”Utan toppresterande företag vore Göteborg inte särskilt mycket att ha.”

Det lokala partipolitiska livet i Göteborg präglas just nu av politiska avhopp och skandaler samt att det rör sig mot valrörelse i lokalpolitiken i Göteborg. Sedan slutet på förra året har rapporterna ökat om svårigheter att hålla ihop den rödgröna majoriteten. Vänsterpartiet menar att det handlar om att Socialdemokraterna drar sig allt längre högerut för att precis som på riksnivå Socialdemokraterna söka samarbeten med de borgerliga partierna.

I sina försök att locka till sig samarbeten från borgerligt håll har Socialdemokraternas lokala ledare verkligen ansträngt sig för att betona att man har gemensamma intressen med de borgerliga partierna. Det här genom att propagera starkt för att man från Socialdemokraternas sida ser en grupp i samhället som överlägset viktigast. Vilken grupps intressen är det som arbetarpartiet särskilt vill slå vakt? Vilka är man är allra mest måna om? Företagen och näringslivet såklart. I en debattartikel från i förra veckan till stöd för ett förslag till nytt näringslivsprogram så lade Ann-Sofie Hermansson ut texten om hur viktigt näringslivet är för Göteborg.

Näringslivet i Göteborg går riktigt bra. Tillväxten är hög. Exporten växer. Besöksnäringen blomstrar. Sysselsättningen ökar. Arbetslösheten sjunker – även i utsatta grupper. Göteborgsregionen har under lång tid haft lägre arbetslöshet än Stockholmsregionen. Det är en styrkeposition som till stora delar är näringslivsdriven.

Kommuner tar med jämna mellanrum beslut om sådana här näringslivsprogram. De innehåller lite blandade åtgärder och arrangemang och det är svårt att avgöra vad för verkan de egentligen har på den lokala tillväxten. Det nya näringslivsprogrammet tycks framförallt innebära en fortsättning på den nyliberala stadsutvecklingspolitik vi sett i staden under de senaste åren, med nya entreprenörskvarter och skyskrapor som tvingar bort lokalt kulturliv. Dock går det att ana en skillnad i tonläge i Hermanssons text jämfört med tidigare. Från att ha haft ett hoppfullt fokus på hur staden kan göras mer attraktiv för en kreativ urban övre medelklass så är Socialdemokraterna numera cyniskt teknokratiska i sitt konstaterande att det endasom är viktigt och betydelsefullt för Göteborg är lyckade företag. Hermansson går till och med så långt som att konstatera att:

Utan toppresterande företag vore Göteborg inte särskilt mycket att ha.

Vi som vill ha en demokratisk bostads- och stadsbyggnadspolitik håller såklart inte med Hermansson och Socialdemokraterna. Vi tycker att Göteborg har ett värde bortom företag och näringsliv. Vi ser ett fritt kulturliv och ett aktivt föreningsliv med människor som sliter för att göra sina lokalsamhällen bättre för sig själva, sina grannar och staden som helhet. Vi är dock inte längre särskilt förvånade över att Socialdemokraterna inte tycker det här är något särskilt att värna om.

Socialdemokraterna har inom bostad- och stadsbyggnadspolitiken presenterat och försökt driva igenom en rad väldigt nyliberala förslag. I slutet på förra året ville Socialdemokraterna samarbete med Alliansen i en företagsvänlig bytesaffär där ett privat fastighetsbolag skulle få färdigbyggda bostäder i utbyte mot oexploaterad mark. När det gick i stöpet gick man vidare genom att i gemensam sak med de borgerliga partierna rösta igenom nya ägardirektiv för att framöver låta de kommunala bostadsbolagens styrelser själva ta beslut om den typen av utförsäljningar. En utveckling där de boendes inflytande över sina hem och befolknings demokratiska rättigheter får stå åt sidan för näringslivet.

Det finns med andra ord tydliga praktiska exempel på vad Socialdemokraternas nyliberala drömstad kommer att innebära för oss som ska bo i den. Mindre inflytande över våra hem, mindre demokratisk insyn i våra allmänna resurser och mer makt åt företagen. De är ju det enda som är något att ha i Göteborg.

Socialdemokraternas jämlika stad är en nyliberal bluff

Under senaste månaderna har rapporter och nyheter om Framtidenkoncernens planer att byta allmännyttiga lägenheter i Rannebergen mot mark i det närliggande området Lövgärdet. Mark som ska användas för att bygga nya lägenheter. De boende har protesterat, bostadsaktivister har protesterat, hyresgästföreningen i Angered har protesterat och även doktorander i företagsekonomi har protesterat mot det huvudlösa förslaget.

Mobiliseringen mot affären har två viktiga syften, för det första att stoppa affären för de boendes skull. De kommer känna effekterna av att få en fullständigt oseriös fastighetsägare som hyresvärd. Victoria Park har en lång historia av att bete sig allmänt jävligt mot sina boende och det finns inget som tyder på att de kommer byta agerande bara för att de fått köpa husen av allmännyttan. Deras attityd mot de boende genomsyras helt av att vinstintresset går före allt socialt ansvar.

23905221_1694034554005151_3719382160691278727_n

Det finns också en större fråga i spel rörande den bostadspolitik som Göteborg stad önskar föra. I en intervju i ETC Göteborg den 18:e september så gick Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, ut och sade att man nu skulle börja arbeta för ett mer jämlikt Göteborg. Klasskillnaderna i staden ska minska.

– Tar du 11:ans spårvagn från Saltholmen till Bergsjön skiljer det sig rejält i medellivslängd. Det är ett klassamhälle och det ska vi göra något åt.

Att använda spårvagnslinjer för att visa på klasskillnader i Göteborg är ett beprövat knep. Många har gjort det och det här ett tydligt retoriskt knep för att knyta an till de rörelser som kämpar mot kapitalismens klassamhälle. I nästa citat blir det emellertid tydligt att Hermansson inte egentligen har några planer på att byta riktning på stadens arbete.

– Om vi inte löser situationen med det ojämlika samhället i Göteborg på kort och på lång sikt så riskerar det att stöt-a ut de goda krafterna. Då hjälper det inte med allt vi gör, med näringslivssatsningar och investeringar. På Volvo märker de av detta när de söker folk utomlands, de googlar på Göteborg och ser skjutningar och sociala problem. Då är det inte säkert att rätt kompetens söker sig hit tillslut.

Det jämlika Göteborg ska vara en förstärkning av stadens varumärke. Ambitionen är inte att hjälpa och lyfta de människor som idag tar stryk av klassamhället utan att förhindra att de sociala följderna av klassamhället inte står den kapitalistiska produktionen. Människor prioriteras absolut inte framför kapitalet, och det här märks också i hur socialdemokraterna resonerar om Rannebergen och Lövgärdet.

För när politiken nu vill investera, och lyfta stadsdelarna så handlar det inte om att de människor som bor där idag ska få det bättre ställt utan att de ska bytas ut mot en rikare befolkning. Så att stadsdelen får ett bättre rykte. Enligt Hermansson är det stora problemet att vissa områden befolkas av för fattiga människor, om de tvingas bort så att en rikare befolkning kan flytta dit istället så minskar skillnaden mot de rikare stadsdelarna. Trots att ingen egentligen blivit rikare, de mindre bemedlade har bara tvingats längre bort från Göteborg.

– Om det bara finns hyresrätter fortsätter Lövgärdet att vara ett låginkomstområde, vilket bara spär på segregationen, säger Ann-Sofie Hermansson.

Göteborg har enorma problem med en enorm segregation, men det kan inte bara lösas genom att bereda de utsatta områdena så att fler rika vill flytta dit. De områden som idag bebos av enbart rika människor (Långedrag, Örgryte, Askim, Vasastaden m.m.) måste i så fall också byggas om så att det flyttar dit mer vanliga människor. Socialdemokraternas nyliberala ”jämlika” stadsutvecklingspolitik är förljugen och naiv gentemot de som bor i utsatta områden och fullständigt oförstående inför att stadsdelar där rika kunnat isolera sig från resten av samhället skulle kunna vara en del av problemet.

I grund och botten verkar Socialdemokraternas önskan om en jämlikare stad handla uteslutande om en dröm om att få mer skatteintäkter att leka med. De fattiga betalar för lite, om de kan bytas ut mot en befolkning som idag söker sig till villakommunerna utanför Göteborg (Partille, Härryda, Kungsbacka m fl) så blir det lättare att fortsätta finansiera, resor till MIPIM, korrupta arrangemang och bjudresor för kommunchefer. Göteborgarna är värda så mycket mer, vi är värda ett seriöst försök att faktiskt skapa en jämlikare stad, där människors behov går före Victoria Parks vinster och Ann-Sofie Hermanssons haltande argument.

Vem får skulden för bostadskraschen?

Sedan drygt en månad tillbaka har affär- och dagspress rapporterat om en tydlig bostadsekonomisk trend där nyproducerade bostäder säljs allt långsammare, prisökningen på bostadsmarknaden mattas av och flera bostad- och byggbolag backar på börsen. Medialogiken följer även den ett tydligt mönster, nyheterna växlar mellan alarmerande rapporter och uttalanden från ekonomiska experter som lovar att det inte finns något att oroa sig över. Senast ut var ekonomen Klas Eklund som menade att risken för en krasch är låg.

– Jag tror inte att det här är en spekulativ bubbla. Det finns goda skäl till att priserna har gått upp. Vi har haft stigande inkomster, befolkningen har ökat, inflyttningen till städerna har ökat och, inte minst, räntorna har varit låga under mycket lång tid.

Eklund menar att det inte finns några interna problem i ekonomin men att det finns risker utifrån som skulle kunna ställa till det. Här finns en tydlig skillnad mellan hur borgerliga och marxistiska ekonomer förhåller sig till kriser i ekonomin, de borgerliga ekonomerna skyller genomgående alla problem på utomstående faktorer medan marxister skärskådar de interna motsättningarna. Marxister menar då att en enskild extern händelse snarare utlöser en krissituation som redan finns inom ekonomin.

Oavsett vilket så har den svenska ekonomins goda tillstånd hängt tätt samman med en bostadsmarknad med eskalerande priser. Många människor i storstadsmiljöer har räknat blint med att deras bostadsrätt ska ha ett snabbt ökande värde och många kommuner har konkurrerat för att attrahera nytt kapital genom att bygga om sig med landmärkesbyggnader och lyxbostäder. Oavsett anledningen till att priser (på främst bostadsrätter) inte längre ökar så kommer den utvecklingen bli kännbar i ekonomin, både genom fallande investeringar i byggprojekt samt minskad konsumtion. Compricers sparekonom Christina Söderberg beskriver det på följande sätt:

Visst kan det kännas trist när ens bostad tappar i värde, men så länge man kan bo kvar så har man inte förlorat några pengar. Möjligen kan det bli blodpudding till middag några år, men förr eller senare kommer priserna att återhämta sig.

Vi är många som länge varnat för både de sociala följderna av en otroligt orättvis bostadspolitik och de ekonomiska riskerna för en krasch. I sin bok Staden och kapitalet nämner Ståle Holgersen ett skämt som lyder att ”av de senaste fem finanskrascherna har marxister förutspått åtta”. Inför en eventuell krasch är det emellertid väldigt viktigt att höja blicken och inte fastna i att repetera att vi minsann hade rätt från början. Kapitalet omformerar sig snabbt och det kommer inte gå lång tid förrän arbetet är igång med att hitta en syndabock för de samhällsekonomiska problemen som följer av konjunkturnedgången.

Troligt är att den medelklass som tagit stora lån för att ha råd att börja en ”bostadskarriär” i Stockholm eller Göteborg kommer få en central roll. Antingen att dess agerande svartmålas och skälls ut som oansvarigt (trots att finans- och bostadspolitik utformats för att få den gruppen att fortsätta låna och driva på ekonomin) eller att medelklassens artificiella välstånd måste skyddas. I båda fallen kan det fungera som ett sätt att motivera en åtstramningspolitik, som svar på den ekonomiska utvecklingen. En åtstramningspolitik som är nyliberalismens sista vapen i sitt alltmer desperata försök att hävda att kapitalismen kan skapa välstånd för en större del av jordens befolkning. Vi måste stå enade i så bred front som möjligt för att mota den åtstramningspolitiken.

Lärdomar från Richard Floridas misslyckande – att fastna i konsumtionen

Över tio år har gått sedan den amerikanske akademikern lanserade begreppet den kreativa klassen. Ett uttryck som försöker ringa in den grupp människor som Florida (och många med honom) menade var central i en ny sorts ekonomi, en ekonomi som byggde på att fånga talang och kreativitet hos befolkning och omvandla det till ekonomisk tillväxt. Florida menade vidare att den sortens kreativa människor drogs till en viss typ av miljöer, områden som präglas av tolerans, innovation och välfärd. Här tycks personer som arbetar med forskning, konst, kultur och teknologi frodas och således bör politiker styra städer till att försöka likna dessa.

Många kommuner och regioner har lutat sig mot Floridas teser i sitt arbete om att ”utveckla sina städer”. Förhoppningen om att det går att hitta en tillväxtvänlig politik som skiner av kreativitet och social medvetenhet har varit tillräckligt tilltalande för så pass många att den kommit att dominera stadsbyggnadspolitiken under de senaste tio åren. Det märks av i stadsutvecklingspolicies, i grupper av liberala urbanister och inte minst i bortträngningen av de människor och grupper som inte får plats i de kreativa områdena.

Richard Florida

Organiseringen mot den nyliberala stadsutvecklingspolitiken har exploderat under de senaste fem åren. Detta i form av rörelser mot renovräkningar, initiativ för byggandet av fler hyresrätter och engagemang för mer föreningslokaler. Organiseringen hånas emellertid genomgående av de som enfaldigt hävdar att nyliberal stadsutvecklingspolitik är den enda vägen och att Floridas coola och sköna drömstad kommer gynna alla.

Nu har emellertid till och med Richard Florida tvingats inse hur fel han hade för tio år sedan och hur ojämnlika de städer som byggts efter hans recept har blivit. I sin nya bok The New Urban Crisis så tvingas han att fokusera på den ökande segregationen, ojämnlikheten och otryggheten som präglar de moderna stadsbyggena. Sist av alla så inser han att städer som byggs efter fastighetskapitalisters profitbehov och den övre medelklassens plånbok inte blir socialt och ekologiskt hållbara blandstäder präglade av tolerans och kreativitet.

Kritiken mot Floridas misslyckande låter sig såklart inte vänta på sig. Självfallet ska vi som länge kämpat för en jämlik stad ta tillfället i akt att vinna ideologisk mark i debatten om hur och för vem staden ska byggas men i kritiken finns ofta en rätt olycklig tendens som känns viktig att upp. Det är nämligen inte ovanligt att bortträngning och gentrifiering kopplas starkt till vilken typ av konsumtion som sker i ett område. Man frågar sig om utbudet av kaféer, barer och mataffärer ändrats i stadsdelar som gentrifierats? Finns det skillnader i vad som erbjuds på nya och gamla etablissemang i området, espresso istället för bryggkaffe, hantverksöl istället för stor stark, dumplings istället för fiskgratäng? Att studera stadsdelar på det här sättet kan vara ett sätt att se förändringar i stadsdelar (tas upp bra i kapitlet Hur får ni reda på vad som händer? i Rätt att bo kvar) men ofta förlorar sig diskussioner om behovet av en mer jämlika städer i den här typen av livsstilsfrågor.

Det här görs av gentrifieringskritiker som försöker vända Floridas argument om att coola stadsdelar attraherar rätt sorts boenden mot honom genom att istället påpeka hur konsumtion av naturviner och ekologiska tacos snarare är en symbol för det som tränger bort människor från sina hem. Tyvärr blir det emellertid ofta abstrakta resonemang om att konsumtionen i sig skulle vara det som tvingar människor att flytta. Resonemang som ibland får vissa att tro att det är en politisk aktion i sig att inte handla eller äta viss sorts mat för att inte ”bidra till gentrifiering” och som stärker det överdrivna fokus (en bieffekt av Floridas genombrott) som idag ligger på konsumtion och livsstil kopplat till byggande och omvandlande av städer. Där vi ständigt ser politiker och tjänstemän som är alldeles för intresserade av vilken sorts konsumtion som skapar coola områden istället för att göra sitt jobb och se till att bygga bostäder och lokaler som alla har råd att bo i och nyttja.

Människor tvingas bort från sina hem på grund av hyreshöjningar och vräkningar. För höga hyror på nybyggda lägenheter och en dominans av bostadsrätter i centrum gör att ”attraktiva” områden blir homogena och segregerade. En förändring i konsumtion kan vara tecken på att det här är på väg att hända men ingen människa har varit tvungen att lämna sitt område enbart på grund av att det sålts för mycket hantverksöl där. De som försöker hävda att gentrifiering är en naturlig process som inte går att hindra tar också varje chans att befästa den politiska diskussionen om staden till att endast handla om livsstil och konsumtion. Exempelvis i den här texten där det menas att gentrifiering inte är ett relevant begrepp eftersom det är så svårt att göra skillnad mellan etablering av stadsodling eller cykelkök och fåmansbolag som bakar ekologiskt bröd i ett område. Den skillnaden är endast ett problem om man helt låser sig vid tanken på att det är konsumtionen i ett område som avgör huruvida människor har råd att bo där eller om man tror att det finns något exklusivt och kulturellt avancerat i viss typ av konsumtion som människor med mindre pengar inte förstår och tvingas fly ifrån.

Ju mer vi knyter ihop stadskamp med livsstil och konsumtion desto lättare får stadsutvecklingsideologer att lura oss bort från att ställa krav som verkligen stör den nyliberala stadsutvecklingspolitiken. Stopp för renovräkningar, ut med alla privata bygg- och fastighetsbolag som låtsas om att det inte går att bygga bostäder med rimligt pris, stärk hyresrättsinnehavares rättigheter och ge oss mer kultur- och föreningslokaler. Hur coolt det vi äter och dricker är bör politiken bara strunta i.

Evenemangstaden genom Ståle Holgersens analys av Malmös nyliberala stadsutveckling

I våras kom en bok med titeln Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid (skriven av kulturgeografen Ståle Holgersen) som granskar Malmö stads stadsbyggnadspolitik i relation till marxistisk kristeori. Ett ämne som verkligen intresserar oss i Allt åt Alla Göteborg och vi var snabba på att (tillsammans med Kultur åt alla och Syndikalistiskt Forum) bjuda in författaren för att prata om boken och tillsammans diskutera skillnader och likheter mellan Malmö och Göteborg. Det som boken behandlar (stadsutvecklingspolitik, post-industriell förnyelse, städers roll i kapitalismen) är något vi pratar om och arbetar med dagligen. Redan i vårt häfte Staden är vår försökte vi få grepp om det här, sedan dess har vi läst om hur borgerliga ideologer försöker skapa entusiasm kring det och hur våra kommunala bolag fungerar i relation till det. Så föreläsningen och det följande samtalet gav oss många viktiga insikter och vi kommer behöva gå tillbaka till både den och boken framöver för att uppdatera vår analys av vad som händer i Göteborg just nu och hur vi bör arbeta politiskt kring det.

Tyvärr saknade vi möjligheter att spela in föreläsningen men om man vill få en kort introduktion till det Ståle Holgersen skriver om så kan vi rekommendera en intervju på c:a 30 minuter som våra kamrater i Malmö gjorde genom Radio åt alla.

Det finns några saker i boken som vi här skulle vilja titta särskilt på då de är specifikt intressanta för Göteborg. Likt Holgersens Malmö så har Göteborg sedan långt tillbaka varit en industristad och en hamnstad som i modern tid främst styrts av socialdemokrater. Sedan 1970-talet såhär industrierna i städerna tappat i lönsamhet och man har från kommunalt håll arbetat hårt för att ändra städernas karaktär och identitet. Den starkaste bakomliggande orsaken till det här är en förhoppning om att en ny identitet ska locka till sig pengar, delvis genom att en rikare befolkning ska vilja flytta till staden (antingen från rikare kranskommuner eller från andra städer) men också genom att det ska bli attraktivare för kapitalister att investera i staden (därför skickar Göteborg varje år en mängd politiker och tjänstemän till MIPIM för att ”sälja in Göteborg).

När städer som Malmö och Göteborg (eller Hamburg för den delen) ska lämna sitt industriella förflutna som måste det finnas ett mål, något att transformeras till. Därför brukar man i den nyliberala stadsutvecklingspolitiken arbeta med att fram en titel som ska definiera den kommande staden. I Malmös fall har det varit ”kunskapsstaden” i Göteborg så är det evenemangstaden (som kommer med bolag så som GotEvent och ett årshjul av festivaler, fotbollsturningar och mässor av olika slag). Holgersen skriver i sin bok om att den här titeln mer är en etikett en något som beskriver en faktiskt verklighet, Malmö stad må kalla Malmö för kunskapsstaden men frågan är hur dominant kunskapssektorn egentligen är i ekonomin i Malmö? Det är ingen internationellt känd plats för kunskap utan i praktiken så finns där lite av varje (högskola/universitet, miljöteknik, life science etc). På samma sätt så är evenemangen egentligen en rätt så liten del av hur människor i Göteborg försörjer sig, Volvo och Sahlgrenska är fortfarande de största arbetsplatserna i staden. Holgersen sätter dock fingret på att själva omvandlingen av staden kanske är mer ekonomiskt lukrativ (sätt till tillväxt och skatteintäkter till välfärden) än det som det ska omvandlas till. Frågan är om inte Malmö och Göteborg snarare är ”byggstäder” än kunskap- respektive evenemangstäder. Städer som ständigt måste byggas om för att det inte ska märka att det inte finns särskilt mycket ekonomisk tillväxtpotential att hitta i dagens kapitalism.

Det förklarar i någon mån den desperation som finns i artiklar och uttalanden om nya områden som ska ”anpassas” och ”utvecklas”. Precis varje skrytbygge är absolut det som behövs för att Göteborg ska bli ”en plats på kartan” trots att staden sedan 90-talet byggt Eriksberg, Lindholmen, Casino Cosmopol (istället för ett ungdomshus) och evenemangstråk. Framöver så planeras Södra älvstranden, Karlavagnstornet, RegionCity, Jubileumspark i Frihamnen, Västlänk och Selma stad. En nästan ändlös rad av arbeten där stadens politiker bortsett helt från vad stadens invånare behöver (mer billiga bostäder, mindre segregation, mindre gängvåld m.m.) och istället arbetar för att göra det så gynnsamt som möjligt för byggherrar, fastighetskapitalister och fastighetsägare att investera och bygga i Göteborg. I vissa fall kan politiker erkänna öppet att det som byggs inte bidrar till mer jämnlikhet (bl a intervju med Daniel Bernmar i ETC Göteborg den 22:a juni) men att det ändå är nödvändigt att bygga. Ofta så anges bostadsbrist som en legitimerande orsak till varför det måste byggas, trots att de bostäder som nu byggs är svindyra och den stad som fastighetskapitalister och byggherrar vill sälja oss snarare tränger bort den existerande befolkningen än ger oss bättre boende. Holgersen skriver väldigt träffande om det här försöket från kommunens sida att presentera sitt arbete som ”neutralt” och ”för allas bästa”:

Stat och kommun har absolut ett utrymme att ta ställning för andra grupper än de med mest pengar och makt i samhället i övrigt. Men när man med kapitalismens jargong pratar om allas bästa, implicerar det alltid att trygga den ekonomiska tillväxten och normalt också att reproducera existerande maktförhållanden. Vilket ofta står i direkt kontrast till arbetares, till fattigas och andra gruppers intressen.

Förhoppningen hos de socialdemokrater (med stödpartier) som vurmar för det här sättet att omvandla städer på är att såklart att det ska leda till tillväxt och att de resurser som den tillväxten för med sig ska kunna sippra ner från byggherrar, fastighetskapitalister och hotellmoguler till den vanliga arbetande befolkningen. De styrande kan erkänna att det här inte alltid går av sig själv och med jämna mellanrum startas olika sociala program och liknande för att skynda på sipprandet eller se till att nedsipprande resurser leds till särskilt utsatta områden och grupper. Det finns emellertid ingen annan plan eller förhoppning för hur människor ska kunna leva och verka i en stad som Göteborg än att desperat hoppas att de resurser kapitalister får för att bygga om staden tillslut, på något sätt ska hamna hos den vanliga befolkningen. Trots att färre och färre tror att den här modellen någonsin fungerat.

Under 90-talet fanns en entusiastisk förhoppning om att den här sortens stadsbyggnadspolitik skulle kunna fungera. Vid föreläsningen om boken poängterade Holgersen att den här entusiasmen inte längre finns kvar och den rådande stadsutvecklingspolitiken lever vidare mest för att det inte finns några alternativ som konkret utmanar en nyliberal stadsbyggnad. Det finns givetvis starka kapitalintressen som arbetar hårt för att sådana alternativ inte ska komma fram men det finns kanske också ett problem med att den politiska gräsrotsrörelse som växt fram kring frågor om en mer jämlik bostads- och stadsbyggnadspolitik är för inriktad på att försvara rättigheter och resurser snarare än att lansera en mer offensiv och alternativ stadsbyggnadspolitik. När vi ser oss om i världen finns det ändå flera exempel på platser där rebellstäder börjat etableras. I Barcelona finns förslag om att minska turistindustrins inflytande över stadsbyggnaden och i Neapel har lokal gräsrotsorganisering fått det lokala styret att legitimera ockupationer av byggnader som inte används. Här i Göteborg finns alla möjligheter att tvinga fram en annan marktilldelningspolitik och ett radikalt annat sätt att driva allmännyttan på.

Instruktionsfilm: Hur man lägger undan pengar till framtida hyreshöjningar

Som alla redan vet så har Fastighetsägarna konstaterat att det största problemet med bostadssituationen i Sverige idag är att det är för billigt att bo. Om de bara får mer av våra pengar så extremt sannolikt att en magisk harmoni uppstår som skapar bostäder åt alla. Därför har Fastighetsägarna strandat 70 000 hyresförhandlingar som nu istället måste lösas av Hyresnämnden.

Hyrorna som ska beslutas av Hyresnämnden kommer gälla retroaktivt, därför har Hyresgästföreningen varnat sina medlemmar att det kan vara klokt att lägga undan pengar till en nätt hyresbonus till Fastighetsägarna. Våra vänner i Alla ska kunna bo kvar har gjort en instruktion för hur du lägger undan pengar men vi ville vara ännu mer pedagogiska och har därför gjort en film som vi tycker illustrerar hur Fastighetsägarnas vilja till makt drabbar vår vardag.

Kapitalet kan inte lösa bostadskrisen och det finns absolut ingen anledning att ge privata fastighetsägare ännu mer pengar för att fortsätta misslyckas. Lösningen är gemensamt ägda bostäder för människors rätt att bo.

 

Älvstranden Utveckling ska ta sig ur sin kris

Älvstranden Utveckling är återkommande tema hos oss. Bolaget har de senaste tjugo åren spelat en central roll i stadsomvandlingen i Göteborg. Vi tog upp deras historia i vår post om kommande omvandlingar i vårt inlägg om kommande omvandlingar av Masthuggskajen. Det är däremot värt att lägga till att ordet Utveckling i bolagsnamnet står för stadsutveckling, vilket rent krasst betyder att arbeta för att det ekonomiska värdet på ett område i staden ska öka. Ägaren (i det här fallet Göteborg stad) av området som då kan sälja och hyra ut mark och fastigheter till ett högre pris.

Älvstranden Utveckling har konkret gjort det här genom att skapa samarbeten med byggherrar, investerare och intressenter i området (ett konsortium) som förhandlar fram en plan kring vad som ska byggas, hur området ska se ut och vilken infrastruktur som behövs. Planen går sedan genom den byråkratiska processen där olika förvaltningar uttalar sig och därefter godkänns planen av byggnadsnämnden. Omvandlingsprojekten som Älvstrandsbolaget ligger bakom (stadsomvandling av Eriksberg, Lindholmen och Kville) har haft en stark politisk kraft bakom sig. Den byråkratiska processen har därför varit ganska så smärtfri, i vissa fall har man kunnat börja bygga innan det administrativa arbetet slutförts. Älvstrandsbolaget har över tid vant sig vid att de får som de vill och det har utvecklats en kultur där de betraktat gemensamt ägda markområden och fastigheter som ”deras” snarare än tillhörande staden, göteborgarna, folket, det allmänna. En kultur som i stort präglar samförståndet mellan den socialdemokratiska politiken och näringslivet i Göteborg.

För ett par år sedan stötte dock det här arbetssättet på hinder. ”Göteborgsandan” fick sig en törn i stort genom olika mut- och korruptionsskandaler. Stadsomvandlingar fick ytterligare kritik. Delvis genom att forskare och bostadsaktivister fick genomslag med budskapet att ”utvecklingen” skapat dyra , tråkiga och totalt gentrifierade områden. Det vill säga en klassisk kritisk fråga om ”för vem” stadsdelar utvecklas/omvandlas.

Utöver det så har det också uppkommit en bitande kritik mot hur själva arbetet utförts.Göteborgs stad jobbade aktivt för att utmåla området som kriminellt, skräpigt och osäkert. Omvandlingen (som likt Eriksberg och Lindholmen resulterat i ett dyrt och dött område) motiverades och legitimerades med att stadens ansvar att städa upp bland skräpet. Vid invigningen av bygget av Nya Kvillebäcken kallade Anneli Hulthén (kommunstyrelsens ordförande) det gamla Kville för Gazaremsan. Förberedelserna för att bygga Nya Kvillebäcken visade sig vara ganska så suspekt. Tillfälliga bygglov (som tillåtits av staden längre än vad som är lagligt) sades upp med kort varsel, föreningar och butiker lovades få nya lokaler utan att dessa löften infriades. Catharina Thörn och Katarina Despotovic redogör noggrant för det i sin artikel Här utplånas mångfalden. Vi skrev också om det här.

Dessutom släpptes stadens egen revision i början av 2014 en väldigt kritisk rapport kring hur Älvstranden Utveckling sköttes (kan läsas i helhet här). Rapporten rekommenderar bland annat bolaget att styra upp:

– Hur arbetet med riskanalys och internkontroll fungerar
– Säkerställa att bolaget fortsättningsvis följer gällande lagar och gällande riktlinjer från Göteborgs stad
– Följa upp arbetet som VDn utför (?!)
– Förstärka rutiner kring upphandlingsdokumentation
– Inför kontroller av hur stadens och bolagets egna regelverk för inköp- och upphandling följs.

Revisionen sammanfattar rapporten med orden

Vi anser att bristerna som konstaterats vid årets granskning är av sådan art och omfattning att bolaget inte kan bedömas ha levt upp till lagstiftningens och kommunfullmäktiges krav.

Så Älvstrandsbolaget har kritiserats hårt både utifrån deras resultat och deras metoder. Vilket låg bakom att bolaget bytte VD samt också knöts hårdare till stadshuset. Det är med det här som bakgrund som vi måste förstå att Älvstranden Utveckling plötsligt öppnar en gratis badplats med namnet ”Allmänna badet” vid Frihamnen.

Kreativ kapitalism ska frodas i Göteborg genom tillåtande oaser och entreprenörskvarter.

I lördagens GP skrev högst uppsatta lokalpolitiker (Anneli Hulthén och Leif Pagrotsky) en debattartikel om hur Göteborg stad än mer kan omformas för att tillgodose näringslivets behov och begär. Artikeln debatterar inte för något särskilt utan radar mest upp lite olika förslag som ska utföras i Göteborg. Det är en självklarhet för de ledande politikerna att fortsätta driva staden mot en entreprenör/evenemang-stad. En stad där det är ett problem för varumärket att dess invånare blir skjutna.

Kortfattat går förslagen ut på att:
– Ett ”entreprenörskvarter” ska byggas i Göteborg. En fysisk mötesplats för entreprenörer att träffas och utbyta idéer. Alltså etableringen av ett offentligt utrymme som endast är tillför en typ av stadsinvånare.
– Samordna insatserna för stimulering av näringsliv.
– Satsa på att skapa Tillåtande oaser för att ”få fart” på stadsdelar, specifikt Ringön.

Projekten kommer från det kommunala bolaget Business Region Göteborg (BRG) där Leif Pagrotsky numera är styrelseordförande. BRG har som uppgift att ”åstadkomma hållbar tillväxt i Göteborgsregionens näringsliv” och har funnits som bolag sedan år 2000. Dessförinnan fanns verksamhet under namnet Näringslivssekretariatet. Bolaget producerar entreprenörskapshyllande rapporter, äger delar av lite andra bolag och samordnar näringslivsprojekt i staden. Exempelvis leder BRG det övergripande projektet att Göteborg årligen skickar 20+ delegater för att ”sälja staden” vid MIPIM-mässan i Cannes.

BRG går mer och mer mot att politiskt påverka stadsplaneringen och de gemensamma utrymmena i Göteborg för att göra staden mer attraktivt för utomstående investeringar. I deras förstudierapport om entreprenörskvarter så berättar de stolt om sina studiebesök på motsvarande platser utomlands exempelvis SiliconValley i Kalifornien eller Västra hamnen i Malmö. De har även beställt bilder från arkitektbyråer som visar hur härligt det kan komma att bli i Gamlestan i Göteborg (där entreprenörskvarteret föreslås ligga).

e-kvarter
Något för alla som vill ha lite mer Lindholmen-känsla även på andra platser än Lindholmen.

Förutom förslag om entreprenörskvarter så lägger alltså Hulthén och Pagrotsky också ut texten om behovet av att omvandla Ringön till en så kallad ”tillåtande oas”. Tillåtande oaser är Business Region Göteborgs projekt för att demonstrera det lyckade äktenskapet mellan subkulturer och näringsliv. Via sin tidning ADA (Associaton for Design and Advertising) så släppte BRG förra året en rapport om tillåtande oaser där de pekar på områden som Kreuzberg i Berlin och Kødbyen i Köpenhamn som goda exempel där klädsamt subversiva subkulturer helt underkastats kapitalistisk vinstjakt.

I ADA lät de även Pusterviksbarens VD propagera för Tillåtande oaser under rubriken Äntligen lite riktig gentrifiering.

I Göteborg har vi nu fått smaka på gentrifiering på riktigt. Området kring Långgatorna och Järntorget går i sakta mak från att ha varit alternativt till att nu locka till sig etablerade krogkoncept och hippa butiker. Lägenheterna säljs dyrt och den nya gruppen boende i området verkar inte uppskatta ” det skitiga” på samma sätt som det en gång var. Även Magasinsgatan har genomgått samma förändring.

Jag kan helt ärligt inte se något problem med en sådan utveckling så länge det finns andra alternativa områden i stan dit den ”kreativa” gruppen kan flytta och fortsätta med det som de är bra på, att skapa spännande saker i en spännande miljö. Om det inte sker en förändring i en stad innebär det ju att allt är statiskt eller att det går bakåt och den staden vill jag inte bo i.

En rörelse målas upp där alternativa rörelser har som roll att vara kreativa åt kapitalismen. Trender och spännande miljöer ska skapas, etableras och därefter säljas vidare. Därefter får det alternativa flytta vidare för att utveckla en ny del av staden. Den här gentrifieringsprocessen är inget problem, den är vägen framåt! Den är till och med det enda som gör att staden inte blir statisk eller bakåtsträvande.

Det är nödvändigt att bryta med den högerpolitik som ser alla aspekter av våra liv i städerna (eller på landsbygden för den delen) som möjliga att exploatera för kommersiella syften. I argumenterandet för nödvändigheten av att anlägga Tillåtande oaser i Göteborg så ligger ju också en insikt om att staden mer och mer utvecklas till en enkelspårig öken?

I Hamburg har det i flera år nu protesterats mot hur stadens ledning försöker utnyttja kultur och konst för att attrahera kapitalets intresse. Bidrag erbjöds till konstnärer för att pryda stadens engagemang i att gentrifiera stadsdelen Wilhelmsburg och legitimera den nya konserthallen Elbe Philharmonic. Svaret blev ett manifest (engelsk översättning här) från stadens konstnärer där de vägrade hjälpa staden göra som staden till ett varumärke.

Det politiska projektet som samspelar med att tränga bort obemedlade från staden. Varje politisk organisering måste ske utifrån de specifika omständigheterna, vi kan med andra ord inte kopiera det politiska arbetssättet från Hamburg rakt av. Det är däremot tydligt att vi i Göteborg måste skapa politiska allianser mellan de som drabbas av gentrifiering och bortträngning och och de kulturarbetare och konstnärer som förväntas arbeta för att estetiskt snygga till segregationen.

Business Region Göteborgs ”spaningar” från MIPIM.

Vi på Ohyresrätten har inte skrivit om Göteborgs stads deltagande på MIPIM på ett tag. Delvis för att årets mässa nu redan ägt rum men också på grund av andra pågående projekt som vi hoppas kunna presentera mer om inom kort.

För lite drygt en månad sedan åkte kommunens delegation (samordnad av Business Region Göteborg) ner till Cannes för att deltaga vid den här sjuka fastighetsmässan för att fortsätta omvandla staden från en plats där vi lever och bor till en affärsanläggning som behöver utländskt kapital för att kunna effektivare kunna producera vinster och konkurrera med andra svenska städer (främst Malmö).

Parallellt med det här så kämpar boende i miljonprogramsområdet Vita Björn i Majorna mot en renovräkning och segregationen i Göteborg fortsätter växa. Men skit i det, nu ska vi sälja Göteborg!

null

Det är tydligt att Business Region Göteborg känt ett behov att påverka tonläget kring stadens deltagande vid MIPIM-mässan. Samtidigt som mässan ägde rum så släppte BRG sex st korta ”spaningar” från mässan. Videoklipp som visar chefer och ledande politiker som tar minutkorta pauser från det flådiga mässlivet för att läsa innantill från förskrivna manus om vad som händer i Cannes.

Magnus Sigfusson, Fastighetsdirektör:

Ulf Kamne, Byggnadsnämnden:

Agneta Hammar, Stadsbyggnadsdirektör:

Henrik Einarsson, Etableringschef BRG:

Ann-Catrine Fogelgren, Byggnadsnämnden:

Jahja Ziqeraj, Fastighetsnämnden:

Från de här generiska klippen får vi inte reda på så mycket vad som händer på MIPIM men vi kan i alla fall läsa av vad Business Region Göteborg vill att vi ska tänka kring vad som händer på fastighetsmässan MIPIM. Vissa ord och fraser återkommer flera gånger

– Intresset kring/visa upp Göteborg
– Investeringar
– Möten/Mötesplatser
– Projekt
– Partners
– Det Nya Göteborg
– Nyfikenhet/Öppenhet
– Potential
– Helt rätt att vara här

Det är viktigt att tvätta bort stämpeln av att den här mässan bara är en stor internfest för fastighetsbranschen. Här jobbas det, det är mycket möten och viktiga grejer. Absolut inget glassande.

Bostadsbristen, segregationen och de sociala problemen nämns givetvis inte. Avsaknaden av demokratisk insyn kring det som presenteras på MIPIM kan anas i förbifarten. Ann-Catrine Fogelgren, 2:a vice ordförande i Byggnadsnämnden, säger plötsligt i sin presentation:

Vi har också fått höra om flera stycken projekt som ska dra igång i Göteborg.

Vi slutar med att konstatera att är givetvis fascinerande att en högt uppsatt politiker i Byggnadsnämnden i Göteborg får information om nya projekt i Göteborg på MIPIM-mässan. Långt bort från staden och människorna som direkt påverkas av dem och avlägset ifrån handlingsoffentligheten och den demokratiska insynen.

De här åker till MIPIM-mässan i år

Vi på Ohyresrätten har begärt ut uppgifter från alla förvaltningar och bolag i Göteborg Stad angående hur många de kommer skicka till fastighetsmässan MIPIM i år. MIPIM hålls årligen i Cannes och är världens största mässa för fastighetsinvesteringar. Göteborg Stads syfte i att åka dit är att försöka ”sälja staden” som attraktiv för fastighetskapitalister att investera i. En marknadsföring av staden som sker bortom insyn för medborgare och invånare i Göteborg

Ohyresrätten har tidigare skrivit om MIPIM som ägt rum varje år sedan 1989. Den har kritiserats för att fungera som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering av mark och möjligheter att göra privat vinst på gemensamma tillgångar.

Förra året försökte arrangörerna av MIPIM hålla inte bara sin ordinarie mässa utan även en ”extra” mässa. Extramässan skulle inte hållas i avlägsna, flådiga i Cannes utan i London, betydligt närmare de boende som direkt påverkas av de affärer och beslut som förhandlas på mässan. Konsekvensen blev stora protester och aktioner mot mässan.

Det är slående för Göteborg Stad att de inte ser sitt beslut att närvara på MIPIM som ett aktivt politiskt ställningstagande (även om det i underlaget står att det på mässan hålls ”möten av politisk karaktär”). I underlag för Byggnadsnämndens beslut att skicka representanter till mässan år 2015 står nämligen inte en rad om kritik eller protester mot MIPIM. Det finns inga formuleringar om hur den typ av fastighet- och stadsplaneringspolitik som MIPIM representerar påverkar segregation och ojämnlikhet i staden. Slutligen sägs det heller ingenting om bristen på insyn i de forum och förhandlingar som äger rum vid MIPIM. Istället konstateras upprepade gångar

Genom att delta vid mässan skapas förutsättningar för att utveckla och bibehålla viktiga nätverk med stadsbyggnadsexperter och beslutsfattare från andra regioner och länder, för att få en bild av stadsutvecklingen både i internationellt och ett nationellt perspektiv. MIPIM är ett effektivt forum, där alla intressenter finns på plats samtidigt

”Alla intressenter finns på plats samtidigt”. När stadsutveckling och fastighetsinvesteringar i Göteborg diskuteras så behöver vi som bor i staden uppenbarligen inte vara med. Det är inte ett problem att vi inte vet vad som händer på MIPIM. Det här är ett forum för de verkliga beslutsfattarna där sociala aspekter och demokratisk insyn mest skulle störa den goda stämningen.

Här är en lista på de, som på uppdrag av Göteborg Stad, reser till Rivieran för att bakom lyckta dörrar förhandla med kapitalister om hur vår stad ska byggas och utvecklas

NamnTitelFörvaltning/Bolag
Lena AnderssonVDÄlvstranden Utveckling AB
Marika OgreliusKommunikationschefÄlvstranden Utveckling AB
Patrik AnderssonVDBusiness Region Göteborg
Stefan SvenssonStyrelseledamot, Politiker (M)Business Region Göteborg
Roger StrömbergEtableringschef (avgående)Business Region Göteborg/MIPIM-projektet
Henrik EinarssonEtableringschef (nytillträdd)Business Region Göteborg
Petra SedeliusCHEF FDIBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Caisa BrunanderKoordinatorBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Jessica HumlekloMäss- och eventansvarigBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Magnus SigfussonFastighetsdirektörFastighetskontoret
Peter JunkerBiträdande direktörFastighetskontoret
Lena LundbladChef Strategisk planeringFastighetskontoret
Staffan ClaessonUtvecklingsledare Strategisk planeringFastighetskontoret
Jahja ZeqirajOrdförande Fastighetsnämnden, Politiker (S)Fastighetskontoret
Agneta HammarStadsbyggnadsdirektörStadsbyggnadskontoret
Björn SiesjöStadsarkitektStadsbyggnadskontoret
Ulf KamneOrdförande Byggnadsnämnden, Politiker (MP)Stadsbyggnadskontoret
Ann Catrine FogelgrenAndre vice ordförande Byggnadsnämnden, Politiker (FP)Stadsbyggnadskontoret
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen