Business Region Göteborgs ”spaningar” från MIPIM.

Vi på Ohyresrätten har inte skrivit om Göteborgs stads deltagande på MIPIM på ett tag. Delvis för att årets mässa nu redan ägt rum men också på grund av andra pågående projekt som vi hoppas kunna presentera mer om inom kort.

För lite drygt en månad sedan åkte kommunens delegation (samordnad av Business Region Göteborg) ner till Cannes för att deltaga vid den här sjuka fastighetsmässan för att fortsätta omvandla staden från en plats där vi lever och bor till en affärsanläggning som behöver utländskt kapital för att kunna effektivare kunna producera vinster och konkurrera med andra svenska städer (främst Malmö).

Parallellt med det här så kämpar boende i miljonprogramsområdet Vita Björn i Majorna mot en renovräkning och segregationen i Göteborg fortsätter växa. Men skit i det, nu ska vi sälja Göteborg!

null

Det är tydligt att Business Region Göteborg känt ett behov att påverka tonläget kring stadens deltagande vid MIPIM-mässan. Samtidigt som mässan ägde rum så släppte BRG sex st korta ”spaningar” från mässan. Videoklipp som visar chefer och ledande politiker som tar minutkorta pauser från det flådiga mässlivet för att läsa innantill från förskrivna manus om vad som händer i Cannes.

Magnus Sigfusson, Fastighetsdirektör:

Ulf Kamne, Byggnadsnämnden:

Agneta Hammar, Stadsbyggnadsdirektör:

Henrik Einarsson, Etableringschef BRG:

Ann-Catrine Fogelgren, Byggnadsnämnden:

Jahja Ziqeraj, Fastighetsnämnden:

Från de här generiska klippen får vi inte reda på så mycket vad som händer på MIPIM men vi kan i alla fall läsa av vad Business Region Göteborg vill att vi ska tänka kring vad som händer på fastighetsmässan MIPIM. Vissa ord och fraser återkommer flera gånger

- Intresset kring/visa upp Göteborg
– Investeringar
– Möten/Mötesplatser
– Projekt
– Partners
– Det Nya Göteborg
– Nyfikenhet/Öppenhet
– Potential
– Helt rätt att vara här

Det är viktigt att tvätta bort stämpeln av att den här mässan bara är en stor internfest för fastighetsbranschen. Här jobbas det, det är mycket möten och viktiga grejer. Absolut inget glassande.

Bostadsbristen, segregationen och de sociala problemen nämns givetvis inte. Avsaknaden av demokratisk insyn kring det som presenteras på MIPIM kan anas i förbifarten. Ann-Catrine Fogelgren, 2:a vice ordförande i Byggnadsnämnden, säger plötsligt i sin presentation:

Vi har också fått höra om flera stycken projekt som ska dra igång i Göteborg.

Vi slutar med att konstatera att är givetvis fascinerande att en högt uppsatt politiker i Byggnadsnämnden i Göteborg får information om nya projekt i Göteborg på MIPIM-mässan. Långt bort från staden och människorna som direkt påverkas av dem och avlägset ifrån handlingsoffentligheten och den demokratiska insynen.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vi auktionerade ut Älvrummet!

Stadsplaneringen i Göteborg bedrivs med ett skenande fokus på staden som ett varumärke och Göteborg som ”eventstaden”. Sälj inte ut Göteborg, skriver förbundet Allt åt alla Göteborg, och uppmanar till andra sätt att investera skattepengar.

Varje år anordnar vi i förbundet Allt åt Alla en gemensam stadskampsvecka över hela landet. Lokalförbundens arrangemang belyser specifika kamper och konflikter som rör våra städer, vårt boende och våra gemensamma områden.

I år bestod vår final av en symbolisk auktion utav Älvrummet, Älvstranden utveckling, Älvstrandsmodellen samt Gothenburg Business Region. Vi har länge varit oerhört frustrerade över hur stadsplaneringen drivs i Göteborg, med skenande fokus på staden som ett varumärke och Göteborg som ”Eventstaden”. I dag bedrivs en stadsplaneringspolitik där politikerna tävlar i nya sätt att lägga sig platt för fastighetsägare och markexploatörer i blind förhoppning om att vinsterna från deras kapitalistiska verksamhet till slut skall sippra ner till kommunens budget. Detta måste upphöra! Göteborg är inte ert att sälja ut! Investera istället pengarna i billigare hyresrätter, gratis kollektivtrafik och offentligt drivna förskolor och vårdcentraler. Det är de boende som ska ha rätten till staden!

I sin årsredovisning från 2012 beskriver självaste Älvstranden utveckling Älvrummet såhär: ”Lite skämtsamt brukar vi kalla Älvrummet för stadsplaneringens skyltfönster.” Visst är det så. Älvrummet är ett showroom där varumärket Göteborg visas upp och säljs. Det hålls arrangemang där staden presenterar ”hur Göteborg marknadsför sig på fastighets- och investerarmässan i Cannes” under rubriken ”Vem i hela världen vill bygga i Göteborg?”.

De bemanningsanställda guiderna inne på rummet uppmanas att undvika kritiska debatter med besökare samtidigt som guiderna inte utbildas om stadens sociala och ekonomiska segregerade situation. Ambitionen om att undfly konfliktperspektiv, kritiskt tänkande eller politiskt känsliga frågor kunde inte bli mer tydligt, särskilt inte med tanke på dess slogan ”kom ut nyfiken”. På så sätt flyttas stadsplaneringspolitiken längre från stadens invånares blickfång och därmed demokratisk insyn.

Göteborgs Stad har till och med namngett sin modell för hur staden smidigast planeras och ”hanteras”, nämligen Älvstrandsmodellen. Älvstrandsmodellen skapar givande samtal med näringslivet utan att påträngande medborgare kommer och stör, byggherrar kan dela upp mark sinsemellan och själva bestämma hur staden ska se ut. Gemenskaper skapas i sann bastuklubbsanda och priserna blir aldrig för låga, ansvaret sprids över så många aktörer att ett ansvarsutkrävande till slut blir omöjligt!

En av de viktigaste aktörerna i modellen är gentrifieringsbolaget Älvstranden Utveckling AB, som äger och förvaltar mark åt Göteborg Stad. De har också varit väldigt aktiva i arbetet att, genom inköpt reklam och fördelaktiga artiklar, arbeta bort besvärande namn som ”Hisingen” som ersatts med det urbant sköna ”Norra Älvstranden”. Passande om man vill flytta fokus från oväsentligheter som välfärd och sociala problem och istället knyta an stadsdelen till toner av tillväxt, innovation och entreprenörskap!

Alla försök att flytta besluten om stadsplanering från de boende till dyrt avlönade köpmän i kommunala bolag är en attack på de boende! Likaså är alla försök att göra om staden från en demokratisk rättighet till ett varumärke en attack på de boende! Enda sättet att vända den här utvecklingen är att organisera våra stadsdelar och ta tillbaka staden. Staden är inte deras att sälja ut, staden är vår!

Texten publicerades ursprungligen i tidningen Göteborgs Fria 26:e juni 2014.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Vinstuttag ur kommunala bolag

I dagarna har Hyregästföreningen i södra Skåne startat en kampanj rörande vinstuttag ur allmännyttiga bostadsbolag. En kampanj vi på Ohyresrätten vill hjälpa till att uppmärksamma. I samband med det passar vi också på att skriva lite om vinstuttag ur allmännyttan.

Ungefär en femtedel av Sveriges befolkning bor i allmännyttiga bostadsbolag eller stiftelser. Det vill säga bostadsbolag eller stiftelser som ägs av en eller flera kommuner.

Allmännyttan tillkom med hjälp av statliga pengar både för att lösa den bostadsbrist som fanns på 1950- och 60-talet och höja standarden på bostäder i Sverige. Den allra största delen av de allmännyttiga bostäderna byggdes mellan åren 1965-1974 genom det som brukas kallas för ”miljonprogrammet”. Ett samlat mål att under tio års tid bygga en miljon bostäder.

Bostäderna i miljonprogrammet är idag mellan 40-50 år gamla och behöver renoveras. Hur kostnaderna för dessa renoveringar ska fördelas debatteras och diskuteras på både lokal och nationell nivå. Ofta används kostnaderna för att renovera miljonprogrammen som svepskäl för att sälja ut delar av allmännyttan. Som exempelvis i fallet med utförsäljningen av delar av Botkyrkabyggen som resulterade i kampanjen Alby inte till salu.

Trots att renoveringarna av allmännyttan innebär kostnader så genererar uthyrningen av bostäder också enorma vinster till kommunerna. Vinster som alltså kommer ifrån hyresgästernas hyror. Hyresgästerna som också, som kommuninvånare, äger bostäderna i fråga. Enligt en särskild lag om kommunala bostadsbolag måste allmännyttan vara vinstdrivande. Lagen kom till efter att det visade sig att den svenska allmännyttan skulle kunna bryta mot EU:s konkurrenslagstiftning.

Så nu måste alltså kommunalt ägda bostäder drivas så att de går med vinst. Annars hotar de dem privata fastighetsägarnas vinster. Lagen befäste att privata vinster måste gå före allmänhetens bostadsbolag. Borgerliga politiker och föreningen Fastighetsägarna hejade ivrigt på lagförändringen.

Många kommuner passar på att föra över vinsterna från bolagen för att kunna använda pengarna till andra ändamål än underhåll av bostäder. Den femtedel som bor i allmännyttiga bostäder får nu bekosta större del av kommunens verksamhet än övriga kommuninvånare i Sverige. Under år 2012 fördes totalt vinster på 3,7 miljarder kronor över från allmännyttiga bostadsbolag i Sverige. Pengar som skulle kunna användas för renoveringar eller att bygga fler allmännyttiga bostäder.

Vi har alltså ett tillstånd där allmännyttan, som ursprungligen byggdes för att säga se till att de som inte hade råd att köpa eller bygga en egen bostad skulle kunna hyra en gemensamt ägd bostad, nu används som medel i en klasskamp uppifrån där de hyresgästerna får betala extra avgifter för att bekosta annan kommunal verksamhet. Det görs både i socialdemokratiskt och borgerligt styrda kommuner. Något som blir extra problematiskt när kommunerna mer och mer skiftar från sina välfärdsuppdrag (driva skolor, socialtjänst, bostäder och vårdcentraler) och lägger mer och mer resurser på att stadsmarknadsföring och gentrifieringsprojekt .

I Skåne har Hyresgästföreningen mobiliserat mot detta och det är vi givetvis oerhört positiva till! Ansatsen i deras kampanj är att det inte är rimligt att det kommunala bostadsbolaget MKB ökar sina inkomster med 29 miljoner genom hyreshöjningar samtidigt som 30 miljoner av vinster flyttas från bostadsverksamheten till den kommunala budgeten. Hyresgästföreningen står ibland tandlösa inför renovräkningar och borgerlig stadsplanering men här driver de faktiskt en väldigt rimlig kampanj mot kommunernas sätt att använda hyresgästers hyror. En kampanj vi ger tummen upp till och vi hoppas också att den sprider sig över Sverige.

Bostad åt alla! Låt allmännyttan fungera som en motkraft mot den kommersiella bostadsmarknaden!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Urban express, första kapitlet – del 2

Två teman som tas upp i första kapitlet av Urban express återstår att kommentera. Staden samt Innovationer/Kunskap. Det här inledande kapitlet spretar mer än de som sedan följer. Framöver ska vi kommentera kapitlen mer kortfattat. Det finns annars en risk att vi gör den här boken mer avancerad än vad den är.

Kvinnors förbättrade levnadsvillkor fungerar som Schlingmann och Nordströms trofé för att visa att kapitalismen leder till absolut utveckling. Staden är motorn i utvecklingen. Staden är platsen dit alla vill och där kunskapen flödar vilt.

Den moderna staden verkar vara ett slags kunskapens Galapagos. En plats fylld av – vild och ibland kanske även vacker – kunskap som lockar på oss.

Boken basunerar ut att städerna nu fått en dominant position i världsekonomin. De samlar, stora mängder människor och med dessa människor kommer ansamling av arbetskraft, möjliga kunder och kreativitet. Författarna menar att vi kan prata om en övergång från det multinationella till det multiurbana, företagen ser städer snarare än länder som sin marknad. Riktigheten i resonemanget är tveksamt. Att städer hänger samman med handel och att städer växer fram där människor rör sig och försörjer sig (vid kusten, vid vägar, vid älvar och floder) är inget nytt. Vad för motiv har författarna lägga fram det här som en nyhet?

Ordet nämns inte uttryckligen men den stad som författarna romantiserar är inte bara den plats där många människor bor och lever tillsammans. Inte heller en stad där handel och ekonomisk tillväxt står i centrum. Det är en stad där inte bara den lokala borgerligheten utan även för de offentliga företrädarna för staden prioriterar handel och ekonomisk tillväxt. Det vill säga en stad där kommunen inte längre prioriterar att tillhandahålla välfärd och social service utan istället lägger sina resurser på att aktivt konkurrera om resurser med andra städer. Konkurrensen sker genom bl a företagsvänliga reformer, stöd till upplevelseindustri och massiv stadsmarknadsföring.

I Göteborg har det här tagit sig uttryck i kommunens engagemang i evenemang genom Got Event, marknadsföring av staden genom deltagande på MIPIM-mässan och en aktiv politik för att gentrifiering genom Älvstranden Utveckling (och i framtiden också Utveckling Nordost). För några år sedan skrev vi en längre text om det här och vi rekommenderar också Erik Perssons text i Arbetaren om de demokratiska konsekvenserna av en ökad privat-offentlig samverkan i stadsplaneringen.

Schlingmann och Nordström erkänner inte att det finns en baksida till den ansamlingen av kapital och människor som staden innebär. Den sociala ojämnlikheten som präglar våra moderna städer som nämns inte ens och de orter och regioner som avbefolkas behandlas närmast med förakt.

Alla pekar på staden. Allt pekar på att vårt habitat – när vi själva kan och får välja – är staden. Landsbygden har lite eller inget att erbjuda som kan stoppa eller vända denna utveckling. Idag är det sannolikt blott en global pandemi som skulle kunna stoppa eller vända utvecklingen. Mikroberna är urbaniseringens fiende nummer ett. Men sannolikt skulle även en pandomi endast skapa ett hack i kurvan. När smittan lagt sig återvänder vi sannolikt snabbt till våra älskade städer.

Slutligen skrivs det om innovation, kunskapen och kreativiteten och de kopplas samman med kommunikation, datachip och transistorer. Schlingmann och Nordström är måna om att presentera IT-ekonomin som något som ”slår sönder tidigare logiker”, något paradigmskiftande som gör att tidigare modeller för att analysera samhället inte längre går att applicera. Trots det dyrkas företagsledare, entreprenörer och marknadsliberalism som något evigt. Det finns ingen anledning att omvärdera dessa företeelser.

Schlingmann och Nordström har lagt upp den här boken för att försöka nå en opolitisk medelklass. Kontorsarbetare som flyttat från en mindre stad till en större för att studera eller jobba och som (likt de flesta av oss) känner ett behov av bekräftelse. Bekräftelse av att valt rätt och lever progressiva och moderna liv. Bekräftelsen den här boken försöker nå ut med är ideologisk, den påminner till stor del om Per Schlingmanns tidigare projekt att marknadsföra moderaterna som det nya arbetarpartiet.

Nu är det staden, det urbana och tjänstesamhället/kunskapsekonomin/den kognitiva kapitalismen som ska presenteras som en ny typ av borgerlighet. Likt Moderaterna vill Schlingmann och Nordström att staden och kunskapen ska ses som något allmängiltigt, bortom politiska konflikter.

Politiken präglades av en kamp mellan höger och vänster. Som vi ska visa ser vi nu tydliga rörelser mot att en ny värld tar form som domineras av städer, kvinnor, det vi kallar vild kunskap och ekoism istället för egoism. Kampen mellan höger och vänster omvandlas till höger och vänster.

Här lockar de säkerligen kommunpolitiker och tjänstemän (exploateringsingenjörer, centrumutvecklare m fl) som dagligen arbetar med att förvalta och planeramiljön vi bor och försörjer oss i. Och de förenas med miljöpartiets urbanister och nätverk som YIMBY) spridandet av en nyborgerligt laddad bild om hur en bra stad är och fungerar.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Urban express, första kapitlet – del 1

Nu är vi igång igen med vår kollektiva läsning av boken Urban Express igen! Det har gått lite trögt men vi är i gott mod. Lagom till träff 2 har vi sammanställt en sammanfattning av första kapitlet. Vi kommer publicera den i två delar.

Boken består av 15 stycken korta kapitel som alla avslutas med en så kallad ”Urban lag”. Författarna gör en tydlig poäng av att lagar inte kan användas för att förstå tillvaron utan ”för att navigera i den tillvaro vi kallar nu”. Framtiden är nämligen alltid oförutsägbar.

I bokens första kapitel så är lagen Våra liv koncentreras till staden. Kapitlet går igenom ett nuvarande tillstånd genom fyra tydliga teman:

1. Kapitalism
2. Kvinnor
3. Staden
4. Innovationer och kunskap

Författarna anstränger sig för att presentera tillvaron som fantastisk men rörig samt omöjlig att ta sig ur. Kapitalismen är en enda stor basar, en flygande marknadsplats.

Alla får vara med och vi kan inte längre välja. Ett system. En matris. Det är en stor idé som dominerar planeten för den av oss som inte har en fetisch för den store efterträdaren Kim Jon-Un eller gillar Nordkoreas originella shopping. Marknadsekonomi für alle!

Språket i citatet är väldigt typiskt för boken. När vi läst och pratat om texten är vi överens om att det vid första anblicken framstår som slarvigt men ju mer man läser så blir det tydligt att språket medvetet är stökigt och rörigt. Korta meningar staplas på varandra. Det är väldigt lättläst, ofta när man läser gör man det utan att riktigt uppfatta vad som står. Samtidigt upprepas vissa saker och nöts in i upplevelsen. Framsteg, frihet och kunskap.

Schlingmann och Nordström uppmanar oss att njuta mer av framgången. De frågar sig varför vi inte har fest i den flygande basaren för att fira de stora sprången i utvecklingen? Som särskilt exempel på framgången nämns kvinnorna.

Världens kvinnor som lever allt längre, utbildar sig mer och, i författarnas mening, konkurrerar ut männen. Kvinnors förbättrade levnadsvillkor presenteras indirekt som en effekt av världens höga utvecklingsnivå (utveckling mot en framtid som inte går att förstå) och inte som en effekt av kamp och organisering.

Friare, fiffigare och friskare än någonsin är lite drygt femtio procent av världens befolkning redo att växla in ekonomiska och vetenskapliga kvantsprång till rent humanisitiska dito. Mycket pekar på att den fria kvinna som Simone de Beauvoir 1949 drömmer om i sitt opus magnum Det andra könet – som ska ta sig själv i besittning – sakta men säkert håller på att bli en realitet.

Genomgående väljer författarna att plocka fram teoretiker som kritiserat det kapitalistiska systemet. I kapitlets första mening nämns Karl Marx och därefter rullar det på med namn som Piketty, Polanyi, Klein, Faludi, m fl. Vi tror att referenserna valts ut för att slå undan benen för kritiken. Likt ovan (med Simone de Beauvoir) så presenteras en uppenbart felaktig version av personens idéer för att författarna sedan ska kunna förklara att personen hade rätt eller att idéerna presenterar problem som vi måste fundera på. I kontrast till kritiken så presenteras hyllningen till systemet genom hänvisningar till uppfinnare, vetenskap och rapporter.

Språket och författarnas sätt att proaktivt förhålla sig till kritik öppnar upp en fråga vem boken egentligen är riktad till? Det känns helt tydligt när vi läser första kapitlet. För ingen kommer omvändas av den argumentation som boken lämnar ifrån sig. Inte heller erbjuder den någon fördjupning i resonemangen för nyliberaler och förespråkare för kapitalistisk stadsplanering. Vem hoppas Schlingmann och Nordström ska läsa detta? En nyckel för att förstå boken.

Det är en fråga som vi tar med oss i läsningen framöver. Vi återkommer inom kort med andra delen om staden och innovation.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Över 50 st kommunpolitiker och tjänstemän från Stockholm, Lund, Malmö, Uppsala (med flera) till MIPIM

I morgon börjar fastighetsmässan MIPIM i Cannes som vi skrivit om flera gånger.

Vi fortsätter arbetet med att gräva i hur Göteborg Stads arbete med MIPIM ser ut. Det går lätt att konstatera att resan och deltagandet samordnas av bolaget Business Region Göteborg. Ett bolag vi behöver titta närmare på då de driver många propagandaprojekt om stadsplanering och samförstånd mellan kommun och näringsliv.

Tills dess kan vi konstatera att tidsskriften Fastighetsvärlden (fastighetsbranschens affärsmagasin) idag publicerade en egen lista på vilka kommunpolitiker och högt uppsatta tjänstemän som åker till MIPIM. Vi återpublicerar listan nedan.

Fastighetsvärldens lista lämnar dock en del att önska. Enligt vår undersökning åker fyra st kommunpolitiker från nämnder och bolag till mässan. Enligt Fastighetsvärlden åker endast en politiker från Göteborg till Cannes. Förmodligen åker många fler kommunpolitiker än som listas nedan. Fastighetsvärlden medger att de fokuserat på ”ledande politiker”. Vi kan dock se att vissa kommuner och regioner är väldigt aktiva på MIPIM. I Skåne åker flera från både Lund och Malmö och i Stockholmsområdet deltar flera kommuner med avsevärda grupper.

Om du läser detta och bor i en annan kommun än Göteborg, tveka inte inför att själv begära ut uppgifter om exakt vilka som åker till MIPIM ifrån din kommun. Vår begäran om utlämning av allmän handling var väldigt enkel och kan givetvis kopieras till er kommun.

Hej!

Vi vill att det här mailet skickas till alla bolag och förvaltningar i staden. Vi vill ha svar på hur många personer respektive bolag och förvaltning planerar att skicka till MIPIM-mässan i Cannes i år. 

Det räcker att skicka begäran till stadens centrala brevlåda. Kommuner har en serviceskyldighet att förmedla vidare begäran till rätt plats.

Om ni vill att vi publicerar resultatet på vilka som åker från er kommun så gör vi gärna det! Kontakta oss på gbg@alltatalla.com.

NamnTitelStad/Kommun
Stefan SvenssonGruppledare (KD)Alingsås
David GrindExploateringschefDanderyd
Adam ReuterskoldKommunstyrelsens ordförande (M)Ekerö
Jörgen EdsvikKommunstyrelsens ordförande (S)Gävle
Inger Källgren SawelaKommunalråd i opposition (M)Gävle
Göran ArnellKommundirektör Gävle
Ulf KamneKommunalråd och ansvarig stadsutveckling, bostad och mark (Mp)Göteborg
Björn SiesjöStadsarkitektGöteborg
Martina MossbergOppositionsråd och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen (M)Haninge
Agneta HammarStadsbyggnadsdirektör Göteborg
Meeri WasbergKommunstyrelsens ordförande (S)Haninge
Britta OrringMark- och exploateringschefHaninge
Vesna JovicKommundirektörHuddinge
Göran PerssonKommundirektör (tf)Järfälla
Klas BergströmKommunstyrelsens ordförande (M)Knivsta
Bengt JonssonStadsbyggnadschef Luleå
Anders AlmgrenKommunstyrelsens ordförande (S)Lund
Christer WallinKommunstyrelsens 2:e vice ordförande (M)Lund
Inga HallénStadsbyggnadsdirektör Lund
Milan ObradovicKommunalråd, ansvarig Teknik och miljö, (S)Malmö
Karin Stjernfeldt JammehFinanskommunalråd (S)Malmö
Torbjörn TegnhammarOppositionsråd (M)Malmö
Karolina Skogkommunalråd, Ordförande stadsbyggnadsnämnden (Mp)Malmö
Pehr AnderssonNäringslivsdirektör Malmö
Christer LarssonStadsbyggnadsdirektör Malmö
Mats GerdauKommunstyrelsens ordförande (M)Nacka
Gunilla GlantzStadsbyggnadsdirektör Nacka
Pontus LindblomEtableringsansvarig Norrköping
Urban GranströmKommunstyrelsens ordförande (S)Nyköping
Katarina KämpeKommundirektör Sollentuna
Joakim LarssonOppositionsborgarråd (M)Stockholm
Roger MogertStadsbyggnadsborgarråd (S) Stockholm
Karin WanngårdFinansborgarråd (S)Stockholm
Ingela LidhStadsdirektör Stockholm
Lars RådhStadsdirektör Stockholm
Anette Scheibe LorentziStadsbyggnadsdirektör Stockholm
Bo RenmanKommundirektör Tyresö
Johan AlgernonKommunalråd (M)Täby
Leif GripestamKommunstyrelsens ordförande (M)Täby
Mathias BohmanKommunstyrelsens ordförande (S)Upplands Väsby
Per-Erik KanströmOppositionsråd (M)Upplands Väsby
Therez OlssonKommunalråd och vice ordförande i Plan- och Byggnadsnämnden (M)Uppsala
Ulla-Britt WickströmPlaneringschef Uppsala
Monica PetterssonKommunstyrelsens ordförande (M)Värmdö
Anders TeljebackKommunstyrelsens ordförande (S)Västerås
Bo DahllöfStadsdirektör Västerås
Anders ÅhrlinOppositionsråd (M)Örebro
Lennart BondesonKommunstyrelsens 1:a vice ordförande (KD)Örebro
Ulrika JanssonChef för planeringsavdelningenÖrebro
Martin WillénMark- och exploateringschefÖrebro
Peter NybergKommunchefÖsthammar
Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

De här åker till MIPIM-mässan i år

Vi på Ohyresrätten har begärt ut uppgifter från alla förvaltningar och bolag i Göteborg Stad angående hur många de kommer skicka till fastighetsmässan MIPIM i år. MIPIM hålls årligen i Cannes och är världens största mässa för fastighetsinvesteringar. Göteborg Stads syfte i att åka dit är att försöka ”sälja staden” som attraktiv för fastighetskapitalister att investera i. En marknadsföring av staden som sker bortom insyn för medborgare och invånare i Göteborg

Ohyresrätten har tidigare skrivit om MIPIM som ägt rum varje år sedan 1989. Den har kritiserats för att fungera som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering av mark och möjligheter att göra privat vinst på gemensamma tillgångar.

Förra året försökte arrangörerna av MIPIM hålla inte bara sin ordinarie mässa utan även en ”extra” mässa. Extramässan skulle inte hållas i avlägsna, flådiga i Cannes utan i London, betydligt närmare de boende som direkt påverkas av de affärer och beslut som förhandlas på mässan. Konsekvensen blev stora protester och aktioner mot mässan.

Det är slående för Göteborg Stad att de inte ser sitt beslut att närvara på MIPIM som ett aktivt politiskt ställningstagande (även om det i underlaget står att det på mässan hålls ”möten av politisk karaktär”). I underlag för Byggnadsnämndens beslut att skicka representanter till mässan år 2015 står nämligen inte en rad om kritik eller protester mot MIPIM. Det finns inga formuleringar om hur den typ av fastighet- och stadsplaneringspolitik som MIPIM representerar påverkar segregation och ojämnlikhet i staden. Slutligen sägs det heller ingenting om bristen på insyn i de forum och förhandlingar som äger rum vid MIPIM. Istället konstateras upprepade gångar

Genom att delta vid mässan skapas förutsättningar för att utveckla och bibehålla viktiga nätverk med stadsbyggnadsexperter och beslutsfattare från andra regioner och länder, för att få en bild av stadsutvecklingen både i internationellt och ett nationellt perspektiv. MIPIM är ett effektivt forum, där alla intressenter finns på plats samtidigt

”Alla intressenter finns på plats samtidigt”. När stadsutveckling och fastighetsinvesteringar i Göteborg diskuteras så behöver vi som bor i staden uppenbarligen inte vara med. Det är inte ett problem att vi inte vet vad som händer på MIPIM. Det här är ett forum för de verkliga beslutsfattarna där sociala aspekter och demokratisk insyn mest skulle störa den goda stämningen.

Här är en lista på de, som på uppdrag av Göteborg Stad, reser till Rivieran för att bakom lyckta dörrar förhandla med kapitalister om hur vår stad ska byggas och utvecklas

NamnTitelFörvaltning/Bolag
Lena AnderssonVDÄlvstranden Utveckling AB
Marika OgreliusKommunikationschefÄlvstranden Utveckling AB
Patrik AnderssonVDBusiness Region Göteborg
Stefan SvenssonStyrelseledamot, Politiker (M)Business Region Göteborg
Roger StrömbergEtableringschef (avgående)Business Region Göteborg/MIPIM-projektet
Henrik EinarssonEtableringschef (nytillträdd)Business Region Göteborg
Petra SedeliusCHEF FDIBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Caisa BrunanderKoordinatorBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Jessica HumlekloMäss- och eventansvarigBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Magnus SigfussonFastighetsdirektörFastighetskontoret
Peter JunkerBiträdande direktörFastighetskontoret
Lena LundbladChef Strategisk planeringFastighetskontoret
Staffan ClaessonUtvecklingsledare Strategisk planeringFastighetskontoret
Jahja ZeqirajOrdförande Fastighetsnämnden, Politiker (S)Fastighetskontoret
Agneta HammarStadsbyggnadsdirektörStadsbyggnadskontoret
Björn SiesjöStadsarkitektStadsbyggnadskontoret
Ulf KamneOrdförande Byggnadsnämnden, Politiker (MP)Stadsbyggnadskontoret
Ann Catrine FogelgrenAndre vice ordförande Byggnadsnämnden, Politiker (FP)Stadsbyggnadskontoret
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen
Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Helgtips från ohyresrätten

Vi på ohyresrätten håller på att producera text från vår läsning av Per Schlingmann och Kjell Nordströms bok Urban Express. Hoppas kunna publicera lite sammanfattningar och kommentarer under nästa vecka.

Tills dess rekommenderar vi att ni lyssnar på inspelningen av det panelsamtal som arrangerades av nätverket Pennygångens Framtid i förra veckan. Samtalet gällde om hur renoveringar av miljonprogram rent tekniskt kan genomföras utan hyreshöjningar på 50-60%. Intressanta resonemang och mycket matnyttig information om de ekonomiska förutsättningarna för upprustning (utan gentrifiering) av hyresrätter.

Håll till godo!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Gentrifieringen av Kville

Föreliggande text behandlar den pågående gentrifieringsprocessen av vårt närområde, stadsdelen Kville i Göteborg. Även om det är en process som långsamt krupit fram under flera år väljer vi att här ta avstamp i två avgörande händelser som vi tror kan illustrera såväl de problem vi iakttar som den kritik och de möjliga motdrag som erbjuder sig. Den första av dessa händelser ägde rum under långfredagen 2011. Mitt i dessa lediga dagars frukoststund hör vi som vistas på en av Lantmätaregatans innergårdar ett plötsligt skällande och buller. Vi diskuterar om det är en mindre byggnadsställning som rasat, men inser ganska snart under återkommande knallar att det rör sig om en skottlossning på ett närliggande café. Snart har polisen spärrat av området och grannar hänger ut genom fönster eller cirkulerar oroligt på gårdarna. Bakgrunden till skottlossningen är oklar, men det har spekulerats i om det kan varit en uppgörelse mellan caféägare eller helt enkelt var ett bråk som gick över styr. Mer intressant för oss är emellertid de reaktioner som händelsen gav upphov till. För ganska snart började våra grannar tala om att det var ”muslimerna” som var igång igen, liksom andra raljerade om att det var lugnt så länge de inblandade höll sig till ”självsanering” – samma grannar som vid återkommande tillfällen har förordat att vi ska omvandla våra hyresrätter till bostadsrätter för att kunna ”bli av med slöddret”.

Denna kombination av raljerande rasism och possessiv aggressivitet vittnar om ett förakt för de av samhället utstötta existenser som drabbas av våldet men är också ett symptomalt uttryck på det gentrifieringsprojekt som initierats av Göteborgs kommun. Stora områden norr om Vågmästareplatsen har rivits för att bereda rum åt det nya bostadsområde som ska gå under namnet Kvillebäcken. Göteborgs stad hymlar inte med att de som skall bo i det nya området inte är de sociala grupper som idag bor kring Vågmästareplatsen. Det kommunalt ägda bolaget Älvstranden Utveckling AB har producerat en reklamfilm där man tydligt markerar att området byggts för att husera medlemmar av den så kallade kreativa klassen. Filmens berättarröst konstaterar stolt att dem som skall bo i Kvillebäcken är miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella.

Göteborgs stad tycks vilja att Kville skall genomgå en liknande förändring i Brooklyn genomgått och som bland annat den amerikanska sociologen Sharon Zukin skildrat. Hon skriver I sin bok Naken Stad om hur Brooklyn under sent nittiotal genomgick en ”blomstring” – kvarter kring gamla produktionsindustrier omvandlades från fattiga arbetarkvarter till coola smältdegar befolkade av vita konstnärsgrupper som arrangerade gratiskonserter. Medierna började över tid rapportera om det ”frigjorda Brooklyn” och i synnerhet om stadsdelen Williamsburg som ”det nya bohemia”. Ryktet om Brooklyn och Williamsburg som gentrifieringsexempel har nu då spridits över världen och de förändringsprocesser dessa genomgått hoppas alltså kommunpolitiker och bostadsentreprenörer kunna kopiera för att göra om sina gamla industri- och arbetarkvarter till kulturellt sprudlande områden. Dit kan sedan till etablerade sociala grupper flytta och bli en del av den kreativa klassen.

Kville är en del av Hisingen som långt tillbaka i Göteborgs historia har spelat en betydande roll för staden. Här finns Göteborgs äldsta torg, här löper Kvillebäcken som utgör gräns mellan Bohuslän och Västra Götaland (och som således historiskt varit gräns mellan Sverige och Norge) och här låg också de bostäder i vilka arbetarna på varvsindustrin bodde. Sedan krisen i den industrin under sjuttiotalet har området präglats av social utsatthet och fattigdom med följderna att kringliggande produktionslokaler stundtals varit övergivna och att fastighetsägarna inte sett någon kommersiell anledning att renovera eller underhålla bostäderna i någon större grad.

För oss innebar detta att det här var lättare att informellt skaffa sig bostad då hyresvärdarna ofta ville få lägenheterna uthyrda med så liten arbetsinsats som möjligt. Så om man kände någon vars kontrakt man kunde ta över, eller i månadsskiftet ringde hyresvärdar och frågade om det kommit in några uppsägningar, så fick man ett förstahandskontrakt utan att behöva jaga genom tjänster som Boplats. Vi, anställda med akademisk utbildning, tillhör dock den grupp som inte direkt hotas av de hyreshöjningar som nästan garanterat kommer följa på byggandet av nya samt renovationer av befintliga bostäder.

Gentrifiering beskrivs ofta som en neutral och objektiv process.”Kreativa” människor med begränsade resurser flyttar till områden där dem har ekonomiskt utrymme för sitt ”skapande”. Som en följd av detta kommer kulturella arrangemang och händelser som sprider ryktet om stadsdelen, ett rykte som gör området intressant för en medelklass som gärna vill kunna konsumera kulturell status och legitimitet. Den klassens närvaro påverkar och förändrar sedan området. Tänker man sig processen så får den en ofrånkomlig karaktär, den är något som inträffar vare sig vi vill det eller inte. För oss är det dock uppenbart att Kville skall gentrifieras som ett led i en medveten bostadspolitisk kampanj.

Det finns en anekdot om hur kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén, tillsammans med sin förvaltningschef gjort en biltur genom Kvillebäcken (innan det revs) och blivit så förskräckt att hon inte vågat ha fönstren nedvevade. De skall direkt ha åkt till närmaste polisstation och därifrån ringt chefen för NCC och påtalat att ”så här kan vi inte längre ha det”. Exakt vad Hulthén skulle vara otrygg inför är oklart, liksom varför hennes känsla skulle inför ett område skulle prioriteras framför de boendes rätt till stadsdelen. Berättelsen är (oavsett om den är helt sann eller inte) ett bra exempel på hur initiativet till förändringen av stadsdelen kommer i från kommunledningen. Staden har därefter handfast agerat för att snabba på de beslut som behövs för att man skall kunna riva en hel stadsdel och snabbt utfärda bygglov för de aktörer som vill bygga bostadsrätter (tre fjärdedelar av de nya bostäder som byggs blir bostadsrätter) och dyra hyresrätter till attraktiva invånare. Det här beteendet från politiska institutioner har beskrivits i termer av ”roll back/roll out” av Jamie Peck & Adam Tickell. Under ett nyliberalt paradigm rullar det offentliga tillbaka sin verksamhet inom bland annat bostadspolitiken för att sedan rulla ut matten för privata entreprenörer genom reformer som underlättar deras planer och visioner och som rent konkret gör det lönsammare för dem att bedriva exploaterande affärsverksamhet.

Den andra händelsen var kanske inte fullt så dramatisk som skottlossningen på Lantmätaregatan men hade likväl en avgörande inverkan på vår syn på debatten om vårt bostadsområde. Arkitektskribenten Mark Isitt skrev den 27:e november en artikel i Göteborgs-Posten om den stundande omvandlingen av Kvillebäcken i allmänhet och byggandet av en saluhall vid Vågmästareplatsen i synnerhet. För Isitt kommer saluhallen att bli en symbolisk byggnad som gör det värt för honom att överhuvudtaget intressera sig för området mellan Hjalmar Brantingsplatsen och Wieselgrensplatsen. Han gick så långt som att påstå att denna saluhall var en del av något som krävdes för att över sex-sju år förvandla detta nuvarande ”ingenmansland” till något ”värdigt sin centrala placering i stan”.

Mark Isitts position i debatten är föraktfull och närmast kolonial. Han menar nämligen att en stadsdel med en stor mängd verksamheter där människor i flera år rört sig dagligen och där det finns kringliggande bostäder skulle vara ett ingenmansland. Visst präglas området av det faktum att dem som bor och verkar där inte är lika välbeställda som i centrum men gör det deras närområde till en icke-plats? Borde inte samhället föra politik för socialt utsatta grupper och inte mot dem? Mark Isitt har som medlem i den kreativa klassen inga problem att ”upptäcka” en del av staden där det redan bor människor, något som inte minst märktes när vi kommenterade på hans artikel i Göteborgs-Posten den 6:e december (med liknande kritik som vi framfört ovan) och från Isitt fick repliken: Jag tycker inte att ett brottsdrabbat och förfallet industriområde är att föredra framför den saluhall och den täta blandstad som planeras i Kville.

Staden skall förstås och tolkas av representanter för kreativa samhällsgrupper. Planeras om av och för dessa varefter de som påverkas av bostadspolitiken får finna sig i att trängas bort utan någon egentlig diskussion om till vart man förväntas ta vägen. Den diskussion som Mark Isitt istället tycker är intressant att fokusera på är huruvida valet av gult ”Göteborgstegel” är ett bra val eller inte. Känns inte det en smula trött?

Sammanfattningsvis finns det två grundläggande problem med försöken att skapa ett nytt Kville. Det först är institutionellt och består i att denna kommunala bostadspolitik mycket medvetet gör en distinkt åtskillnad mellan makt och ansvar. Å ena sidan förbehåller man sig rätten att initiera förvandlingen av stadsdelen, å andra sidan avhändar man sig ansvaret för implementeringen. Utförandet av denna förvandling överlåts istället på privata entreprenörer med uttalade intressen att exploatera den. Det andra är representationellt och består i den disjunktion som medvetet skapas mellan boende och förtroendevalda när besluten om en stadsomvandling eller gentrifiering sker utan förankring hos de som bor i området; när det finns en uppenbart bristande matchning mellan å ena sidan de behov som de boende har och de begär som å andra sidan driver den kommunala bostadspolitiken.

Gentemot detta måste en stadsdelskamp organiseras som sätter det urbana rummet i fokus. Vi tror att den franske filosofen Henri Lefebvres tredelade schema över rummets innebörd kan vara behjälpligt för att urskilja hur en sådan kamp skulle kunna samordnas och vilka delar av rummet, det vill säga staden, som man bör adressera. Lefebvre menar att ett rum inte bara är att likställa med ett särskilt avgränsat område med en viss typ av byggnation och infrastruktur. Jämte detta materiella rum måste man även beakta rummets representationer, det vill säga hur och på vilket sätt en särskild plats framställs – det må så vara i form av fotografiska stadsvyer, kartor, reklamkampanjer eller liknande. Och till det materiella rummet och dess representationer lägger Lefebvre slutligen en tredje kategori: representationernas rum – rummet såsom vi människor lever, förnimmer och uppfattar det genom affektioner, minnen historier, drömmar, visioner och så vidare. Mellan de olika rummen i denna treställiga relation finns en dialektik, det vill säga att en förändring inom något av rummen oundvikligen också kommer att påverka de andra rummen. I så måtto kan man också förstå på vilket sätt frågan om rummet är en fråga om politik, eftersom det inte är självklart på vilket sätt förändringarna inom de olika rummen ska ske, det vill säga att rumsbegreppen är utsatta för en konflikt.

När Älvstranden utveckling AB i sina reklamfilmer målar upp Kville som en stadsdel för miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella arbetar de alltså inom rummets representationer, men skapar samtidigt en imaginär bild av stadsdelen vilken vi invånare har att jämföra med vår nuvarande situation (med representationernas rum); en situation som i jämförelse med denna småborgerligt ekologiska utopi kan framstå som grå och mer osäker än vad den kanske behöver vara. Denna dubbla förändring inom såväl framställningen som upplevelsen av staden legitimerar sedan förändringarna i det materiella rummet, det vill säga att de ger stöd åt de privata entreprenörernas exploatering av området. På samma sätt, om inte än mer radikalt, fungerar Mark Isitts koloniala retorik där Kville idag framställs som ett terra nullis, ett ingenmansland där man inte ens behöver ta någon lokalbefolknings upplevelser av sitt rum i beaktande.

Vi tror att motstånd måste utformas utifrån dessa kategorier och förståelsen om hur de dialektiskt påverkar varandra. Boende i stadsdelar som hotas av gentrifiering angrips när utomstående aktörer försöker bruka makt i representationernas rum genom drömmar, visioner och planer om hur
stadsdelen skulle kunna förändras för att enklare kunna exploateras. Förändringar i det materiella rummet påverkar i sin tur representationernas rum så boende måste kräva rätten att få utforma det materiella rummet så att det passar ett liv man själv vill ha, inte en livsstil som passar när staden försöker sälja sig själv som en attraktiv plats för kreativa människor utifrån.

Vår erfarenhet är dock att stadskamp mot gentrifiering är svårt och vi tycker det är viktigt att erkänna det. Processen är komplex och det finns inga givet lyckade exempel på motstånd. Aktioner som syftar till något kan lätt få annan effekt. Exempelvis tenderar ett belysande av att ett område är på väg att gentrifieras att snabba på processen snarare än bromsa den. Det finns också en risk att sociala rörelser som i stort syftar till omfattande förändringar av samhället börjar verka för att konservera staden som den för stunden är. Med detta sagt tycker vi det är än viktigare att påtala hur viktig stadskampen mot gentrifiering är och att det finns en betydande styrka i att kunna behålla dessa kamper på ett lokalt plan men samordna dem nationellt bland annat genom arrangemang som Stadskampsveckan. Kampernas lokala karaktär kräver att vi hjälps åt för att ge varandra stöd, råd och uppmärksamhet för att fortsätta kämpa mot den kreativa klassens stadsdelskolonialism och för vår rätt till staden.

Johannes Björk & Mathias Krusell
Allt åt Alla Göteborg

Texten publicerades ursprungligen i Världens Ende #3

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Älvstranden sträcker sig numera till Masthugget

I måndags kom en pressrelease från Älvstranden Utveckling AB att de planerar en ny stadsdel vid Masthugget. Vi har tidigare skrivit om Älvstranden Utveckling och deras roll i planeringen av bygget av lägenheter i Frihamnen och Kville här. För att försöka förstå hur den nya stadsdelen ska utformas och vilken roll den spelar i stadsutvecklingen i Göteborg i stort så går vi tillbaka och ger en kort historia över Älvstranden Utveckling AB.

Sedan mitten av 90-talet äger Göteborg Stad ett exploateringsbolag som haft i uppdrag att förvalta mark som kommunen äger kring Eriksberg och Lindholmen. Området var tidigare anläggningar och bostäder kopplade till varvsindustrin i Göteborg. Bolaget kom att arbeta med att hitta nya användningsområden för fastigheter i området och i samband med detta lanserades en ny beteckning för området: Norra Älvstranden. Namnet på exploateringsbolaget blir därför Norra Älvstranden Utveckling AB. 1

Omvandlingen av stadsdelarna Eriksberg och Lindholmen ses som lyckade av staden. Eriksberg är numera ett lyxigt bostadsområde vid vattnet och Lindholmen ett flådigt kontorsområde. Exploateringsbolaget får ansvar att göra liknande omvandlingar av andra närliggande områden. Kvillebäcken och Backa knyts till området Norra Älvstranden. På exploateringsbolagets hemsidan kan man läsa att ”Staden ska knytas samman över älven”. Över älven syftar på att centrum på fastlandet ska spridas över till Hisingen. Inte att den typen av stadsdelar som finns på Hisingen ska spridas till den andra sidan av älven.

Norra Älvstrandens arbete i Kvillebäcken resulterar i byggandet av området ”Nya Kvillebäcken”. Området medför en gentrifiering där en stadsdel (med lagerlokaler, lunchrestauranger och butiker) rivs för att ge plats åt dyra nybyggda lägenheter. Göteborg har en hög bostadsbrist och det behövs byggas bostäder men en försvinnande liten del av de som söker bostad har råd att betala hyrorna i Nya Kvillebäcken. Som vi tidigare skrivit så kostar en enrumslägenhet i området 6000-8000 kr i månaden. Det höga hyrorna kommer också över sikt leda till hyreshöjningar på de redan existerande hyreslägenheterna i området. För fastighetsägarna är det hela en vinstaffär då värdet på mark och fastigheter ökat.

Även på andra sidan älven finns det också utrymme för ”utveckling”. Norra Älvstranden Utveckling blir 2006 Älvstranden Utveckling AB då exploatering ska ske även på Södra Älvstranden (bl a Gullbergsvass). Sedan dess har även Ringön och Frihamnen lagts till bolagets ansvar.

Så åter till måndagens pressmeddelande om Masthuggskajen. I pressmeddelandet kan vi se hur man återigen presenterar en redan befintlig del av staden som ”en ny stadsdel”:

Masthuggskajen är en helt ny stadsdel som kommer att ligga mellan Järntorget och Stigbergsliden, från Första Långgatan ner till vattnet. Den nya stadsdelen ska bli ett uttrycksfullt och hållbart innerstadsområde av blandad karaktär. Området kommer att vara rikt på mötesplatser och erbjuda ett levande gatuliv med ett attraktivt utbud av kontor, bostäder, handel, nöjesliv, kultur, service och hotell, i ett nytt centralt läge precis intill älven. 2

norra-masthugget-vision3_946x358
bilden tagen från Älvstranden Utveckling AB

I dagsläget är stadsdelen (som ungefär sträcker sig från Esperantoplatsen till Stigsbergsliden) en ganska otillgänglig del av Göteborg med kontor och kajplatser. Så det är välkommet att anstränga sig för att utnyttja området bättre. I en stad som präglas av enorm segregation och bostadsbrist kan man dock fråga sig om kontor och kommers är det bästa användningsområdet för ”Nya Masthuggskajen”?

Vi vet inte så mycket mer än det som står i pressmeddelandet men konstaterar, i minst med Älvstranden Utvecklings historia som bakgrund, att vi behöver vara vaksamma kring hur planeringen av området fortskrider. Vad kommer det innebära för de offentliga utrymmen (Masthuggstorget, Järntorget m.m.) som idag ofta används för demonstrationer och manifestationer? För vem planeras Masthuggskajen?

1. http://alvstranden.com/om-oss/historik/
2. http://aktuellt.alvstranden.com/team-kanoziaf-ska-hjalpa-oss-att-utveckla-masthuggskajen/

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest