Socialdemokraternas jämlika stad är en nyliberal bluff

Under senaste månaderna har rapporter och nyheter om Framtidenkoncernens planer att byta allmännyttiga lägenheter i Rannebergen mot mark i det närliggande området Lövgärdet. Mark som ska användas för att bygga nya lägenheter. De boende har protesterat, bostadsaktivister har protesterat, hyresgästföreningen i Angered har protesterat och även doktorander i företagsekonomi har protesterat mot det huvudlösa förslaget.

Mobiliseringen mot affären har två viktiga syften, för det första att stoppa affären för de boendes skull. De kommer känna effekterna av att få en fullständigt oseriös fastighetsägare som hyresvärd. Victoria Park har en lång historia av att bete sig allmänt jävligt mot sina boende och det finns inget som tyder på att de kommer byta agerande bara för att de fått köpa husen av allmännyttan. Deras attityd mot de boende genomsyras helt av att vinstintresset går före allt socialt ansvar.

23905221_1694034554005151_3719382160691278727_n

Det finns också en större fråga i spel rörande den bostadspolitik som Göteborg stad önskar föra. I en intervju i ETC Göteborg den 18:e september så gick Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, ut och sade att man nu skulle börja arbeta för ett mer jämlikt Göteborg. Klasskillnaderna i staden ska minska.

– Tar du 11:ans spårvagn från Saltholmen till Bergsjön skiljer det sig rejält i medellivslängd. Det är ett klassamhälle och det ska vi göra något åt.

Att använda spårvagnslinjer för att visa på klasskillnader i Göteborg är ett beprövat knep. Många har gjort det och det här ett tydligt retoriskt knep för att knyta an till de rörelser som kämpar mot kapitalismens klassamhälle. I nästa citat blir det emellertid tydligt att Hermansson inte egentligen har några planer på att byta riktning på stadens arbete.

– Om vi inte löser situationen med det ojämlika samhället i Göteborg på kort och på lång sikt så riskerar det att stöt-a ut de goda krafterna. Då hjälper det inte med allt vi gör, med näringslivssatsningar och investeringar. På Volvo märker de av detta när de söker folk utomlands, de googlar på Göteborg och ser skjutningar och sociala problem. Då är det inte säkert att rätt kompetens söker sig hit tillslut.

Det jämlika Göteborg ska vara en förstärkning av stadens varumärke. Ambitionen är inte att hjälpa och lyfta de människor som idag tar stryk av klassamhället utan att förhindra att de sociala följderna av klassamhället inte står den kapitalistiska produktionen. Människor prioriteras absolut inte framför kapitalet, och det här märks också i hur socialdemokraterna resonerar om Rannebergen och Lövgärdet.

För när politiken nu vill investera, och lyfta stadsdelarna så handlar det inte om att de människor som bor där idag ska få det bättre ställt utan att de ska bytas ut mot en rikare befolkning. Så att stadsdelen får ett bättre rykte. Enligt Hermansson är det stora problemet att vissa områden befolkas av för fattiga människor, om de tvingas bort så att en rikare befolkning kan flytta dit istället så minskar skillnaden mot de rikare stadsdelarna. Trots att ingen egentligen blivit rikare, de mindre bemedlade har bara tvingats längre bort från Göteborg.

– Om det bara finns hyresrätter fortsätter Lövgärdet att vara ett låginkomstområde, vilket bara spär på segregationen, säger Ann-Sofie Hermansson.

Göteborg har enorma problem med en enorm segregation, men det kan inte bara lösas genom att bereda de utsatta områdena så att fler rika vill flytta dit. De områden som idag bebos av enbart rika människor (Långedrag, Örgryte, Askim, Vasastaden m.m.) måste i så fall också byggas om så att det flyttar dit mer vanliga människor. Socialdemokraternas nyliberala ”jämlika” stadsutvecklingspolitik är förljugen och naiv gentemot de som bor i utsatta områden och fullständigt oförstående inför att stadsdelar där rika kunnat isolera sig från resten av samhället skulle kunna vara en del av problemet.

I grund och botten verkar Socialdemokraternas önskan om en jämlikare stad handla uteslutande om en dröm om att få mer skatteintäkter att leka med. De fattiga betalar för lite, om de kan bytas ut mot en befolkning som idag söker sig till villakommunerna utanför Göteborg (Partille, Härryda, Kungsbacka m fl) så blir det lättare att fortsätta finansiera, resor till MIPIM, korrupta arrangemang och bjudresor för kommunchefer. Göteborgarna är värda så mycket mer, vi är värda ett seriöst försök att faktiskt skapa en jämlikare stad, där människors behov går före Victoria Parks vinster och Ann-Sofie Hermanssons haltande argument.

Vem får skulden för bostadskraschen?

Sedan drygt en månad tillbaka har affär- och dagspress rapporterat om en tydlig bostadsekonomisk trend där nyproducerade bostäder säljs allt långsammare, prisökningen på bostadsmarknaden mattas av och flera bostad- och byggbolag backar på börsen. Medialogiken följer även den ett tydligt mönster, nyheterna växlar mellan alarmerande rapporter och uttalanden från ekonomiska experter som lovar att det inte finns något att oroa sig över. Senast ut var ekonomen Klas Eklund som menade att risken för en krasch är låg.

– Jag tror inte att det här är en spekulativ bubbla. Det finns goda skäl till att priserna har gått upp. Vi har haft stigande inkomster, befolkningen har ökat, inflyttningen till städerna har ökat och, inte minst, räntorna har varit låga under mycket lång tid.

Eklund menar att det inte finns några interna problem i ekonomin men att det finns risker utifrån som skulle kunna ställa till det. Här finns en tydlig skillnad mellan hur borgerliga och marxistiska ekonomer förhåller sig till kriser i ekonomin, de borgerliga ekonomerna skyller genomgående alla problem på utomstående faktorer medan marxister skärskådar de interna motsättningarna. Marxister menar då att en enskild extern händelse snarare utlöser en krissituation som redan finns inom ekonomin.

Oavsett vilket så har den svenska ekonomins goda tillstånd hängt tätt samman med en bostadsmarknad med eskalerande priser. Många människor i storstadsmiljöer har räknat blint med att deras bostadsrätt ska ha ett snabbt ökande värde och många kommuner har konkurrerat för att attrahera nytt kapital genom att bygga om sig med landmärkesbyggnader och lyxbostäder. Oavsett anledningen till att priser (på främst bostadsrätter) inte längre ökar så kommer den utvecklingen bli kännbar i ekonomin, både genom fallande investeringar i byggprojekt samt minskad konsumtion. Compricers sparekonom Christina Söderberg beskriver det på följande sätt:

Visst kan det kännas trist när ens bostad tappar i värde, men så länge man kan bo kvar så har man inte förlorat några pengar. Möjligen kan det bli blodpudding till middag några år, men förr eller senare kommer priserna att återhämta sig.

Vi är många som länge varnat för både de sociala följderna av en otroligt orättvis bostadspolitik och de ekonomiska riskerna för en krasch. I sin bok Staden och kapitalet nämner Ståle Holgersen ett skämt som lyder att ”av de senaste fem finanskrascherna har marxister förutspått åtta”. Inför en eventuell krasch är det emellertid väldigt viktigt att höja blicken och inte fastna i att repetera att vi minsann hade rätt från början. Kapitalet omformerar sig snabbt och det kommer inte gå lång tid förrän arbetet är igång med att hitta en syndabock för de samhällsekonomiska problemen som följer av konjunkturnedgången.

Troligt är att den medelklass som tagit stora lån för att ha råd att börja en ”bostadskarriär” i Stockholm eller Göteborg kommer få en central roll. Antingen att dess agerande svartmålas och skälls ut som oansvarigt (trots att finans- och bostadspolitik utformats för att få den gruppen att fortsätta låna och driva på ekonomin) eller att medelklassens artificiella välstånd måste skyddas. I båda fallen kan det fungera som ett sätt att motivera en åtstramningspolitik, som svar på den ekonomiska utvecklingen. En åtstramningspolitik som är nyliberalismens sista vapen i sitt alltmer desperata försök att hävda att kapitalismen kan skapa välstånd för en större del av jordens befolkning. Vi måste stå enade i så bred front som möjligt för att mota den åtstramningspolitiken.