsefullt för Göteborg är lyckade företag. Hermansson går till och med så långt som att konstatera att:

Utan toppresterande företag vore Göteborg inte särskilt mycket att ha.

Vi som vill ha en demokratisk bostads- och stadsbyggnadspolitik håller såklart inte med Hermansson och Socialdemokraterna. Vi tycker att Göteborg har ett värde bortom företag och näringsliv. Vi ser ett fritt kulturliv och ett aktivt föreningsliv med människor som sliter för att göra sina lokalsamhällen bättre för sig själva, sina grannar och staden som helhet. Vi är dock inte längre särskilt förvånade över att Socialdemokraterna inte tycker det här är något särskilt att värna om.

Socialdemokraterna har inom bostad- och stadsbyggnadspolitiken presenterat och försökt driva igenom en rad väldigt nyliberala förslag. I slutet på förra året ville Socialdemokraterna samarbete med Alliansen i en företagsvänlig bytesaffär där ett privat fastighetsbolag skulle få färdigbyggda bostäder i utbyte mot oexploaterad mark. När det gick i stöpet gick man vidare genom att i gemensam sak med de borgerliga partierna rösta igenom nya ägardirektiv för att framöver låta de kommunala bostadsbolagens styrelser själva ta beslut om den typen av utförsäljningar. En utveckling där de boendes inflytande över sina hem och befolknings demokratiska rättigheter får stå åt sidan för näringslivet.

Det finns med andra ord tydliga praktiska exempel på vad Socialdemokraternas nyliberala drömstad kommer att innebära för oss som ska bo i den. Mindre inflytande över våra hem, mindre demokratisk insyn i våra allmänna resurser och mer makt åt företagen. De är ju det enda som är något att ha i Göteborg.

Socialdemokraternas jämlika stad är en nyliberal bluff

Under senaste månaderna har rapporter och nyheter om Framtidenkoncernens planer att byta allmännyttiga lägenheter i Rannebergen mot mark i det närliggande området Lövgärdet. Mark som ska användas för att bygga nya lägenheter. De boende har protesterat, bostadsaktivister har protesterat, hyresgästföreningen i Angered har protesterat och även doktorander i företagsekonomi har protesterat mot det huvudlösa förslaget.

Mobiliseringen mot affären har två viktiga syften, för det första att stoppa affären för de boendes skull. De kommer känna effekterna av att få en fullständigt oseriös fastighetsägare som hyresvärd. Victoria Park har en lång historia av att bete sig allmänt jävligt mot sina boende och det finns inget som tyder på att de kommer byta agerande bara för att de fått köpa husen av allmännyttan. Deras attityd mot de boende genomsyras helt av att vinstintresset går före allt socialt ansvar.

23905221_1694034554005151_3719382160691278727_n

Det finns också en större fråga i spel rörande den bostadspolitik som Göteborg stad önskar föra. I en intervju i ETC Göteborg den 18:e september så gick Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, ut och sade att man nu skulle börja arbeta för ett mer jämlikt Göteborg. Klasskillnaderna i staden ska minska.

– Tar du 11:ans spårvagn från Saltholmen till Bergsjön skiljer det sig rejält i medellivslängd. Det är ett klassamhälle och det ska vi göra något åt.

Att använda spårvagnslinjer för att visa på klasskillnader i Göteborg är ett beprövat knep. Många har gjort det och det här ett tydligt retoriskt knep för att knyta an till de rörelser som kämpar mot kapitalismens klassamhälle. I nästa citat blir det emellertid tydligt att Hermansson inte egentligen har några planer på att byta riktning på stadens arbete.

– Om vi inte löser situationen med det ojämlika samhället i Göteborg på kort och på lång sikt så riskerar det att stöt-a ut de goda krafterna. Då hjälper det inte med allt vi gör, med näringslivssatsningar och investeringar. På Volvo märker de av detta när de söker folk utomlands, de googlar på Göteborg och ser skjutningar och sociala problem. Då är det inte säkert att rätt kompetens söker sig hit tillslut.

Det jämlika Göteborg ska vara en förstärkning av stadens varumärke. Ambitionen är inte att hjälpa och lyfta de människor som idag tar stryk av klassamhället utan att förhindra att de sociala följderna av klassamhället inte står den kapitalistiska produktionen. Människor prioriteras absolut inte framför kapitalet, och det här märks också i hur socialdemokraterna resonerar om Rannebergen och Lövgärdet.

För när politiken nu vill investera, och lyfta stadsdelarna så handlar det inte om att de människor som bor där idag ska få det bättre ställt utan att de ska bytas ut mot en rikare befolkning. Så att stadsdelen får ett bättre rykte. Enligt Hermansson är det stora problemet att vissa områden befolkas av för fattiga människor, om de tvingas bort så att en rikare befolkning kan flytta dit istället så minskar skillnaden mot de rikare stadsdelarna. Trots att ingen egentligen blivit rikare, de mindre bemedlade har bara tvingats längre bort från Göteborg.

– Om det bara finns hyresrätter fortsätter Lövgärdet att vara ett låginkomstområde, vilket bara spär på segregationen, säger Ann-Sofie Hermansson.

Göteborg har enorma problem med en enorm segregation, men det kan inte bara lösas genom att bereda de utsatta områdena så att fler rika vill flytta dit. De områden som idag bebos av enbart rika människor (Långedrag, Örgryte, Askim, Vasastaden m.m.) måste i så fall också byggas om så att det flyttar dit mer vanliga människor. Socialdemokraternas nyliberala ”jämlika” stadsutvecklingspolitik är förljugen och naiv gentemot de som bor i utsatta områden och fullständigt oförstående inför att stadsdelar där rika kunnat isolera sig från resten av samhället skulle kunna vara en del av problemet.

I grund och botten verkar Socialdemokraternas önskan om en jämlikare stad handla uteslutande om en dröm om att få mer skatteintäkter att leka med. De fattiga betalar för lite, om de kan bytas ut mot en befolkning som idag söker sig till villakommunerna utanför Göteborg (Partille, Härryda, Kungsbacka m fl) så blir det lättare att fortsätta finansiera, resor till MIPIM, korrupta arrangemang och bjudresor för kommunchefer. Göteborgarna är värda så mycket mer, vi är värda ett seriöst försök att faktiskt skapa en jämlikare stad, där människors behov går före Victoria Parks vinster och Ann-Sofie Hermanssons haltande argument.

Lärdomar från Richard Floridas misslyckande – att fastna i konsumtionen

Över tio år har gått sedan den amerikanske akademikern lanserade begreppet den kreativa klassen. Ett uttryck som försöker ringa in den grupp människor som Florida (och många med honom) menade var central i en ny sorts ekonomi, en ekonomi som byggde på att fånga talang och kreativitet hos befolkning och omvandla det till ekonomisk tillväxt. Florida menade vidare att den sortens kreativa människor drogs till en viss typ av miljöer, områden som präglas av tolerans, innovation och välfärd. Här tycks personer som arbetar med forskning, konst, kultur och teknologi frodas och således bör politiker styra städer till att försöka likna dessa.

Många kommuner och regioner har lutat sig mot Floridas teser i sitt arbete om att ”utveckla sina städer”. Förhoppningen om att det går att hitta en tillväxtvänlig politik som skiner av kreativitet och social medvetenhet har varit tillräckligt tilltalande för så pass många att den kommit att dominera stadsbyggnadspolitiken under de senaste tio åren. Det märks av i stadsutvecklingspolicies, i grupper av liberala urbanister och inte minst i bortträngningen av de människor och grupper som inte får plats i de kreativa områdena.

Richard Florida

Organiseringen mot den nyliberala stadsutvecklingspolitiken har exploderat under de senaste fem åren. Detta i form av rörelser mot renovräkningar, initiativ för byggandet av fler hyresrätter och engagemang för mer föreningslokaler. Organiseringen hånas emellertid genomgående av de som enfaldigt hävdar att nyliberal stadsutvecklingspolitik är den enda vägen och att Floridas coola och sköna drömstad kommer gynna alla.

Nu har emellertid till och med Richard Florida tvingats inse hur fel han hade för tio år sedan och hur ojämnlika de städer som byggts efter hans recept har blivit. I sin nya bok The New Urban Crisis så tvingas han att fokusera på den ökande segregationen, ojämnlikheten och otryggheten som präglar de moderna stadsbyggena. Sist av alla så inser han att städer som byggs efter fastighetskapitalisters profitbehov och den övre medelklassens plånbok inte blir socialt och ekologiskt hållbara blandstäder präglade av tolerans och kreativitet.

Kritiken mot Floridas misslyckande låter sig såklart inte vänta på sig. Självfallet ska vi som länge kämpat för en jämlik stad ta tillfället i akt att vinna ideologisk mark i debatten om hur och för vem staden ska byggas men i kritiken finns ofta en rätt olycklig tendens som känns viktig att upp. Det är nämligen inte ovanligt att bortträngning och gentrifiering kopplas starkt till vilken typ av konsumtion som sker i ett område. Man frågar sig om utbudet av kaféer, barer och mataffärer ändrats i stadsdelar som gentrifierats? Finns det skillnader i vad som erbjuds på nya och gamla etablissemang i området, espresso istället för bryggkaffe, hantverksöl istället för stor stark, dumplings istället för fiskgratäng? Att studera stadsdelar på det här sättet kan vara ett sätt att se förändringar i stadsdelar (tas upp bra i kapitlet Hur får ni reda på vad som händer? i Rätt att bo kvar) men ofta förlorar sig diskussioner om behovet av en mer jämlika städer i den här typen av livsstilsfrågor.

Det här görs av gentrifieringskritiker som försöker vända Floridas argument om att coola stadsdelar attraherar rätt sorts boenden mot honom genom att istället påpeka hur konsumtion av naturviner och ekologiska tacos snarare är en symbol för det som tränger bort människor från sina hem. Tyvärr blir det emellertid ofta abstrakta resonemang om att konsumtionen i sig skulle vara det som tvingar människor att flytta. Resonemang som ibland får vissa att tro att det är en politisk aktion i sig att inte handla eller äta viss sorts mat för att inte ”bidra till gentrifiering” och som stärker det överdrivna fokus (en bieffekt av Floridas genombrott) som idag ligger på konsumtion och livsstil kopplat till byggande och omvandlande av städer. Där vi ständigt ser politiker och tjänstemän som är alldeles för intresserade av vilken sorts konsumtion som skapar coola områden istället för att göra sitt jobb och se till att bygga bostäder och lokaler som alla har råd att bo i och nyttja.

Människor tvingas bort från sina hem på grund av hyreshöjningar och vräkningar. För höga hyror på nybyggda lägenheter och en dominans av bostadsrätter i centrum gör att ”attraktiva” områden blir homogena och segregerade. En förändring i konsumtion kan vara tecken på att det här är på väg att hända men ingen människa har varit tvungen att lämna sitt område enbart på grund av att det sålts för mycket hantverksöl där. De som försöker hävda att gentrifiering är en naturlig process som inte går att hindra tar också varje chans att befästa den politiska diskussionen om staden till att endast handla om livsstil och konsumtion. Exempelvis i den här texten där det menas att gentrifiering inte är ett relevant begrepp eftersom det är så svårt att göra skillnad mellan etablering av stadsodling eller cykelkök och fåmansbolag som bakar ekologiskt bröd i ett område. Den skillnaden är endast ett problem om man helt låser sig vid tanken på att det är konsumtionen i ett område som avgör huruvida människor har råd att bo där eller om man tror att det finns något exklusivt och kulturellt avancerat i viss typ av konsumtion som människor med mindre pengar inte förstår och tvingas fly ifrån.

Ju mer vi knyter ihop stadskamp med livsstil och konsumtion desto lättare får stadsutvecklingsideologer att lura oss bort från att ställa krav som verkligen stör den nyliberala stadsutvecklingspolitiken. Stopp för renovräkningar, ut med alla privata bygg- och fastighetsbolag som låtsas om att det inte går att bygga bostäder med rimligt pris, stärk hyresrättsinnehavares rättigheter och ge oss mer kultur- och föreningslokaler. Hur coolt det vi äter och dricker är bör politiken bara strunta i.

Evenemangstaden genom Ståle Holgersens analys av Malmös nyliberala stadsutveckling

I våras kom en bok med titeln Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid (skriven av kulturgeografen Ståle Holgersen) som granskar Malmö stads stadsbyggnadspolitik i relation till marxistisk kristeori. Ett ämne som verkligen intresserar oss i Allt åt Alla Göteborg och vi var snabba på att (tillsammans med Kultur åt alla och Syndikalistiskt Forum) bjuda in författaren för att prata om boken och tillsammans diskutera skillnader och likheter mellan Malmö och Göteborg. Det som boken behandlar (stadsutvecklingspolitik, post-industriell förnyelse, städers roll i kapitalismen) är något vi pratar om och arbetar med dagligen. Redan i vårt häfte Staden är vår försökte vi få grepp om det här, sedan dess har vi läst om hur borgerliga ideologer försöker skapa entusiasm kring det och hur våra kommunala bolag fungerar i relation till det. Så föreläsningen och det följande samtalet gav oss många viktiga insikter och vi kommer behöva gå tillbaka till både den och boken framöver för att uppdatera vår analys av vad som händer i Göteborg just nu och hur vi bör arbeta politiskt kring det.

Tyvärr saknade vi möjligheter att spela in föreläsningen men om man vill få en kort introduktion till det Ståle Holgersen skriver om så kan vi rekommendera en intervju på c:a 30 minuter som våra kamrater i Malmö gjorde genom Radio åt alla.

Det finns några saker i boken som vi här skulle vilja titta särskilt på då de är specifikt intressanta för Göteborg. Likt Holgersens Malmö så har Göteborg sedan långt tillbaka varit en industristad och en hamnstad som i modern tid främst styrts av socialdemokrater. Sedan 1970-talet såhär industrierna i städerna tappat i lönsamhet och man har från kommunalt håll arbetat hårt för att ändra städernas karaktär och identitet. Den starkaste bakomliggande orsaken till det här är en förhoppning om att en ny identitet ska locka till sig pengar, delvis genom att en rikare befolkning ska vilja flytta till staden (antingen från rikare kranskommuner eller från andra städer) men också genom att det ska bli attraktivare för kapitalister att investera i staden (därför skickar Göteborg varje år en mängd politiker och tjänstemän till MIPIM för att ”sälja in Göteborg).

När städer som Malmö och Göteborg (eller Hamburg för den delen) ska lämna sitt industriella förflutna som måste det finnas ett mål, något att transformeras till. Därför brukar man i den nyliberala stadsutvecklingspolitiken arbeta med att fram en titel som ska definiera den kommande staden. I Malmös fall har det varit ”kunskapsstaden” i Göteborg så är det evenemangstaden (som kommer med bolag så som GotEvent och ett årshjul av festivaler, fotbollsturningar och mässor av olika slag). Holgersen skriver i sin bok om att den här titeln mer är en etikett en något som beskriver en faktiskt verklighet, Malmö stad må kalla Malmö för kunskapsstaden men frågan är hur dominant kunskapssektorn egentligen är i ekonomin i Malmö? Det är ingen internationellt känd plats för kunskap utan i praktiken så finns där lite av varje (högskola/universitet, miljöteknik, life science etc). På samma sätt så är evenemangen egentligen en rätt så liten del av hur människor i Göteborg försörjer sig, Volvo och Sahlgrenska är fortfarande de största arbetsplatserna i staden. Holgersen sätter dock fingret på att själva omvandlingen av staden kanske är mer ekonomiskt lukrativ (sätt till tillväxt och skatteintäkter till välfärden) än det som det ska omvandlas till. Frågan är om inte Malmö och Göteborg snarare är ”byggstäder” än kunskap- respektive evenemangstäder. Städer som ständigt måste byggas om för att det inte ska märka att det inte finns särskilt mycket ekonomisk tillväxtpotential att hitta i dagens kapitalism.

Det förklarar i någon mån den desperation som finns i artiklar och uttalanden om nya områden som ska ”anpassas” och ”utvecklas”. Precis varje skrytbygge är absolut det som behövs för att Göteborg ska bli ”en plats på kartan” trots att staden sedan 90-talet byggt Eriksberg, Lindholmen, Casino Cosmopol (istället för ett ungdomshus) och evenemangstråk. Framöver så planeras Södra älvstranden, Karlavagnstornet, RegionCity, Jubileumspark i Frihamnen, Västlänk och Selma stad. En nästan ändlös rad av arbeten där stadens politiker bortsett helt från vad stadens invånare behöver (mer billiga bostäder, mindre segregation, mindre gängvåld m.m.) och istället arbetar för att göra det så gynnsamt som möjligt för byggherrar, fastighetskapitalister och fastighetsägare att investera och bygga i Göteborg. I vissa fall kan politiker erkänna öppet att det som byggs inte bidrar till mer jämnlikhet (bl a intervju med Daniel Bernmar i ETC Göteborg den 22:a juni) men att det ändå är nödvändigt att bygga. Ofta så anges bostadsbrist som en legitimerande orsak till varför det måste byggas, trots att de bostäder som nu byggs är svindyra och den stad som fastighetskapitalister och byggherrar vill sälja oss snarare tränger bort den existerande befolkningen än ger oss bättre boende. Holgersen skriver väldigt träffande om det här försöket från kommunens sida att presentera sitt arbete som ”neutralt” och ”för allas bästa”:

Stat och kommun har absolut ett utrymme att ta ställning för andra grupper än de med mest pengar och makt i samhället i övrigt. Men när man med kapitalismens jargong pratar om allas bästa, implicerar det alltid att trygga den ekonomiska tillväxten och normalt också att reproducera existerande maktförhållanden. Vilket ofta står i direkt kontrast till arbetares, till fattigas och andra gruppers intressen.

Förhoppningen hos de socialdemokrater (med stödpartier) som vurmar för det här sättet att omvandla städer på är att såklart att det ska leda till tillväxt och att de resurser som den tillväxten för med sig ska kunna sippra ner från byggherrar, fastighetskapitalister och hotellmoguler till den vanliga arbetande befolkningen. De styrande kan erkänna att det här inte alltid går av sig själv och med jämna mellanrum startas olika sociala program och liknande för att skynda på sipprandet eller se till att nedsipprande resurser leds till särskilt utsatta områden och grupper. Det finns emellertid ingen annan plan eller förhoppning för hur människor ska kunna leva och verka i en stad som Göteborg än att desperat hoppas att de resurser kapitalister får för att bygga om staden tillslut, på något sätt ska hamna hos den vanliga befolkningen. Trots att färre och färre tror att den här modellen någonsin fungerat.

Under 90-talet fanns en entusiastisk förhoppning om att den här sortens stadsbyggnadspolitik skulle kunna fungera. Vid föreläsningen om boken poängterade Holgersen att den här entusiasmen inte längre finns kvar och den rådande stadsutvecklingspolitiken lever vidare mest för att det inte finns några alternativ som konkret utmanar en nyliberal stadsbyggnad. Det finns givetvis starka kapitalintressen som arbetar hårt för att sådana alternativ inte ska komma fram men det finns kanske också ett problem med att den politiska gräsrotsrörelse som växt fram kring frågor om en mer jämlik bostads- och stadsbyggnadspolitik är för inriktad på att försvara rättigheter och resurser snarare än att lansera en mer offensiv och alternativ stadsbyggnadspolitik. När vi ser oss om i världen finns det ändå flera exempel på platser där rebellstäder börjat etableras. I Barcelona finns förslag om att minska turistindustrins inflytande över stadsbyggnaden och i Neapel har lokal gräsrotsorganisering fått det lokala styret att legitimera ockupationer av byggnader som inte används. Här i Göteborg finns alla möjligheter att tvinga fram en annan marktilldelningspolitik och ett radikalt annat sätt att driva allmännyttan på.

Vad är en markanvisning och hur används de i Göteborg?

Det finns en uppsjö av lagstiftning som reglerar användandet av mark och byggandet av bostäder (och andra fastigheter). Genomgående är den är väldigt teknisk och ganska svår att tränga igenom för en oinsatt. Inom kommuner och vid privata fastighet- och byggföretag finns en armé av byråkrater anställda för att tolka, sköta om och navigera i all denna juridik.

För ett par år sedan inrättades en särskild (väldigt kort) lag som heter Lag om riktlinjer för kommunala markanvisningar. Lagen förenklar för kommuner att få igång byggande på kommunalt ägd mark. Den innebär nämligen att kommunen har rätt att upprätta ett avtal med en byggherre (någon som i egen regi utför byggarbeten, dvs anställer byggarbetare för att utföra byggarbeten) där man då låter denne bygga under särskilda förutsättningar som ges av kommunen.

Genom markanvisningar kan kommunen alltså, i förhandling med byggherrar, beställa en typ av bebyggelse på sin mark.

Göteborg är en av Sveriges mest segregerade städer, en stad i akut brist på bostäder i allmänhet och billiga hyresrätter i synnerhet. Det här märks dock inte i hur Göteborg stad arbetar med sina markanvisningar. I sitt policydokument för anvisning av mark för bostäder och verksamheter så börjar man med att lite allmänt önska att ”genomförande av ny bebyggelse i Göteborg ska bidra till en hållbar stadsutveckling såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt”.

Därefter specificeras det mer tydligt på vad staden ska eftersträva med sina markanvisningar. Det finns krav på bostäder ska ha god tillgänglighet, byggprojekten och fastighetsdriften ska vara miljöanpassade. Stadsmiljön ska ha stor variation mellan hustyper och storlek på lägenheter. Dessutom ska det finnas mångfald av lokaler för verksamheter och de lokalerna ska vara uppblandade med bostäder. Fastighetsnämnden ska också kunna kräva att man gör plats för barn- och äldreomsorg när man bygger efter markanvisningar.

Allt det här som räknas upp är politiskt ställda krav utifrån vilken typ av stad vi vill leva och bo i. Därför är det väldigt anmärkningsvärt att staden så tydligt undviker att nämna behovet av att bygga för tillgodose invånarnas stora behov av billiga hyresrätter och inte minst att bygga för att bryta segregationen som präglar Göteborg och skapar eskalerande samhällsproblem. Politikerna kan inte gömma sig bakom att de saknar verktyg för att åtgärda det här. Vi måste hitta sätt att kräva att de börjar använda dem.

Älvstranden Utveckling ska ta sig ur sin kris

Älvstranden Utveckling är återkommande tema hos oss. Bolaget har de senaste tjugo åren spelat en central roll i stadsomvandlingen i Göteborg. Vi tog upp deras historia i vår post om kommande omvandlingar i vårt inlägg om kommande omvandlingar av Masthuggskajen. Det är däremot värt att lägga till att ordet Utveckling i bolagsnamnet står för stadsutveckling, vilket rent krasst betyder att arbeta för att det ekonomiska värdet på ett område i staden ska öka. Ägaren (i det här fallet Göteborg stad) av området som då kan sälja och hyra ut mark och fastigheter till ett högre pris.

Älvstranden Utveckling har konkret gjort det här genom att skapa samarbeten med byggherrar, investerare och intressenter i området (ett konsortium) som förhandlar fram en plan kring vad som ska byggas, hur området ska se ut och vilken infrastruktur som behövs. Planen går sedan genom den byråkratiska processen där olika förvaltningar uttalar sig och därefter godkänns planen av byggnadsnämnden. Omvandlingsprojekten som Älvstrandsbolaget ligger bakom (stadsomvandling av Eriksberg, Lindholmen och Kville) har haft en stark politisk kraft bakom sig. Den byråkratiska processen har därför varit ganska så smärtfri, i vissa fall har man kunnat börja bygga innan det administrativa arbetet slutförts. Älvstrandsbolaget har över tid vant sig vid att de får som de vill och det har utvecklats en kultur där de betraktat gemensamt ägda markområden och fastigheter som ”deras” snarare än tillhörande staden, göteborgarna, folket, det allmänna. En kultur som i stort präglar samförståndet mellan den socialdemokratiska politiken och näringslivet i Göteborg.

För ett par år sedan stötte dock det här arbetssättet på hinder. ”Göteborgsandan” fick sig en törn i stort genom olika mut- och korruptionsskandaler. Stadsomvandlingar fick ytterligare kritik. Delvis genom att forskare och bostadsaktivister fick genomslag med budskapet att ”utvecklingen” skapat dyra , tråkiga och totalt gentrifierade områden. Det vill säga en klassisk kritisk fråga om ”för vem” stadsdelar utvecklas/omvandlas.

Utöver det så har det också uppkommit en bitande kritik mot hur själva arbetet utförts.Göteborgs stad jobbade aktivt för att utmåla området som kriminellt, skräpigt och osäkert. Omvandlingen (som likt Eriksberg och Lindholmen resulterat i ett dyrt och dött område) motiverades och legitimerades med att stadens ansvar att städa upp bland skräpet. Vid invigningen av bygget av Nya Kvillebäcken kallade Anneli Hulthén (kommunstyrelsens ordförande) det gamla Kville för Gazaremsan. Förberedelserna för att bygga Nya Kvillebäcken visade sig vara ganska så suspekt. Tillfälliga bygglov (som tillåtits av staden längre än vad som är lagligt) sades upp med kort varsel, föreningar och butiker lovades få nya lokaler utan att dessa löften infriades. Catharina Thörn och Katarina Despotovic redogör noggrant för det i sin artikel Här utplånas mångfalden. Vi skrev också om det här.

Dessutom släpptes stadens egen revision i början av 2014 en väldigt kritisk rapport kring hur Älvstranden Utveckling sköttes (kan läsas i helhet här). Rapporten rekommenderar bland annat bolaget att styra upp:

– Hur arbetet med riskanalys och internkontroll fungerar
– Säkerställa att bolaget fortsättningsvis följer gällande lagar och gällande riktlinjer från Göteborgs stad
– Följa upp arbetet som VDn utför (?!)
– Förstärka rutiner kring upphandlingsdokumentation
– Inför kontroller av hur stadens och bolagets egna regelverk för inköp- och upphandling följs.

Revisionen sammanfattar rapporten med orden

Vi anser att bristerna som konstaterats vid årets granskning är av sådan art och omfattning att bolaget inte kan bedömas ha levt upp till lagstiftningens och kommunfullmäktiges krav.

Så Älvstrandsbolaget har kritiserats hårt både utifrån deras resultat och deras metoder. Vilket låg bakom att bolaget bytte VD samt också knöts hårdare till stadshuset. Det är med det här som bakgrund som vi måste förstå att Älvstranden Utveckling plötsligt öppnar en gratis badplats med namnet ”Allmänna badet” vid Frihamnen.