Kampen mot rivningskontrakt

Makt förutsätter en relation. Makt utövas alltid av någon över någon annan. En fastighetsägare har makt över de hyresgäster som bor i det område den förvaltar. Eftersom en fastighetsägare har ekonomiska resurser som en hyresgäst alltid saknar har vi valt att i lagstiftningen skriva in ett starkt besittningsskydd som gör det svårt för en fastighetsägare att tvångsflytta en hyresgäst hur som helst.

Bor du med ett förstahandskontrakt är det mycket svårt för en fastighetsägare att flytta dig. Ett sätt att i praktiken göra detta är, som skett och sker i många bostadsområden, att stamrenovera, höja standarden och på så vis kraftigt höja hyran.

En hyresgäst kan då vägra, överklaga och fördröja processen – men i slutändan är det i nio fall av tio fastighetsägaren som får rätt. Alltså är maktbalansen redan från början skev.

Som om detta inte vore nog kan en fastighetsägare som tänker renovera ett område använda s.k. rivningskonktrakt (egentligen “kontrakt med avstående av besittningsskydd”). Den praktiska konsekvensen för en familj som bor med “rivningskontrakt” är att det är upp till fastighetsägaren att bestämma när familjen ska flytta. Med någon månads varsel ska du ta ditt pick och pack och vara beredd på att hitta ett nytt boende.

Rivningskontrakten tippar den redan ojämna maktbalansen mellan fatsighetsägare och hyresgäster ännu mer till fastighetsägarnas fördel.

På Pennygången började Stena Fastigheter några månader innan de gav besked om sin första planerade renovering hyra ut lägenheter på “rivningskontrakt”. Eftersom vi som bor i området framgångsrikt protesterat och fördröjt lyxrenoveringarna blev fler och fler lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt”. I början av hösten 2014 var fler än 250 (av 771) lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt” eller tomma.

Att så många boende i ett område bor med osäkra boendevillkor påverkar såklart. Helt plötsligt bor vi inte på samma villkor. Vi kan inte delta i kampen på samma villkor.

Vi har därför sett det som extremt viktigt att lyfta frågan om “rivningskontrakt”. Ett grundkrav från nätverket Pennygångens framtid har varit att “rivningskontrakten” måste bort för att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera. Det är en gemensam kamp som de med förstahandskontrakt och de med “rivningskontrakt” måste driva tillsammans.

Och kamp lönar sig. I oktober 2014 meddelade Stena Fastigheter att alla “rivningskontrakt” på Pennygången omvandlas till förstahandskontrakt. Inga mer osäkra boendevillkor. Nu bor vi alla på samma villkor. Vi kan delta i kampen på samma villkor.

Mattias Axelsson
Daniel Carlenfors
Pennypodden

Evenemangsstaden och den globala ekonomin

I och med globaliseringen har nationalstaternas betydelse försvagats och förändrats. Den nationella suveräniteten har till viss del upplösts i de globala flödena och nätverken av människor, varor och kapital. Även städernas roll i det rika Nord och därmed även i Sverige har förändrats. Då de agerar uppkopplingspunkter till dessa globala nätverk frigör de sig delvis från sina nationella kopplingar för att semi-självständigt leva ett eget liv. Visst, nationalstaterna har fortfarande viktiga funktioner att fylla i ekonomin men städernas anhopningar av människor, kapital och infrastruktur blir allt viktigare för den globala kapitalismen.1

Detta har medfört att städer har kommit att konkurrera med städer på ett annat sätt än förr då det främst var nation mot nation. Man konkurrerar om att attrahera kapital, investeringar och högutbildad kompetens där staden förvandlas till ett varumärke som ska säljas på städernas marknad. Till detta kommer de senaste decenniernas avindustrialisering som skapat ett aktivt behov av omdefiniering av den egna stadens identitet och en ekonomisk omstrukturering. De postindustriella städerna måste bli aktiva. I Göteborg har detta behov av förändring uppkommit efter att varven försvann och bilindustrin försattes i gungning.

Pariserhjul och entreprenörer
Dessa aktiva städer kan beskrivas som ”entreprenörsstäder” (i vårt fall evenemangsstad) där utvecklingen av det offentliga gått från tillhandahållandet av välfärd och social service till en stad som understöder och uppmuntrar ekonomisk tillväxt. Som vi redan sagt konkurrerar städer om resurser och investeringar och försöker skaffa sig komparativa fördelar genom att ta till olika strategier och reformer. Ofta ingår kommunen i partnerskap med näringslivet för att främja dessa entrepenörsstäder. Till exempel kan man ge stöd till upplevelseindustrin, bygga svindyra och exklusiva bostadsområden och använda sig av massiv stadsmarknadsföring.

Denna stadsmarknadsföring innefattar allt från investeringar i lokala attraktioner till skapandet av nya flaggskepp för staden (tänk det förbannade pariserhjulet bredvid operan Göteborgs kommunalpolitiker nyligen uppfört). Vad man är ute efter från politiskt håll är att ge staden rätt, eller att skapa ett varumärke om man så vill, med syftet att locka till sig investeringar och turisminkomster. Vidare är det viktigt att presentera staden som en spännande, levande och attraktiv boendemiljö där man framställer staden som en helhet och inte som den fragmentariska och uppdelade plats den egentligen är.2

Ska man kunna locka till sig ”rätt” arbetskraft i form av eftertraktad kompetens med hög utbildning krävs det bostadsområden därefter. Man bygger dyra lägenheter eller sätter igång gentrifieringsprojekt för att tränga undan socialfall, invandrare och vanliga knegare från de mer centrala delarna av staden. Det finns det gott om exempel från Göteborg såsom till exempel Södra Älvstrandens lyxlägenheter, planerna för Kvibergs ängar och gentrifieringen i Gårda.

Attraktiva Göteborgare
Städernas makthavare, som Göteborgs politiska småpåvar och företagsledare, har en växande medvetenhet om denna konkurrenssituation. Man vill förändra Göteborg till något nytt. Göteborg ska bli en turistvänlig evenemangsstad! Vi vill få det lokala näringslivet att blomma tusen blommor!
Tillsammans har man lanserat projektet goteborg.com där politiker och företagare vill att Göteborg ska bli ett förstahandsval bland storstäderna i Europa genom att vara ”en av Europas mänskligaste och mest attraktiva storstadsregioner att leva och verka i samt att besöka”.3

Det är inte svårt att gissa för vem staden ska vara mänsklig att bo och verka i (eftertraktad kompetens som kan betala för sig) och attraktiv att besöka (penningstinna turister). Inte är det för vanliga arbetare i alla fall– det är ett som är säkert efter all gentrifiering och alla nedskärningar. Stadens historia reduceras på samma hemsida till ett gäng glada affärsmän från Holland, Skottland och England som grundlade staden och fick den att utvecklas genom att starta sjukhus, universitet och bibliotek. Arbetarhistorien, den som handlar om dem som faktiskt skapade de förmögenheter som affärsmännen roffade åt sig, nämns inte med en bokstav. Man vill signalera att Göteborg har en trygg historia av internationell handel och möjligheter att göra sig en rejäl hacka.4

Vår stad, våra liv
Konsekvenserna av allt detta blir förstärkta klassklyftor, gentrifiering och social polarisering i Göteborg. Ska man ta vårt exempel från nordöstra delarna av vår stad kan man se detta tydligt i planerna för Kvibergs ängar där man planerar att bygga dyra bostadsrätter, i omvandlingen av SKF till lyxigt shoppingcentra och rivningen av Kvibergs marknad. Man vill tränga undan oss arbetare som faktiskt bor här för att få till en statushöjning och omvandla området till ännu en välpolerad juvel i evenemangsstadens krona. Dessa satsningar är ingen passiv anpassning till förändrade villkor i den globala ekonomin utan en politiskt styrd process där man väljer identiteten som turistvänlig tillväxtstad framför en stad präglad av socioekonomisk jämlikhet.

Man väljer att förstärka segregationen och skyla över skriande klasskillnader genom att anamma bilden av Göteborg som en mysig storstad med entreprenörshistoria. Med andra ord osynliggör man sociala rättvisefrågor till förmån för vissa framträdande gruppers (politiker, företagare) föredragna bild av vad som är viktigt. Den globala ekonomin är i förändring men marknadsanpassning och tillbedjan av ständig tillväxt är inte det enda politiska alternativet.

Vi vill något annat, något som är bättre för alla och inte bara en liten klick politiska högdjur och rik överklass. Vi vill ha kontroll över vår egen stad, våra egna liv. Vi vill lösa våra egna problem tillsammans och bestämma över vår egen tillvaro.

Vi vill kort sagt ha en jämlik stad.

1 Hörnqvist, Magnus et al. (2005) En öppen stad, ej en befästad ur Fronesis nummer 18 s.9-10
2 Mukhtar-Landgren, Dalia (2005) Den delade staden – Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö ur Fronesis nummer 18 s.121-123
3 http://www2.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=6889 2010-02-23 kl.22:30
4 http://www.goteborg.com/sv/Resa/Kategorier/Om-Goteborg/Historia/ 2010-02-23 kl. 22:29

Texten publicerades ursprungligen år 2010 i boken Staden är vår 

Problem bortom kvittofusk

I gårdagens Göteborgsposten kunde vi läsa om hur Älvstranden Utveckling ABs förre VD åtalas för bedrägeri. Anledningen är att han fört upp inköp av champagne och ostbrickor som ”frukostmöte” vid kvittoredovisningen av bolagets närvaro vid fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Kvittofusket avslöjades av Uppdrag Granskning i november 2013 när de gjorde specialprogram om kommuners satsning på MIPIM-mässan.

Det är givetvis rimligt att uppmärksamma högre kommunala tjänstemäns kriminella hantering av offentliga medel. Gemensamma resurser ska användas för gemensamma syften och inte för privat lyxkonsumtion. Det blir däremot fel när rapportering, som i fallet med GPs artikel, endast fokuserar på eventuella brott och domar och frågan om Göteborg Stads deltagande på MIPIM-mässan inte diskuteras.

Fastighetsmässan MIPIM hölls i år för 26:e gången. Den har sedan 1989 fungerat som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering och privatiseringar. En förhandling som sker bortom insyn för de som faktiskt bor i staden.

MIPIM har också bidragit till en generell utveckling av fastighetspolitiken. Aktivistsammanslutningen European Action Coalition kallar detta för ”Mipism”. En utveckling som präglas av avreglering av fastighetsmarknader, spekulationsbubblor, privatisering av offentliga tillgångar och boendepriser som tvingar arbetarklassen att skuldsätta sig för att ha råd med bostad. Visualiseras i rörlig bild här:

 

I EACs artikel ”25 years of MIPIM is enough” listas faktiska effekter av MIPIM i en rad olika länder. Om vi fokuserar på Portugal och Spanien så har det där förts en politik där tillväxt ska skapas genom fastighetsspekulation och ökad turism. Stadskärnor i Barcelona och Lisabon har helt förändrats. Bostadsområden och gemensamma utrymmen byts ut mot hotell, shoppinggator och lyxboenden. Arbetarklassens utrymme i de centrala delarna av staden har försvunnit helt. För att ha råd med boende måste den vanliga befolkningen låna pengar och köpa eget boende. Lån är lätta att få men när fastighetsbubblan spricker krävs lånen in och boende kastas ut på gatan om de inte kan betala.

Efter Uppdrag Gransknings förra året motiverade Patrik Andersson, VD för Business Region Göteborg, kommunens deltagande på MIPIM:

Vi behöver arbetstillfällen för en växande region. Därför är det viktigt för Göteborgsregionens invånare att vi syns och hörs internationellt. Vi måste vara offensiva för att hävda oss i den globala konkurrensen.

Mipimism är uppenbarligen något vi kan se i vår egen stad. Göteborg Stad vill bli en evenemangstad. En stad dit besökare åker för att spendera sina pengar på Liseberg, i Nordstan, i öltälten på Way Out West och på Riverton under Filmfestivalen Konsekvensen av den förda politiken är att stadskärnan och omkringliggande stadsdelar omvandlas. Kravet på ständigt ökande tillväxt dominerar helt över innevånarnas rätt till sin stad.

Den politiken är betydligt mer problematisk än enstaka kvittofusk.