Evenemangstaden genom Ståle Holgersens analys av Malmös nyliberala stadsutveckling

I våras kom en bok med titeln Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid (skriven av kulturgeografen Ståle Holgersen) som granskar Malmö stads stadsbyggnadspolitik i relation till marxistisk kristeori. Ett ämne som verkligen intresserar oss i Allt åt Alla Göteborg och vi var snabba på att (tillsammans med Kultur åt alla och Syndikalistiskt Forum) bjuda in författaren för att prata om boken och tillsammans diskutera skillnader och likheter mellan Malmö och Göteborg. Det som boken behandlar (stadsutvecklingspolitik, post-industriell förnyelse, städers roll i kapitalismen) är något vi pratar om och arbetar med dagligen. Redan i vårt häfte Staden är vår försökte vi få grepp om det här, sedan dess har vi läst om hur borgerliga ideologer försöker skapa entusiasm kring det och hur våra kommunala bolag fungerar i relation till det. Så föreläsningen och det följande samtalet gav oss många viktiga insikter och vi kommer behöva gå tillbaka till både den och boken framöver för att uppdatera vår analys av vad som händer i Göteborg just nu och hur vi bör arbeta politiskt kring det.

Tyvärr saknade vi möjligheter att spela in föreläsningen men om man vill få en kort introduktion till det Ståle Holgersen skriver om så kan vi rekommendera en intervju på c:a 30 minuter som våra kamrater i Malmö gjorde genom Radio åt alla.

Det finns några saker i boken som vi här skulle vilja titta särskilt på då de är specifikt intressanta för Göteborg. Likt Holgersens Malmö så har Göteborg sedan långt tillbaka varit en industristad och en hamnstad som i modern tid främst styrts av socialdemokrater. Sedan 1970-talet såhär industrierna i städerna tappat i lönsamhet och man har från kommunalt håll arbetat hårt för att ändra städernas karaktär och identitet. Den starkaste bakomliggande orsaken till det här är en förhoppning om att en ny identitet ska locka till sig pengar, delvis genom att en rikare befolkning ska vilja flytta till staden (antingen från rikare kranskommuner eller från andra städer) men också genom att det ska bli attraktivare för kapitalister att investera i staden (därför skickar Göteborg varje år en mängd politiker och tjänstemän till MIPIM för att ”sälja in Göteborg).

När städer som Malmö och Göteborg (eller Hamburg för den delen) ska lämna sitt industriella förflutna som måste det finnas ett mål, något att transformeras till. Därför brukar man i den nyliberala stadsutvecklingspolitiken arbeta med att fram en titel som ska definiera den kommande staden. I Malmös fall har det varit ”kunskapsstaden” i Göteborg så är det evenemangstaden (som kommer med bolag så som GotEvent och ett årshjul av festivaler, fotbollsturningar och mässor av olika slag). Holgersen skriver i sin bok om att den här titeln mer är en etikett en något som beskriver en faktiskt verklighet, Malmö stad må kalla Malmö för kunskapsstaden men frågan är hur dominant kunskapssektorn egentligen är i ekonomin i Malmö? Det är ingen internationellt känd plats för kunskap utan i praktiken så finns där lite av varje (högskola/universitet, miljöteknik, life science etc). På samma sätt så är evenemangen egentligen en rätt så liten del av hur människor i Göteborg försörjer sig, Volvo och Sahlgrenska är fortfarande de största arbetsplatserna i staden. Holgersen sätter dock fingret på att själva omvandlingen av staden kanske är mer ekonomiskt lukrativ (sätt till tillväxt och skatteintäkter till välfärden) än det som det ska omvandlas till. Frågan är om inte Malmö och Göteborg snarare är ”byggstäder” än kunskap- respektive evenemangstäder. Städer som ständigt måste byggas om för att det inte ska märka att det inte finns särskilt mycket ekonomisk tillväxtpotential att hitta i dagens kapitalism.

Det förklarar i någon mån den desperation som finns i artiklar och uttalanden om nya områden som ska ”anpassas” och ”utvecklas”. Precis varje skrytbygge är absolut det som behövs för att Göteborg ska bli ”en plats på kartan” trots att staden sedan 90-talet byggt Eriksberg, Lindholmen, Casino Cosmopol (istället för ett ungdomshus) och evenemangstråk. Framöver så planeras Södra älvstranden, Karlavagnstornet, RegionCity, Jubileumspark i Frihamnen, Västlänk och Selma stad. En nästan ändlös rad av arbeten där stadens politiker bortsett helt från vad stadens invånare behöver (mer billiga bostäder, mindre segregation, mindre gängvåld m.m.) och istället arbetar för att göra det så gynnsamt som möjligt för byggherrar, fastighetskapitalister och fastighetsägare att investera och bygga i Göteborg. I vissa fall kan politiker erkänna öppet att det som byggs inte bidrar till mer jämnlikhet (bl a intervju med Daniel Bernmar i ETC Göteborg den 22:a juni) men att det ändå är nödvändigt att bygga. Ofta så anges bostadsbrist som en legitimerande orsak till varför det måste byggas, trots att de bostäder som nu byggs är svindyra och den stad som fastighetskapitalister och byggherrar vill sälja oss snarare tränger bort den existerande befolkningen än ger oss bättre boende. Holgersen skriver väldigt träffande om det här försöket från kommunens sida att presentera sitt arbete som ”neutralt” och ”för allas bästa”:

Stat och kommun har absolut ett utrymme att ta ställning för andra grupper än de med mest pengar och makt i samhället i övrigt. Men när man med kapitalismens jargong pratar om allas bästa, implicerar det alltid att trygga den ekonomiska tillväxten och normalt också att reproducera existerande maktförhållanden. Vilket ofta står i direkt kontrast till arbetares, till fattigas och andra gruppers intressen.

Förhoppningen hos de socialdemokrater (med stödpartier) som vurmar för det här sättet att omvandla städer på är att såklart att det ska leda till tillväxt och att de resurser som den tillväxten för med sig ska kunna sippra ner från byggherrar, fastighetskapitalister och hotellmoguler till den vanliga arbetande befolkningen. De styrande kan erkänna att det här inte alltid går av sig själv och med jämna mellanrum startas olika sociala program och liknande för att skynda på sipprandet eller se till att nedsipprande resurser leds till särskilt utsatta områden och grupper. Det finns emellertid ingen annan plan eller förhoppning för hur människor ska kunna leva och verka i en stad som Göteborg än att desperat hoppas att de resurser kapitalister får för att bygga om staden tillslut, på något sätt ska hamna hos den vanliga befolkningen. Trots att färre och färre tror att den här modellen någonsin fungerat.

Under 90-talet fanns en entusiastisk förhoppning om att den här sortens stadsbyggnadspolitik skulle kunna fungera. Vid föreläsningen om boken poängterade Holgersen att den här entusiasmen inte längre finns kvar och den rådande stadsutvecklingspolitiken lever vidare mest för att det inte finns några alternativ som konkret utmanar en nyliberal stadsbyggnad. Det finns givetvis starka kapitalintressen som arbetar hårt för att sådana alternativ inte ska komma fram men det finns kanske också ett problem med att den politiska gräsrotsrörelse som växt fram kring frågor om en mer jämlik bostads- och stadsbyggnadspolitik är för inriktad på att försvara rättigheter och resurser snarare än att lansera en mer offensiv och alternativ stadsbyggnadspolitik. När vi ser oss om i världen finns det ändå flera exempel på platser där rebellstäder börjat etableras. I Barcelona finns förslag om att minska turistindustrins inflytande över stadsbyggnaden och i Neapel har lokal gräsrotsorganisering fått det lokala styret att legitimera ockupationer av byggnader som inte används. Här i Göteborg finns alla möjligheter att tvinga fram en annan marktilldelningspolitik och ett radikalt annat sätt att driva allmännyttan på.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *