David Harvey om att återerövra staden från kapitalismen

I antologin Gentrifiering från förra året (finns att köpa och låna på massa ställen) publiceras en intervju (från år 2011) där forskaren Catharina Thörn pratar med kulturgeografen David Harvey om ekonomisk kris och rebelliska städer.

Harveys namn är ett som ofta nämns i olika diskussioner om kapitalism, bostadspolitik och stadsplanering. Vi återger ett av svaren i intervjun nedan. Det kan fungera både som en kort ingång till Harveys resonemang samt en träffande beskrivning av stadskampsgruppers politiska uppgift och kopplingarna mellan osäkert arbete och stadsplanering.

Cathrina Thörn: I boken Rebel Cities skriver du att det är viktigt att återerövra staden för kampen mot kapitalismen. Jag undrar över stadens roll här, för även på den punkten kan man tycka sig se en paradox. I Europa har vi nyligen sett stora demonstrationer i Aten och Madrig, och i augusti var det upplopp i London. Men samtidigt har de urbana sociala rörelserna minskat under de senaste tjugo åren. Husockupationer var till exempel en stor rörelse i Europa på 1970-talet och 1980-talen, men förekommer knappt längre. Och i den mån de finns, oskadliggörs de genom ihjälkramning, till exempel i Amsterdam där de ockuperade husen betraktas som kreativa nav här och var i staden. Kan du berätta lite om vilken roll de urbana sociala rörelserna spelar idag?

David Harvey: Din fråga är intressant. Jag delar inte riktigt intrycket att de urbana samhällsrörelserna är på tillbakagång. Min upplevelse är snarast – men det kanske bara gäller i USA – att de urbana samhällsrörelserna faktiskt har fått ny kraft. Och inte bara ny kraft utan ny form också, och det är en utveckling som långtifrån är fullbordad. Det hela är faktiskt bara i sin linda, men utvecklingen går från enfrågepolitik till att försöka tänka i större perspektiv. Det är utgångspunkten för exempelvis Rätten till staden-rörelsen och intressant nog har man kunnat se Rätten till staden-grupper i allt från Brasilien till Zagreb. Det har inte formulerats uttryckligen, men jag tror att det finns ett allt starkare fokus på frågan om staden som skådeplats för kampen mot kapitalismen. Mitt mål med Rebel Cities är att få vänstern att faktiskt ta kampens urbana dimension på allvar. Den traditionella vänstern sitter nämligen fortfarande fast i sin föreställning om fabriken som platsen för politisk handling, men i USA har ju de flesta fabriker försvunnit. Inte alla, men väldigt många, och en stor andel av arbetarklassen är nu faktiskt sysselsatt i produktion och reproduktionen av det urbana livet.

Jag vill visa dem att i termer av marxistisk teori är det i staden som värde produceras. Marx säger till och med något i stil med att underhåll och transport i städer producerar värde, och när jag ser mig omkring i New York och ser alla varubilarna tänker jag: här produceras värde på gatan mitt framför ögonen på mig. I New York är det en enorm industri att resa byggnadsställningar för fastighetsunderhåll och sedan riva dem, och det är produktionsvärdet. Mervärde produceras alltså inför mina ögon på gatorna och alla som deltar i den produktionen tillhör arbetarklassen. Hur gör man då för att organisera alla varubilsförarna och vad skulle hända om de bestämde sig för att inte köra ut sina varor en dag? Här finns faktiskt en enorm makt. Och vi har haft ett antal händelser på senare år. Min favorit var år 2006 när man hotade kriminalisera alla illegala migranter, vilket skulle ha fått katastrofala konsekvenser för dem. Då gick inga migranter till arbetet, varken de lagliga eller illegala. Och vad händer? Los Angeles stängdes ner, Chicago stängdes ner och New York stängdes nästan ner. Med andra ord kunde plötsligt se vilken kolossal politisk makt som finns. De kunde faktiskt hindra städerna från att fungera. En stadsomspännande generalstrejk för att exempelvis kräva billiga bostäder är ett högst verkligt hot, men trots det sitter vänster fast på något vis. Den vill tala med fabriksarbetare.

Merparten av de arbetstagare som faktiskt producerar värde och mervärde i staden har otrygga och tillfälliga anställningar och vi vet inte hur de ska organiseras. Men nu finns en organisation i New York, och även i resten av USA som heter The Excluded Workers’ Congress och som precis som Rätten till staden är ett försök att förena alla dessa grupper, till exempel sådana som arbetar i hushållssektorn. Om alla som jobbar i hemmen blev sjuka en dag, vad skulle i så fall finansfolket på Wall Street göra med sina barn? Vem skulle byta blöjor på dem? Men när de som arbetar i hushållssektorn är utspridda med en person här och en där, då blir det oerhört svårt att organisera dem. Det är en helt annan sak än med fabriksarbetare som är samlade i en fabrik. Marx föreställde sig förstås att arbetarna skulle vara samlade rent fysiskt och tala med varandra. Men vad gör man om den arbetskraft som är avgörande för produktionen och reproduktionen av det urbana livet är utspridd? Den måste mobiliseras på ett helt annat sätt och hur man kan göra det är en högintressant fråga. Jag anser att det är avgörande att den här arbetskraften organiseras och att vänstern börjar fundera över hur hela staden ska kunna organiseras i stället för att fortsätta i sina relativa konventionella tankebanor.

Allt detta måste vi ta hänsyn till och därför måste vi granska och förstå vikten av fråntagandets ekonomi och den politik som jag kallar ackumulation genom fråntagande som ofta är lokaliserad till vardagslivets rum och inte till fabriken. Vilket förstås leder oss tillbaka till frågorna om relationen mellan bostadsförsörjning och exploatering, bostadsförsörjning och tillämpningen av tvångsförsäljning för att frånta människor deras mark och utmätning. Saker som dessa är klassfrågor, till skillnad från vad vänstern ofta har hävdat.

från boken Gentrifiering (red: Catharina Thörn & Helena Holgersson), sid 263-264

Texten ovan innehåller en hel del gammaldags begrepp från marxistisk teori. Flera kommer från den debatt om ekonomi som Marx deltog i på 1800-talet. För dem som inte är vana vid språket så kan det kännas litet stel och mossigt och för de som läst liknande texter tidigare så är betydelsen självklar. Vi har noterat några ord som vi enkelt kan förklara:

Ackumulation = Samla ihop, lägga på hög
Exploatering = Utnyttjande
Mervärde = Ett centralt begrepp i marxistisk teori. Betyder ungefär tillagt värde och syftar på det specifika värde som tillkommer när en typ av exploatering inträffar.

Sen använder också David Harvey uttrycket ackumulation genom fråntagande. Ett begrepp som Harvey skrivit mycket om. Marx skriver om ett liknande begrepp nämligen primitiv ackumulation. Med det menas när en stat eller företag tar en naturresurs eller liknande i besittning och gör det till sin egendom. Exempelvis när ett företag eller en stat tar kontroll över en gruva eller fors och sedan utvinner resurser ur den.

När Harvey pratar om ackumulation genom fråntagande så syftar han på en lite mer modern, nyliberal motsvarighet till det här. Det vill säga när något gemensamt omvandlas för att kunna utnyttjas (exploateras) för att skapa privat vinst. Det här kan innebära privatisering av gemensamma utrymmen i staden (parker, torg och dylikt), utförsäljning av gemensamma tillgångar (utförsäljningar av allmännyttan eller offentliga vårdcentraler) och olika typer av reformer för att omvandla skattemedel till privata vinster (exempelvis när privata bostadskoncerner tar ockerhyror på lägenheter för ensamkommande flyktingbarn som betalas av migrationsverket). Enkelt sammanfattat kan vi kalla det för ett röveri på gemensamma tillgångar.

Kort rättelse angående torsdagens text om Yimby

Vi publicerade för ett par dagar sedan en agiterande text om bostadsnätverket Yimby och de problem som vi upplever med deras ingångar till bostadspolitik. Texten skrevs för att få lite utlopp för den frustration som drabbar oss när vi kommer i kontakt med deras resonemang. Ibland blir texter till lite snabbt och det var tyvärr så att ett par felaktigheter letade sig in. Så vi tänkte att det var rimligt att kommentera dem här.

Först och främst så gjorde vi ett AVSEVÄRT fel när vi skrev om ICA-butiken på Munkebäckstorget. ICA Munkebäck ligger inte vid torget utan på Lilla Munkebäcksgatan 2A. Hoppas att åtminstone några klarade av att ta till sig texten trots den felaktigheten.

Sen ska det sägas att vi inte baserar vårt resonemang på någon typ av vetenskaplig metod. Vi har inte räknat antalet gånger som ordet ”social” används i Yimbys texter, vi har inte läst exakt alla diskussionstrådar i deras Facebookgrupp och vi har inte heller tagit hänsyn till skillnaderna mellan vad vi anser är sociala aspekter och vad floran av Yimbys medlemmar tycker är sociala aspekter. Oddsen är höga för att vårt blogginlägg kommer användas som oberoende källa om någon skulle vilja forska i ämnet. Det är en smäll vi får leva med…

En mindre raljant analys (än den förra) av Yimbys problem med sociala aspekter är att de är ett tvärvetenskapligt nätverk som enats kring en ganska platt fråga. Det vill säga att det är kul med tät blandstad. En åsikt som i sig inte är så svår att ha, vi tycker också att stadsdelar ska förtätas om det som byggs är billiga bostäder och gemensamma utrymmen. Men vi inser också att besluten om hur staden ska utvecklas och för vem det byggs är en politisk fråga. Politiska frågor baseras på materiella intressen och avgörs av makt. När områden förtätas genom att det byggs dyra bostäder och flådiga kontorskomplex så är det för oss inget ursäktande att det i alla fall förtätas.

Yimbys väldigt enkla budskap har samlat personer från alla håll och kanter. Det blir svårt att ta ställning i politiska frågor när medlemmarna tycker olika. Så det är givetvis förståeligt att Yimby inte gör särskilt många eller särskilt tydliga uttalanden om utjämnande av klasskillnader i staden, nolltaxa i kollektivtrafiken eller motstånd mot renovräkningar. Frågor av den karaktären är inte deras område, de jobbar för en goare citykänsla.

Så vi tycker att det blir lite löjligt när ett så politiskt fenomen som staden ska diskuteras samtidigt som så många av de politiska och sociala aspekterna måste undvikas. Vilket sker parallellt med ett återkommande samarbete med de som äger och politiskt kämpar för att tjäna mer pengar på staden. De inlägg och uttalanden som vi lyfte fram i torsdags är valda för att visa på det här problemet. Vi har som sagt inte läst alla facebook-diskussioner (vi orkade inte ens läsa särskilt mycket av den som handlade om vår text). Om vi gjort det kanske vi kommit till slutsatsen att gedigna försök att tjafsa med rättshaveristiska marknadsliberaler om hyressättningen kompenserar för det vi inte gillar med Yimby. Det kommer vi aldrig att få veta.

Slutligen återstår felaktigheten kring vem det var som bjöd in Yimby att deltaga i planeringen av Bostadsvrålet. Det var inte Hyresgästföreningen (som vi skrev i torsdags). Hyresgästföreningen krävde i ett senare skede att Yimby skulle vara med för att de skulle känna sig trygga med att finansiera arrangemanget. Den initiala förfrågan om att vara med i Bostadsvrålet kom dock från människorna bakom Pennypodden. Det borde vi vetat eftersom vi fick förfrågan i samma utskick. Ett rejält slarvfel av oss.

När vi gick tillbaka och kollade upp inbjudan så noterade vi reaktionen på inbjudan från Yimbys samordnare. Först en Like-tumme och därefter:

Vore det inte intressant att försöka få med Fastighetsägarna också?