För nästan exakt en månad sedan släppte Yimby Göteborg nyheten att de ger sitt årliga pris till den handkraftige entreprenören Ola Serneke som visar vägen framåt med sitt projekt att bygga Nordens högsta skyskrapa på Hisingen. Byggnaden ska vara en landmärkesbyggnad, dvs en byggnad som inte bara är huset i sig utan också ett försök till en symbol för Göteborgs stadsbild (likt Turning Torso i Malmö). Sådana här byggnader är perfekta för städer att använda i sin stadsmarknadsföring, en viktig del i entreprenör-/evenemangstäders engagemang för att locka utländskt kapital till investering.
Yimbys val att ge priset till den här typen av projekt är verkligen inget överraskande, det är snarare väldigt symptomatiskt för deras verksamhet. Ibland presenteras Yimby som en typ social rörelse för nytänkande i stadsplaneringen. I själva verket är de en liberal och elitistisk diskussionsklubb för de som företräder en stadsplanering där byggande och citykänsla går före alla sociala aspekter på livet i staden och inom bostadspolitiken.
Namnet står för Yes in my backyard och handlar enligt föreningen själva om en i grunden positiv inställning till förändringar i sitt närområde, att anse att förändring inte alls är samma sak som försämring. I motsats till Yimby står s.k. Nimbys (Not in my backyard), dvs de som står för motstånd mot förändringar i staden. Exempelvis grupper som är emot bullriga anläggningar eller nybyggnationer av dyra bostäder.
Att dela upp åsikter om staden i huruvida en är för eller emot förändringar är givetvis en klumpig uppdelning. Alla typer av protestgrupper blir här presenterade som konservativa enligt Yimby. Oavsett om de har olika materiella intressen och således också olika politiska inriktningar. Lokal organisering mot hyreshöjningar, begränsningar av offentliga utrymmen är samma sak som protestgrupper som kämpar för bevara Slussen.
Det är däremot inte lika brett vad som ingår i den där nya staden som vi ska ställa oss odelat positivt till. Vi i Allt åt Alla Göteborg kämpar för en stad utan klassklyftor och segregation. En stad där rätten till utrymme och bostad går före marknadsspekulation och bytesvärden. Där staden är en del av det gemensamma och där planerandet och förvaltandet av staden måste präglas demokrati och inflytande snarare än ständigt påskyndad kapitalistisk stadsutveckling.
Hos Yimby Göteborg finns inga artiklar eller artiklar som vittnar om en positiv grundinställning till den här typen av förändringar i staden.
I höstas var stod både vi och Yimby som arrangörer konferensen Bostadsvrålet 2 i Göteborg. En konferens där det anordnades föredrag och workshops om bristen på bostäder och lokal organisering i stadskampsfrågor. Vi kunde bla lyssna på föredrag från Nabila Abdul Fattah från Alby inte till salu och planeraren och aktivisten Michael Edwards som pratade om bostadsmarknad och arbetarklassens skuldsättning under rubriken Cities for people not for profit. Vi var flera grupper som låg bakom arrangemanget av konferensen, en av dem just Yimby Göteborg som på flera sätt avvek från övriga grupper som planerande konferensen.
Yimby arbetar som sagt inte med sociala frågor och de anser också att de grupper som arbetar med sociala aspekter på stadsplanering mest är i vägen för byggandet av en fräck innerstad. De deltog inte heller särskilt mycket i planerandet av konferensen, de var nämligen särskilt inbjudna av Hyresgästföreningen och kunde därför glida in lite lojt på Bostadsvrålet och hålla en presentation där de mest beklagade sig över att ICAs butik på Munkebäcktorget inte till utseendet påminner mer om centrala Tokyo.
Efter konferensen i höstas har de tagit ytterligare ställning genom att olika sätt beskriva stadskamp som konservativt och bakåtsträvande. De drivande i Yimby Göteborg är politiker, ekonomer, arkitekter, liberala skribenter, civilingenjörer och docenter på Chalmers. Givetvis är det bäst om experter (i gôtt samråd med Fastighetsägarna) får avgöra vad som är en god stad eller inte. Onödigt att ha massa boende och stadsinvånare som organiserar sig och stör.
Yimby är ett nätverk som präglas av en väldigt begränsad syn på vad en stad är, ett tätt samarbete med Fastighetsägarna och en oförmåga att ta upp de frågorna som mest påtagligt präglar stadens invånare (segregationen, bostadsbristen, att människor tvingas flytta på grund av hyreshöjningar, att gemensamma utrymmen minskar till förmån för kommersiell exploatering). De sociala rörelserna på Pennygången, Vita Björn, Biskopsgården m fl pekar mot en stadsplaneringspolitik som präglas av självorganisering och ökade krav på inflytande och självbestämmande. Vilket är betydligt mer nytänkande än en lobbygrupp för personer som suktar efter att göra karriär i byggbranschen eller byggpolitiken.
Låt oss då avslutningsvis se vilka frågor de lyfter fram (förutom den nya härliga förändringen att kommun och näringsliv samverkar kring ytterligare ett skrytbygge på Lindholmen).
Förenkla planprocessen för företagare
Starta ett garde mot Nimby-grupper?
Självkörande bilar kan frigöra mark för exploatering