Vem får skulden för bostadskraschen?

Sedan drygt en månad tillbaka har affär- och dagspress rapporterat om en tydlig bostadsekonomisk trend där nyproducerade bostäder säljs allt långsammare, prisökningen på bostadsmarknaden mattas av och flera bostad- och byggbolag backar på börsen. Medialogiken följer även den ett tydligt mönster, nyheterna växlar mellan alarmerande rapporter och uttalanden från ekonomiska experter som lovar att det inte finns något att oroa sig över. Senast ut var ekonomen Klas Eklund som menade att risken för en krasch är låg.

– Jag tror inte att det här är en spekulativ bubbla. Det finns goda skäl till att priserna har gått upp. Vi har haft stigande inkomster, befolkningen har ökat, inflyttningen till städerna har ökat och, inte minst, räntorna har varit låga under mycket lång tid.

Eklund menar att det inte finns några interna problem i ekonomin men att det finns risker utifrån som skulle kunna ställa till det. Här finns en tydlig skillnad mellan hur borgerliga och marxistiska ekonomer förhåller sig till kriser i ekonomin, de borgerliga ekonomerna skyller genomgående alla problem på utomstående faktorer medan marxister skärskådar de interna motsättningarna. Marxister menar då att en enskild extern händelse snarare utlöser en krissituation som redan finns inom ekonomin.

Oavsett vilket så har den svenska ekonomins goda tillstånd hängt tätt samman med en bostadsmarknad med eskalerande priser. Många människor i storstadsmiljöer har räknat blint med att deras bostadsrätt ska ha ett snabbt ökande värde och många kommuner har konkurrerat för att attrahera nytt kapital genom att bygga om sig med landmärkesbyggnader och lyxbostäder. Oavsett anledningen till att priser (på främst bostadsrätter) inte längre ökar så kommer den utvecklingen bli kännbar i ekonomin, både genom fallande investeringar i byggprojekt samt minskad konsumtion. Compricers sparekonom Christina Söderberg beskriver det på följande sätt:

Visst kan det kännas trist när ens bostad tappar i värde, men så länge man kan bo kvar så har man inte förlorat några pengar. Möjligen kan det bli blodpudding till middag några år, men förr eller senare kommer priserna att återhämta sig.

Vi är många som länge varnat för både de sociala följderna av en otroligt orättvis bostadspolitik och de ekonomiska riskerna för en krasch. I sin bok Staden och kapitalet nämner Ståle Holgersen ett skämt som lyder att ”av de senaste fem finanskrascherna har marxister förutspått åtta”. Inför en eventuell krasch är det emellertid väldigt viktigt att höja blicken och inte fastna i att repetera att vi minsann hade rätt från början. Kapitalet omformerar sig snabbt och det kommer inte gå lång tid förrän arbetet är igång med att hitta en syndabock för de samhällsekonomiska problemen som följer av konjunkturnedgången.

Troligt är att den medelklass som tagit stora lån för att ha råd att börja en ”bostadskarriär” i Stockholm eller Göteborg kommer få en central roll. Antingen att dess agerande svartmålas och skälls ut som oansvarigt (trots att finans- och bostadspolitik utformats för att få den gruppen att fortsätta låna och driva på ekonomin) eller att medelklassens artificiella välstånd måste skyddas. I båda fallen kan det fungera som ett sätt att motivera en åtstramningspolitik, som svar på den ekonomiska utvecklingen. En åtstramningspolitik som är nyliberalismens sista vapen i sitt alltmer desperata försök att hävda att kapitalismen kan skapa välstånd för en större del av jordens befolkning. Vi måste stå enade i så bred front som möjligt för att mota den åtstramningspolitiken.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Lärdomar från Richard Floridas misslyckande – att fastna i konsumtionen

Över tio år har gått sedan den amerikanske akademikern lanserade begreppet den kreativa klassen. Ett uttryck som försöker ringa in den grupp människor som Florida (och många med honom) menade var central i en ny sorts ekonomi, en ekonomi som byggde på att fånga talang och kreativitet hos befolkning och omvandla det till ekonomisk tillväxt. Florida menade vidare att den sortens kreativa människor drogs till en viss typ av miljöer, områden som präglas av tolerans, innovation och välfärd. Här tycks personer som arbetar med forskning, konst, kultur och teknologi frodas och således bör politiker styra städer till att försöka likna dessa.

Många kommuner och regioner har lutat sig mot Floridas teser i sitt arbete om att ”utveckla sina städer”. Förhoppningen om att det går att hitta en tillväxtvänlig politik som skiner av kreativitet och social medvetenhet har varit tillräckligt tilltalande för så pass många att den kommit att dominera stadsbyggnadspolitiken under de senaste tio åren. Det märks av i stadsutvecklingspolicies, i grupper av liberala urbanister och inte minst i bortträngningen av de människor och grupper som inte får plats i de kreativa områdena.

Richard Florida

Organiseringen mot den nyliberala stadsutvecklingspolitiken har exploderat under de senaste fem åren. Detta i form av rörelser mot renovräkningar, initiativ för byggandet av fler hyresrätter och engagemang för mer föreningslokaler. Organiseringen hånas emellertid genomgående av de som enfaldigt hävdar att nyliberal stadsutvecklingspolitik är den enda vägen och att Floridas coola och sköna drömstad kommer gynna alla.

Nu har emellertid till och med Richard Florida tvingats inse hur fel han hade för tio år sedan och hur ojämnlika de städer som byggts efter hans recept har blivit. I sin nya bok The New Urban Crisis så tvingas han att fokusera på den ökande segregationen, ojämnlikheten och otryggheten som präglar de moderna stadsbyggena. Sist av alla så inser han att städer som byggs efter fastighetskapitalisters profitbehov och den övre medelklassens plånbok inte blir socialt och ekologiskt hållbara blandstäder präglade av tolerans och kreativitet.

Kritiken mot Floridas misslyckande låter sig såklart inte vänta på sig. Självfallet ska vi som länge kämpat för en jämlik stad ta tillfället i akt att vinna ideologisk mark i debatten om hur och för vem staden ska byggas men i kritiken finns ofta en rätt olycklig tendens som känns viktig att upp. Det är nämligen inte ovanligt att bortträngning och gentrifiering kopplas starkt till vilken typ av konsumtion som sker i ett område. Man frågar sig om utbudet av kaféer, barer och mataffärer ändrats i stadsdelar som gentrifierats? Finns det skillnader i vad som erbjuds på nya och gamla etablissemang i området, espresso istället för bryggkaffe, hantverksöl istället för stor stark, dumplings istället för fiskgratäng? Att studera stadsdelar på det här sättet kan vara ett sätt att se förändringar i stadsdelar (tas upp bra i kapitlet Hur får ni reda på vad som händer? i Rätt att bo kvar) men ofta förlorar sig diskussioner om behovet av en mer jämlika städer i den här typen av livsstilsfrågor.

Det här görs av gentrifieringskritiker som försöker vända Floridas argument om att coola stadsdelar attraherar rätt sorts boenden mot honom genom att istället påpeka hur konsumtion av naturviner och ekologiska tacos snarare är en symbol för det som tränger bort människor från sina hem. Tyvärr blir det emellertid ofta abstrakta resonemang om att konsumtionen i sig skulle vara det som tvingar människor att flytta. Resonemang som ibland får vissa att tro att det är en politisk aktion i sig att inte handla eller äta viss sorts mat för att inte ”bidra till gentrifiering” och som stärker det överdrivna fokus (en bieffekt av Floridas genombrott) som idag ligger på konsumtion och livsstil kopplat till byggande och omvandlande av städer. Där vi ständigt ser politiker och tjänstemän som är alldeles för intresserade av vilken sorts konsumtion som skapar coola områden istället för att göra sitt jobb och se till att bygga bostäder och lokaler som alla har råd att bo i och nyttja.

Människor tvingas bort från sina hem på grund av hyreshöjningar och vräkningar. För höga hyror på nybyggda lägenheter och en dominans av bostadsrätter i centrum gör att ”attraktiva” områden blir homogena och segregerade. En förändring i konsumtion kan vara tecken på att det här är på väg att hända men ingen människa har varit tvungen att lämna sitt område enbart på grund av att det sålts för mycket hantverksöl där. De som försöker hävda att gentrifiering är en naturlig process som inte går att hindra tar också varje chans att befästa den politiska diskussionen om staden till att endast handla om livsstil och konsumtion. Exempelvis i den här texten där det menas att gentrifiering inte är ett relevant begrepp eftersom det är så svårt att göra skillnad mellan etablering av stadsodling eller cykelkök och fåmansbolag som bakar ekologiskt bröd i ett område. Den skillnaden är endast ett problem om man helt låser sig vid tanken på att det är konsumtionen i ett område som avgör huruvida människor har råd att bo där eller om man tror att det finns något exklusivt och kulturellt avancerat i viss typ av konsumtion som människor med mindre pengar inte förstår och tvingas fly ifrån.

Ju mer vi knyter ihop stadskamp med livsstil och konsumtion desto lättare får stadsutvecklingsideologer att lura oss bort från att ställa krav som verkligen stör den nyliberala stadsutvecklingspolitiken. Stopp för renovräkningar, ut med alla privata bygg- och fastighetsbolag som låtsas om att det inte går att bygga bostäder med rimligt pris, stärk hyresrättsinnehavares rättigheter och ge oss mer kultur- och föreningslokaler. Hur coolt det vi äter och dricker är bör politiken bara strunta i.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Evenemangstaden genom Ståle Holgersens analys av Malmös nyliberala stadsutveckling

I våras kom en bok med titeln Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid (skriven av kulturgeografen Ståle Holgersen) som granskar Malmö stads stadsbyggnadspolitik i relation till marxistisk kristeori. Ett ämne som verkligen intresserar oss i Allt åt Alla Göteborg och vi var snabba på att (tillsammans med Kultur åt alla och Syndikalistiskt Forum) bjuda in författaren för att prata om boken och tillsammans diskutera skillnader och likheter mellan Malmö och Göteborg. Det som boken behandlar (stadsutvecklingspolitik, post-industriell förnyelse, städers roll i kapitalismen) är något vi pratar om och arbetar med dagligen. Redan i vårt häfte Staden är vår försökte vi få grepp om det här, sedan dess har vi läst om hur borgerliga ideologer försöker skapa entusiasm kring det och hur våra kommunala bolag fungerar i relation till det. Så föreläsningen och det följande samtalet gav oss många viktiga insikter och vi kommer behöva gå tillbaka till både den och boken framöver för att uppdatera vår analys av vad som händer i Göteborg just nu och hur vi bör arbeta politiskt kring det.

Tyvärr saknade vi möjligheter att spela in föreläsningen men om man vill få en kort introduktion till det Ståle Holgersen skriver om så kan vi rekommendera en intervju på c:a 30 minuter som våra kamrater i Malmö gjorde genom Radio åt alla.

Det finns några saker i boken som vi här skulle vilja titta särskilt på då de är specifikt intressanta för Göteborg. Likt Holgersens Malmö så har Göteborg sedan långt tillbaka varit en industristad och en hamnstad som i modern tid främst styrts av socialdemokrater. Sedan 1970-talet såhär industrierna i städerna tappat i lönsamhet och man har från kommunalt håll arbetat hårt för att ändra städernas karaktär och identitet. Den starkaste bakomliggande orsaken till det här är en förhoppning om att en ny identitet ska locka till sig pengar, delvis genom att en rikare befolkning ska vilja flytta till staden (antingen från rikare kranskommuner eller från andra städer) men också genom att det ska bli attraktivare för kapitalister att investera i staden (därför skickar Göteborg varje år en mängd politiker och tjänstemän till MIPIM för att ”sälja in Göteborg).

När städer som Malmö och Göteborg (eller Hamburg för den delen) ska lämna sitt industriella förflutna som måste det finnas ett mål, något att transformeras till. Därför brukar man i den nyliberala stadsutvecklingspolitiken arbeta med att fram en titel som ska definiera den kommande staden. I Malmös fall har det varit ”kunskapsstaden” i Göteborg så är det evenemangstaden (som kommer med bolag så som GotEvent och ett årshjul av festivaler, fotbollsturningar och mässor av olika slag). Holgersen skriver i sin bok om att den här titeln mer är en etikett en något som beskriver en faktiskt verklighet, Malmö stad må kalla Malmö för kunskapsstaden men frågan är hur dominant kunskapssektorn egentligen är i ekonomin i Malmö? Det är ingen internationellt känd plats för kunskap utan i praktiken så finns där lite av varje (högskola/universitet, miljöteknik, life science etc). På samma sätt så är evenemangen egentligen en rätt så liten del av hur människor i Göteborg försörjer sig, Volvo och Sahlgrenska är fortfarande de största arbetsplatserna i staden. Holgersen sätter dock fingret på att själva omvandlingen av staden kanske är mer ekonomiskt lukrativ (sätt till tillväxt och skatteintäkter till välfärden) än det som det ska omvandlas till. Frågan är om inte Malmö och Göteborg snarare är ”byggstäder” än kunskap- respektive evenemangstäder. Städer som ständigt måste byggas om för att det inte ska märka att det inte finns särskilt mycket ekonomisk tillväxtpotential att hitta i dagens kapitalism.

Det förklarar i någon mån den desperation som finns i artiklar och uttalanden om nya områden som ska ”anpassas” och ”utvecklas”. Precis varje skrytbygge är absolut det som behövs för att Göteborg ska bli ”en plats på kartan” trots att staden sedan 90-talet byggt Eriksberg, Lindholmen, Casino Cosmopol (istället för ett ungdomshus) och evenemangstråk. Framöver så planeras Södra älvstranden, Karlavagnstornet, RegionCity, Jubileumspark i Frihamnen, Västlänk och Selma stad. En nästan ändlös rad av arbeten där stadens politiker bortsett helt från vad stadens invånare behöver (mer billiga bostäder, mindre segregation, mindre gängvåld m.m.) och istället arbetar för att göra det så gynnsamt som möjligt för byggherrar, fastighetskapitalister och fastighetsägare att investera och bygga i Göteborg. I vissa fall kan politiker erkänna öppet att det som byggs inte bidrar till mer jämnlikhet (bl a intervju med Daniel Bernmar i ETC Göteborg den 22:a juni) men att det ändå är nödvändigt att bygga. Ofta så anges bostadsbrist som en legitimerande orsak till varför det måste byggas, trots att de bostäder som nu byggs är svindyra och den stad som fastighetskapitalister och byggherrar vill sälja oss snarare tränger bort den existerande befolkningen än ger oss bättre boende. Holgersen skriver väldigt träffande om det här försöket från kommunens sida att presentera sitt arbete som ”neutralt” och ”för allas bästa”:

Stat och kommun har absolut ett utrymme att ta ställning för andra grupper än de med mest pengar och makt i samhället i övrigt. Men när man med kapitalismens jargong pratar om allas bästa, implicerar det alltid att trygga den ekonomiska tillväxten och normalt också att reproducera existerande maktförhållanden. Vilket ofta står i direkt kontrast till arbetares, till fattigas och andra gruppers intressen.

Förhoppningen hos de socialdemokrater (med stödpartier) som vurmar för det här sättet att omvandla städer på är att såklart att det ska leda till tillväxt och att de resurser som den tillväxten för med sig ska kunna sippra ner från byggherrar, fastighetskapitalister och hotellmoguler till den vanliga arbetande befolkningen. De styrande kan erkänna att det här inte alltid går av sig själv och med jämna mellanrum startas olika sociala program och liknande för att skynda på sipprandet eller se till att nedsipprande resurser leds till särskilt utsatta områden och grupper. Det finns emellertid ingen annan plan eller förhoppning för hur människor ska kunna leva och verka i en stad som Göteborg än att desperat hoppas att de resurser kapitalister får för att bygga om staden tillslut, på något sätt ska hamna hos den vanliga befolkningen. Trots att färre och färre tror att den här modellen någonsin fungerat.

Under 90-talet fanns en entusiastisk förhoppning om att den här sortens stadsbyggnadspolitik skulle kunna fungera. Vid föreläsningen om boken poängterade Holgersen att den här entusiasmen inte längre finns kvar och den rådande stadsutvecklingspolitiken lever vidare mest för att det inte finns några alternativ som konkret utmanar en nyliberal stadsbyggnad. Det finns givetvis starka kapitalintressen som arbetar hårt för att sådana alternativ inte ska komma fram men det finns kanske också ett problem med att den politiska gräsrotsrörelse som växt fram kring frågor om en mer jämlik bostads- och stadsbyggnadspolitik är för inriktad på att försvara rättigheter och resurser snarare än att lansera en mer offensiv och alternativ stadsbyggnadspolitik. När vi ser oss om i världen finns det ändå flera exempel på platser där rebellstäder börjat etableras. I Barcelona finns förslag om att minska turistindustrins inflytande över stadsbyggnaden och i Neapel har lokal gräsrotsorganisering fått det lokala styret att legitimera ockupationer av byggnader som inte används. Här i Göteborg finns alla möjligheter att tvinga fram en annan marktilldelningspolitik och ett radikalt annat sätt att driva allmännyttan på.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Nya sätt att försöka motivera utförsäljning av allmännyttiga bostäder

I förra veckan gjorde den borgerliga politikern (tidigare Moderaterna, numera Demokraterna i Göteborg) ett utspel om att han önskade en utredning med en utvärdering av utförsäljningen av 500 allmännyttiga bostäder i Tynnered, Eriksbo och Gårdsten som gjordes för drygt tio år sedan. Wannholt vill få underlag kring huruvida det här var en lyckad aktion med en förhoppning om att kunna använda det som motivering att sälja ut mer allmännyttiga bostäder framöver. Utredningen kommer med största sannolikhet att bli av men det är särskilt intressant att titta på hur Wannholt börjar försöka motivera varför bostäderna ska omvandlas till bostadsrätter.

Inspirerad av ekonomhistorikern och miljonprogramskritikern Jan Jörnmark så anser Wannholt att det behövs ”en mer blandad stad”, något som han hoppas få fram genom att tvinga fram en utförsäljning av allmännyttan. Under ganska lång tid har begreppet blandstad varit ett populärt begrepp för att beskriva hur bra det ska bli när stadsdelar byggs om men det har lika länge diskuterats vad som faktiskt menas med uttrycket. Boverket skriver i sin rapport från 2005 om blandstaden att det i stadsbyggnadsdebatten länge har önskats ” efterlysts bostadsmiljöer som inte är sovstäder utan har ett liv även dagtid” och att stadsdelar som är funktionsintegrerad med kortare avstånd mellan bostäder och arbetsplatser är ett sätt att nå det här. Färre människor arbetar inom industri och på andra stora anläggningar idag än när miljonprogrammet byggdes och det ger möjligheter att planera städer på andra sätt. Förtätning och funktionsintegrering är i och med det verktyg som till större del kan användas för att förbättra människors vardag, även om de till lika stor del kan användas för att ge mer makt åt fastighetsägare och kapital.

Wannholts definition av blandstad är emellertid en helt annan än Boverkets. För honom handlar det inte så mycket om att stadsdelen ska byggas om med mindre avstånd mellan boende och arbetsplatser utan att boendeformen ska blandas. Idén om att det ska vara blandat mellan hyresrätter och bostadsrätter i ett område innebär dock sällan politiska insatser för att klämma in mer billiga hyresrätter i Örgryte eller Långedrag utan används uteslutande som hävstång för försöka bygga mer bostadsrätter i områden med mycket hyresrätter.

Det här försöket att motivera utförsäljningar utan att argumentera för att det skulle vara önskvärt i sig utan istället för att det är nödvändigt för att ett annat syfte känner vi igen från andra städer. Närmast från Umeå där nyliberala sossar försöker sälja ut 10% av allmännyttan för att ha råd att klara avbetalningar på de lån som kommunen tagit för att tillsammans med Balticgruppen bygga landmärkesbygganden Väven. Beslutet har pressats igenom den kommunala beslutskedjan med obefintliga möjligheter för medborgare att hindra beslutet med motiveringen att försäljningen är nödvändig snarare än något som ska debatteras politiskt och sedan beslutas. I Malmö så beslutade Socialdemokraterna att sälja 1650 lägenheter i Rosengård för att ha råd med byggandet av det 22 våningar höga tornet Culture Casbah. Precis som i Umeå så agerade Socialdemokraterna mer utifrån taktiken att de behövde frigöra kapital för att ha råd med investeringen i landsmärkesbyggen trots att det inte gjorts klart innan beslut om att bygga tornet tagits.

Här i Göteborg planeras det just nu för stora ombyggnationer runt det nya Karlavagnstornet, Masthuggskajen och det nya området runt centralstationen med titeln RegionCity Göteborg. En nyliberal stadsutvecklingspolitik där man först säljer in hur fint och nödvändigt det som ska byggas är och sedan letar efter sätt att låta stadens befolkning ta kostnaden utan möjlighet att påverka.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Att göra en Poseidon – tre fjärdedelar av de boende har flyttat i samband med renovering

Stena Fastigheters renovering av bostadsområdet Pennygången har kommit att bli sinnebilden av renovräkning i Sverige. Motståndet mot Stenas försök att tvinga igenom 60%-iga hyreshöjningar genom (dåligt utförda) renoveringar har spelat en politiskt betydande roll i det faktum att renovräkningar numera erkänns som ett samhällsproblem i riksmedia. Numera sägs det att när en hyresvärd försöker genomföra en halvdan renovering av ett lägenhetsbestånd och samtidigt lura på de boende en rejäl hyreshöjning så är det ”att göra en Stena”.

På många andra platser i Sverige så har liknande situationer uppstått, där en privat fastighetsvärd försöker köra av de boende genom att höja hyran i samband med en stamrenovering. Motstånd mobiliseras och fler och fler tar kampen mot fastighetskapitalister som hittar sätt att tjäna pengar på bostadsbristen. En av dessa kamper har fått oförtjänt lite uppmärksamhet och är säregen med tanke på vem som står som ägare av det renoverande bostadsbolaget. På Näverlursgatan i Västra Frölunda i Göteborg så informerade bostadsbolaget Poseidon år 2013 sina hyresgäster om att ungefär 700 lägenheter på Näverlurs- och Marconigatan skulle renoveras i sju etapper. Först ut var huset med adresserna Näverlursgatan 2-8 som skulle börja renoveras vid årsskiftet 2014. Till skillnad från Stena, Balder och Rikshem (fastighetsägare som varit involverade i andra uppmärksammade renovräkningar) så är Poseidon inte ett privat bostadsbolagen utan en del av allmännyttan och ägs av Göteborg stad.

foto: direkt press

Trots att husen ingår i allmännyttan och har offentliga ägare så blev fick de boende samma behandling som de som bor hos privata fastighetsvärdar. Hyreshöjningarna i samband med renoveringen landade på mellan 25-45%. Husen som renoveras är ungefär 50 år gamla (och har eftersatt underhåll) och således i behov av en stamrenovering men kostnaden för den här renoveringen ska ha ingått i hyran som betalats, det är således orimligt att bostadsbolaget inte kunde erbjuda ett alternativ med 0%-ig hyreshöjning.

När renoveringen uppmärksammades i Göteborgsposten i mars 2015 så försvarade sig Lena Molund Tunborn från Poseidon på följande sätt:

– Vi kan inte vänta in politikernas svar eller lösningar. Vi måste se till att det här huset byggs om här och nu, det finns ett behov och ett önskemål om det från våra boende. Och det är dem vi sätter i främsta rummet.

En ”kreativ” syn på de boendens intressen som är symptomatisk för just Poseidon. Historiskt har de visat väldigt lite förståelse för den kritik som löpande kommit från de boende, exempelvis tog de för några veckor ett beslut om att plocka ner information om ett seminarium om hyreshöjningar i samband med renoveringar som satts upp i trapphusen av den lokala hyresgästföreningen. Poseidons informationschef menade att seminariets titel ”Var tredje kan tvingas att flytta” riskerade att ”oroa de boende” vilket varken låg i Poseidon eller Hyresgästföreningens intresse att göra…

Det stämmer att just oron för framtiden är en påtaglig ingrediens i den psykiska ohälsa som tenderar att drabba de som bor i områden som ska genomgå omfattande renoveringar. I fallet med Poseidons renoveringar av Näverslursgatan så visar sig emellertid den här oron vara synnerligen befogad. Av de 102 hyresrättsinnehavare som bodde i husen Näverslursgatan 2-8 innan renoveringen så har endast 24 flyttat tillbaka till samma eller en större lägenhet i huset. Över tre fjärdedelar av de boende har alltså flyttat, en andel som är anmärkningsvärd även om alla som flyttat förmodligen inte gjort det på grund av renoveringar. Sifforna kommer från Poseidons handlingar och det är därför underligt att bolaget hävdar att det är onödigt att ”oroa de boende” om att en tredjedel av dem kan komma att behöva flytta på grund av renoveringen. Deras egna siffror visar på att betydligt fler än en tredjedel har varit tvungna att flytta på grund av renoveringar.

Hus 7 - Näverlursgatan 2-8

Det finns flera saker att lära sig av den här historien. Delvis får vi aldrig glömma att det finns samband mellan renovräkningar, bortträngning och gentrifiering och den ekonomiska utveckling som kapitalismen drivit fram. De allmännyttiga bostadsbolagen är juridiskt tvingade att drivas med ”affärsmässiga principer” och kan därför ses som skyldiga att agera precis så illa som de privata fastighetsägarna. Det vill säga chockhöja hyror i samband med renovering utan att erbjuda ett alternativ utan hyreshöjning. Vi kan med andra ord inte lita på de allmännyttiga bolagen om det inte ställs starka krav från politiken att de inte får agera på det här sättet. I och med att bolaget ägs av kommunen och styrs politiken så finns det lösningar nära till hands. Det är fullt möjligt att skriva in i ägardirektiven för alla allmännyttiga bolag i Göteborg (och alla andra städer i Sverige) att det är ett krav från ägaren (allmänheten) att bolagen renoverar sina fastigheter så att alla boende kan bo kvar. Ett fullständigt rimligt politiskt krav att ställa på kommunen i linje med en politisk kamp för att avskaffa allbolagen (så att allmännyttiga bolag inte behöver agera utifrån marknadens misslyckade metoder) samt ge kommunen ett politisk att aktivt motverka gentrifiering och bortträngning i staden. Tills denna politik sätts i bruk så är det fullt möjligt att fler allmännyttiga bostadsbolag tar chansen att indirekt vräka sina hyresgäster genom att ”göra en Poseidon”.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Fastighetsägarna tvingas backa om strandning av hyresförhandlingar

I slutet på december så konstaterade vi att det varit en dålig månad för Fastighetsägarföreningen och att vi under år 2017 skulle få än mer segrar att fira. Så här en månad in i det nya året så tycks vi får rätt.

Under veckan nåddes vi nämligen av nyheten att Fastighetsägarna i Göteborg tvingats backa från sitt utspel att stranda hyresförhandlingarna med hyresgästföreningen. Ambitionen var att peka på det nuvarande systemets orimlighet och tvinga fram ett system med marknadshyror. Redan i mitten av januari gick det att ana en skiftning i ton från Fastighetsägarna. I en artikel på deras hemsida hette det nu att ”med dagens system tar förhandlingarna alltför lång tid, leder till eftersatt underhåll och en kraftig minskning av antalet hyresrätter”. En argumentation som inte riktigt matchar deras agerade, dvs att stranda förhandlingarna så att de tar ännu längre tid än i nuläget…

Den strandning de iscensatte för ett år var ett rakt igenom cyniskt spel med hyresrättsinnehavares ekonomi för att få ett, för dem, mer fördelaktigt hyressättningssystem. Ett spel som skapade en utdragen osäkerhet för hyresrättsinnehavarna och som inte på något sätt hade att göra med att få till snabbare förhandlingar. Ett spel som Fastighetsägarna gick förlorande ur i och med att förhandlingarna återupptas och inga retroaktiva hyreshöjningar kommer att krävas ut.

Vinnarna i frågan är framförallt hyresgästföreningen som nu stärker sin roll som förhandlingspart i hyressättningen. De har lyckats tillgodose sina medlemmars intressen i och med att hyresrättsinnehavarna inte behöver betala retroaktiva hyreshöjningar. Vinnare är dessutom de (vi m fl) som fört organiserat motstånd mot Fastighetsägarnas agerande. Vi har skrivit det förut men det tål att upprepas, Fastighetsägarna underskattade sitt motstånd i den här frågan, de hoppades framstå som förnyare av en havererad bostadspolitik men istället har det blivit uppenbart att deras intressen i fråga efter fråga står i direkt motsats till de boende och de som vill ha någonstans att bo.

Tillslut blev de tunna argumenten ett problem även för Fastighetsägarna och hela strandningen har försvagat deras position i bostadspolitiken. Ju mindre de får att säga till om desto bättre för alla andra.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Dålig månad för Fastighetsägarna

I mitten på januari i år så gick organisationen Fastighetsägarna ut och strandade förhandlingarna med Hyresgästföreningen rörande 43 000 lägenheter i Göteborg. Det var ett öppet politiskt utspel med uttalat syfte att försöka översvämma förhandlingssystemet med rättsfall för Hyresnämnden i syfte att få till stånd marknadshyror (dvs generellt högre hyror med mer vinst åt de som äger fastigheter).

Spektaklet har visserligen spridit sig över landet med strandningar i Stockholm, Uppsala och olika delar av Skåne men såhär snart ett år efter den här politiska aktionen så börjar den visa sig vara tämligen misslyckad. Under de senaste veckorna har det visat sig ett missnöje på med och inom föreningen Fastighetsägarna. De har förlorat ett par viktiga fall i Hyresnämnden, en av deras mest tongivande medlemmar har valt att lämna strandningen och göra upp med Hyresgästföreningen och de åkte på svidande kritik från PRO Göteborg i en debattartikel i GP.

Att döma av den skrivningen så handlade strandningen egentligen inte om storleken på en eventuell hyreshöjning utan mer om en politisk markering i syfte att förändra hyressättningssystemet. Vi tycker det är ett cyniskt spel med hyresgästernas ekonomi för att få en systemförändring till stånd.

Få köper alltså bilden av att det stora problemet med dagens bostadsbrist och passiv bostadspolitik är att kapitalisterna på fastighetsmarknaden inte tjänar nog med miljarder. Fastighetsägarna framstår mer som en oseriös aktör än som en utsatt part på bostadsmarknaden.

Under den senaste månaden så har också Stena Fastigheter fått ytterligare (det tycks alltid finnas mer skit om Stena) negativ uppmärksamhet i media. Först i form av kritik från de boende på Pennygången avseende hur de förhandlade renoveringarna i bostadsområdet genomförs och sedan för att de valt att polisanmäla kritiska lappar i området.

680

Det kan tyckas som att de organiserade Fastighetsägarna lyckas tappa i mark endast på grund av sin egen inkompetens och det är såklart trevligt att få skratta lite åt dumma idéer från stollar i kostym.

Sanningen är emellertid inte riktigt så enkel. Vår analys av situationen är att Fastighetsägarna har underskattat det organiserade motstånd de stött på, både i den offentliga debatten och i de bostadsområden de äger (men som såklart inte är ”deras”). Det är därför viktigt att ta nya tag inför 2017 och jobba upp taktiker för att ge dem än mindre att säga till om i bostadspolitiken. Vi tipsar alla om att läsa den nya boken Stad till Salu om privat-offentlig samverkan kring utformning av det offentliga rummet och att ladda upp inför den statliga utredningen avseende stärkta rättigheter för hyresrättsinnehavare. År 2017 kommer bli ett år med än mer segrar för oss.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Rapport från kultur, stadskamp och gentrifiering – del 2

Den första halvan av eftermiddagen kretsade kring hur kultur används inom stadsutveckling, under den andra halvan koncentrerades fokus på den konkreta situationen för de kulturutövare som hur lokaler i Göteborg. Specifikt de som hyr av det kommunala lokalbolaget HIGAB, den största hyresvärden för lokalinnehavare över hela staden.
Walter Ruth från Konstnärernas Kulturverkstad (KVV) inledde med en presentation av deras verksamhet och relation till just HIGAB. KKV hyr stora lokaler vid Sockerbruket när Röda Sten och driver där verkstad för yrkesverksamma konstnärer, konsthantverkare, designers och professionella konstutövare och erbjuder också kurser för vidareutbildning. Verksamheten startade i samband med en protest från kulturarbetare i Göteborg mot förhållanden kring kulturutövning. Kulturarbetaren gick samman och hotade bojkotta firandet av stadens 350 års jubileum år 1971 och fick lokalerna vid Sockerbruket som en kompensation från staden. Sedan dess har verkstaden legat där och på många sätt varit ett nav för kulturutövning i Göteborg. Det ska sägas att den verksamhet som idag finns i Röda Sten, med kontorslokaler och kommersiell verksamhet har möjliggjorts av KKVs verksamhet. Deras läge i område har varit en faktor för att gradvis göra området mer attraktivt för annan verksamhet men den ökade efterfrågan gör det också möjligt för de som hyr ut lokaler att höja hyran.

Göteborgs stad lokalbolag HIGAB utgör alltså KKVs hyresvärd och precis som alla andra allmännyttiga bolag (som exempelvis de allmännytta bostadsbolagen) så omfattas de av den s.k. Allbolagen från 2010. Den ställer krav på att kommunalt ägda bolag måste bedriva sin verksamhet ”enligt affärsmässiga principer” (vilket kommunal verksamhet organiserad på annat sätt, exempelvis genom en förvaltning, inte får göra enligt kommunallagen). Forskaren Sara Westin har pekat på sambandet mellan införandet av lagen och en lavinartad ökning av s.k. renovräkningar. Eftersom HIGAB måste drivas affärsmässigt så har bolagets politiska styrelse och ledning tolkat det som att bolaget måste ta ut marknadshyror av de lokalinnehavare som hyr lokaler. KKV har i samband med den policyförändring fått indikation på att hyran på lokalerna i Sockerbruket ska höjas med 116% (!) KKV får allts betala för områdets ”attraktivitet” trots att det är något som verksamheten själva varit med att bidragit till. Till skillnad från när boende hyr en lägenhet så innefattar inte lokalhyran något underhåll från hyresvärden. Lokalinnehavare får alltså själva betala för att bygga om sina lokaler själva för att exempelvis kunna sy, måla, skriva eller skulptera. Vilket inte gör det särskilt lätt att ”flexibelt” flytta från lokalen när den blivit för attraktiv för den som hyr den.

Förutom att följa allbolagen så finns ett annat motiv för staden att höja hyran. Delar av den eventuella vinst som görs i exempelvis HIGAB kan flyttas till annan kommunal verksamhet (via så kallade koncernbidrag). Exempelvis får kulturella institutioner såsom Stadsteatern del av HIGABs vinst vilket kan tyckas konstigt då det fria konstlivet alltså på det här sätter får betala för det institutionaliserade. Ruth och KKV har börjat driva den här frågan bl a genom debattartiklar i GP samt samarbete med andra grupper som hyr lokaler i Göteborg. Det finns ju alla möjligheter att återanvända taktiker från 1971 med tanke på att ett 400-års jubileum stundar…

Ruth har också själv gjort ett konstverk som står på Ringön inspirerad av den kommunala pengadistributionen som flyttar runt pengar mellan olika budgetar i staden och där resurser gradvis flyttas runt och gradvis sipprar ut ur det offentliga.

Föredrag gick sedan över i en diskussion (led av Malin Widehammar aktiv i Staden Vi Vill Ha och en av redaktörerna till boken Rätt att bo kvar). I diskussionen ingick (förutom Walter Ruth från KKV) representanter från Kompani 415, Kvarteret Röda Bryggan samt Ateljeföreningen Solen. Malin Widehammar pratade först om lite olika tips på organisering som kan lånas från boendefrågan (och kan läsas om i Rätt att bo kvar) och de olika deltagarna berättade om sin specifika situation.

Kompani 415 hyr en större lokal i Kviberg i nordöstra Göteborg, en lokal som de startade med syftet att kunna hyra ut platser och utrymmen till kulturutövare i staden. Lokalen stod tidigare tom men trots det så har HIGAB, utifrån ett marknadstänk, satt en tämligen hög hyra. Hyran är dock bestämd genom en typ av hyrestrappa, den börjar ganska så lågt och ska sedan gradvis nå marknadsnivån, vilket då innebär att Kompani 415 har ett tryck på sig från sin hyresvärd att hitta ett kommersiellt uttryck för sin verksamhet som kan hjälpa dem klara de kommande hyreskostnaderna. Kommunen har också erbjudit sin hjälp till verksamheten, i form av en konsult som ska hjälpa dem att ”nå potentiella målgrupper”, dvs grupper boende i centralare delar av Göteborg som ska bli sugna på att åka utåt och besöka lokalen. Så även där kan det talas om en stadsutvecklingspolitik som vill ha kulturens hjälp att vidga centrum till nya delar av staden.

Kvarteret Röda Bryggan ligger vid Järntorget och huserar nu bl a lokaler för kulturutövare. De inbjudna från organisationen berättade om planerna på att riva området och den osäkra, och aningen hopplösa, situation de har avseende lokal. Rivningen av området kommer ge utrymme till nya hus och faciliteter men hyrorna på de lokalerna förväntas vara tämligen höga (likt allt nybyggt i Göteborg) och den typen av verksamhet som idag bedrivs i området kommer inte kunna vara kvar. Det finns en kamp för att rädda kvarteret som till viss del kretsar kring en rörelse för att bevara historiska delar av Göteborg och den går att läsa om här.

Slutligen pratade Ateljeföreningen Solen som har lokaler vid Stigbergstorget om deras erfarenheter (som påminner mycket om KKVs) av HIGABs nya policy när det kommer till hyressättning. Solen har också fått meddelande om omfattande hyreshöjningar har tagit strid mot den i form av ett brev till bolagets styrelse (som också gått ut till Kulturnämnden och Kulturförvaltningen). Där skriver de bl a:

Alla vi kluster av kulturarbetare som har lokaler i Higabs fastigheter har ju verkliga förutsättningar att bidra till både ett levandegörande av de kulturmiljöer vi verkar i och en offentlighet i staden Göteborg. Små aktörer inom kultur och kreativa näringar är en jordmån för en attraktiv stad och större aktörer inom kultursektorn och näringslivet. Men då krävs prisvärda lokaler, hållbara miljöer och sammanhang.

Just nu framstår det som att Göteborg med ena handen jobbar hårt för kluster och miljöer men med den andra slår sönder det. Å ena sidan ateljéstöd, kulturkonsekvensanalyser, näringsutveckling m m och å andra sidan ett lokaluthyrande med buffliga metoder som försvårar framförhållning för redan etablerade verksamheter.

Higabs tjänstemäns bemötande och kontakter med oss hyresgäster förtjänar inte att kallas för ‘förhandlingar’. Utan föregående signaler – och lite här och där – sägs utlöpna kontrakt upp, nya kontrakt med en ny hyra läggs fram där den nya prissättningen framstår som hugskott under parollen ”marknadshyror”. Utan framförhållning, information och professionellt bemötande känner sig allt fler kontraktsinnehavare ensamma, utsatta och som sittande byte. Beroende på egen kunskap, resurser och ren energi klarar sig vissa kontraktsinnehavare bättre än andra.

Brevet sammanfattar på ett bra sätt hur kommunen knuffar och drar i kulturen och i sina kommersiella former (HIGAB och det av Business Region Göteborg drivna Ringönprojektet) driver kulturpolitik långt ifrån Kulturnämnden. Vi i Allt åt Alla Göteborg är väldigt nöjda med att vår dag kunde visa både på de större dragen i kulturens roll i den nyliberala stadsutvecklingen och på hur den drabbar specifika kulturutövare. Diskussionen kring HIGABs agerande utmynnade i en tydlig insikt hos alla deltagare att lokalinnehavare måste gå samman och tillsammans sätta tryck på hyresvärdar (där staden i form av HIGAB är den allra största) kring det här. Vi kan i skrivande stund konstatera att möten har börjat hållas mellan hyrande konstnärer kring den här frågan och vi hoppas kunna rapportera och informera mer kring dem inom kort. Vi vill också återigen tacka Truckstop Alaska för att vi fick ha det här arrangemanget tillsammans med dem samt även tacka alla deltagare som vi fått kontakt med via det här arrangemanget. Nu tar vi gemensam strid mot hyreshöjningar, bortträngning och gentrifiering!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Rapport från Kultur, stadskamp och gentrifiering – del 1

I flera av de kamper och analyser vi genomfört under de senaste åren rörande gentrifiering, bortträngning och rätten till inflytande över staden så har vi kommit i kontakt med kulturens betydelse för en nyliberal stadsutvecklingspolitik. Ofta använder sig stadsutvecklare eller fastighetsbolag av kultur som ett medel för att släta ut de problem som uppstår i samband med brutala stadsomvandlingsprojekt

Ett tema som det går att läsa om flera exempel på i senaste numret av Brand (3/2016), bland annat skriver Maryam Fanni, Elof Hellström och Sarah Kim om ett panelsamtal från Almedalen med Statens Konstråd och allas favoritbolag Älvstranden Utveckling med titeln ”Social hållbarhet – hur får vi det att hända på riktigt?”. Där presenterades byggandet av den offentliga bastun (med det folkliga namnet Svettekyrka) i Göteborg som ett gott exempel på hur ett stadsutvecklingsbolag hjälper till att smycka ut ”sina” områden. Fanni, Hellström och Kim skriver:

I Almedalen beskriver konstrådet det som att konstnären har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgares perspektiv, att representera dem. Detta påstående kan såklart ifrågasättas, säkrare är att kapitalisten har en unik förmåga att läsa situationer, kliva in i medborgarnas perspektiv och utnyttja dem. Är det så att vad konstnären förväntas bidra med är inget mer eller mindre än konsten att luras? Kan det vara konstnärens ansvar att vara så pass alerta att de ska förstå att deras uppgift handlar om just det? Det är också osäkert om den fina bilden av konstnärernas särskilda förmågor också omfattar en verklig förståelse för deras roll i investeringar och egendomsvärde.

I Göteborg har tyngden av stadskamper de senaste åren legat på bostadsfrågan, bortträngning genom renovräkningar och andra försök att höja hyran. I samband med lanseringen av boken Rätt att bo kvar i våras så lyftes en fråga (från publiken) om lokalinnehavares hyressituation. Lokalinnehavare som önskas av stadsutvecklare för att göra områden mer ”attraktiva” men som också får betala för attraktiviteten i samband med höjda hyror. Vi ville genomföra ett arrangemang där vi kopplade samman dessa två aspekter för att diskutera kulturens roll i stadsutveckling och stadsutvecklingens påverkan på kulturutövare. Vi hade dessutom tur att få kontakt med kulturföreningen Truckstop Alaska som hyr en lokal på Hisingen (ett experimentområde för nyliberal stadsutveckling) där de sätter upp spelningar och anordnar filmkvällar. De är kritiska mot planerna att omvandla stadsdelen de verkar i och riskerar, på lite längre sikt, att hotas av byggandet av Karlatornet på Lindholmen. Då de tidigare har uttryckt ett intresse att diskutera denna typ av frågor föreslogs det ett samarbete. Vi fick låna deras lokal för vår temadag och då passade vi på att ge lokalinnehavare och kulturarrangörer chansen att komma till tals rörande frågan om kultur, stadsutveckling och gentrifiering.

Första punkten på eftermiddagen bestod av information från det autonoma punkhuset 128 (a) som anordnar spelningar i en lokal nära Tuvevägen på Hisingen. 128 (a):s lokal har blivit såld till en ny fastighetsägare och i samband med sades deras kontrakt upp. Fastighetsägaren ville ha en ”ny prägel” på sitt område och beslutade då att den kulturverksamheten som punkhuset drev inte passade in. 128 (a) lägger nu all kraft på att leta efter en ny lämplig lokal och planera den flytten de kommer vara tvungna att göra, eftersom de ännu inte har en ny lokal (och generellt har fullt upp) så kan de tyvärr inte boka några band vilket skapar ett tomrum i den musikscen de verkar inom där de varit ett givet stopp för turnerande punkband. Något som på sikt även urholkar den DIY-scen de representerar, där grundtanken är en självständig, antikonsumistisk rörelse.

Därefter följde ett panelsamtal med tre representanter från Truckstop Alaska, fotografen och författaren Katarina Despotovic, som bl a skrivit boken Den Urbana Fronten samt tre personer från konstnärskollektivet Staten som ligger vägg i vägg med Truckstop Alaska och som ska rivas enligt de nya planerna för området. Samtalet kretsade kring de planer som finns för områdena nära vattnet på Hisingen, det som omfattas av stadsutvecklingsprojektet Älvstaden. I egenskap av verksamma i området har Truckstop Alaska bjudits in till dialoger om vad som ska ske i området men dialogerna har snarare varit av typen ”informationsträffar” där representanter redogör för vad som kommer ske i samband med byggandet av Karlatornet (trots att besluten för att bygga tornet ännu inte gått igenom). Kollektivet Staten sitter i en annan position då deras verksamhet inte är utåtriktad och helt inofficiell. De har sökt sig till lokaler i området då det inte finns tillgängliga lokaler inom de centrala delarna av Göteborg och i takt med att den urbana fronten flyttas utåt så blir verksamhet som deras allt svårare att husera. Samtidigt som viss kultur trängs bort så vill kommunen gärna använda annan kultur som front för sina stadsomvandlingsprojekt, Truckstop Alaska har fått höra av utvecklingsbolag och stadsarkitekt att de ses som en tillgång för området. Trots att de som företräder bolag och kommun i den här typen av frågor inte riktigt känns som den publik som kommer på Truckstop Alaskas hårdrockspelningar. I de planer som finns för området än längre in i framtiden syns lokalerna Truckstop Alaska idag använder inte i plankartorna.

 

Göteborg stad presenterar det som Hisingens nya identitet. Det här är ingen ny identitet för Hisingen. Det här är stadskärnans identitet som motar bort Hisingens. Här finns inte längre plats för det Hisingen som ligger här nu. I stadsplanerarnas säljbilder ligger inte våra kulturlokaler ens kvar.

 

Katarina Despotovic betonade att staden vill åt den ”coolhet” som är förknippad med Truckstop Alaska för att kunna genomföra en uttalad strategi att låta centrum ”ta steget över älven”. En annan typ av kultur ska ta plats på Hisingen än den kulturaktivitet som idag lever där, kultur från centrum. Kopplat till det togs debattartikeln ”Äntligen lite riktig gentrifiering” (publicerad på ADA, en del av Business Region Göteborg som arbetar specifikt för kreativa näringar) upp, en av personerna från Truckstop menade att den artikeln visar stadsutvecklarnas dröm för hur kulturen ska fungera (som vi också skrivit tidigare om här). Den ska kunna flytta (eller flyttas) till nya områden för att förbereda områden för att bli mer attraktiva för nya målgrupper. I samband med det betonade Truckstop Alaska hur svårt det är och hur lång tid det tar att faktiskt skapa utrymmen för kulturell verksamhet. De lokaler som ligger vägg i vägg med deras verksamhet huserar replokalutrymmen för 150 band i Göteborg och att det inte bara går att bestämma att ett område där det finns ska rivas samtidigt som en annan del av staden ska bli kulturell istället. Det talades också om vilken kultur som får plats i den typen av områden som Ringön, att konstutövning helst ska inom vissa uttalade gränser och inte får vara kontroversiell.

Mot slutet av samtalet (som pågick i nästan en timme och innehöll än mer än vad som går att redogöra för här) så pratades det också om hur kulturen kan användas som motstånd mot gentrifierande stadsutveckling. Här pekade Katarina Despotovic på hur kulturutövare måste se hur de används i gentrifieringsprocesser för att locka köpstarka konsumenter. Samtidigt så är situationen för kulturövare ofta prekär och det är inte så lätt att säga nej till tillgängliga lokaler till rimligt pris eller arbete med att producera kultur i staden. Platser att träffas och diskutera det här är givetvis ett viktigt steg, ett steg som kan leda till mer organisering. Ett annat sätt kan vara att våga producera obekväm kultur. Att vara en ”dansk ost” i sammanhanget, dvs verka attraktiv och lockande men sedan lukta illa när en väl närmar sig. De som har lite säkrare förutsättningar måste våga göra kultur kring, och visa på orimligheterna i, den rådande stadsutvecklingen.

Den andra halvan av eftermiddagen kom sedan att handla mer om förhållanden för kulturutövare som hyr lokaler samt möjligheterna att organisera sig kring lokalfrågan (med erfarenheter från boendeorganisering i ryggen). Det kommer komma en rapport från det framöver. Sett till den första delen av dagen så är det väldigt intressant att se hur konst och kultur både har ett väldigt högt prio inom den nyliberala stadsutvecklingen samtidigt som den, likt andra mindre köpstarka grupper, trycks bort från den centrala stadskärnan. Det finns ett tydligt behov för kommuner och fastighetsägare att på olika sätt smycka ut de nya stadsdelar och landmärkesbyggnader som byggs för att ge hela fastighetsspekulationskapitalismen ett attraktivt skimmer. Det är emellertid också ett skimmer av ansvarstagande, att skapa ett intryck av att den kapitalistiska staden tar sitt ansvar för kreativitet och goda värderingar (offentlig konst, ekologiskt planerade städer m.m.) som till viss del syftar till att locka till sig en köpstark grupp som gärna ser sig som socialt medveten.

Till viss del handlar det också om att ideologiskt förmedla bilden av att brutala stadsomvandlingsprojekt ändå leder till en form av framsteg med attraktiva kvarter där det finns plats för konst och kultur. Trots att kostnaderna för att leva i den staden som idag byggs i centrala Göteborg och längs med Älvstränderna är så höga att de som bor där inte har tid eller råd att ägna sig åt kultur. Kanske ska de kulturella taktikerna i stadsutvecklingsstrategierna tolkas som desperata uttryck för att försöka få människor att uppskatta de misslyckade stadsdelar som byggs. Att liv och kultur utifrån måste injicera rörelse och någon form av livskraft in i platser som Eriksberg, Lindholmen och Kvillebäcken för att de inte ska blottas som sorgliga vinstfabriker där människor betalar oskäliga kostnader i relation till vad stadsområdena faktiskt erbjuder.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Göteborgs likheter med Hamburg borde göra oss misstänksamma snarare än entusiastiska

Under helgen har Gustaf Adolfs torg i Göteborg intagits av organisationen Hamburg on Tour för att få agera plats för marknadsföring av staden Hamburg. Organisationen, nån sorts motsvarighet till ”vårt” Göteborg & Co väljer varje år en stad att besöka, år 2015 var det Köpenhamn för att där lyfta fram Hamburg som lämpligt resmål. Sedan början av år 2016 har organisationens facebook-sida postat regelbundet med kuriosa om Sverige och bl a tipsat om svensk film ”i Hamburg”.

hamburgontour-ove

 

Göteborgsposten rapporterade glatt om hur arrangemanget på Gustaf Adolfs torg bestod av, de självklara inslagen, gatukonst, foodtrucks och musikuppspelningar för att locka Göteborgare till att besöka Hamburg. De pekar också plikttroget på de stora likheterna mellan Göteborg och Hamburg som två stora hamnstäder samt också ”andrastäder” i sina respektive länder. I centrum för marknadsföringen står den kommande invigningen(nu planerad till 2017) av Hamburgs nya konserthall Elbphilharmonie. Ett spektakulärt bygge i Hamburgs ombyggda hamnområde HafenCity som börjades byggas år 2007 med en planerad budget på hela 77 miljoner euro (). Från början skulle konserthallen stå färdig för invigningen till år 2010 men på grund av förseningar i projektet (som drivits av organisationen Rege Hamburg, en organisation särskilt startad för att realisera kommunala byggprojekt) så är bygget fortfarande igång och den slutliga kostnaden för projektet tycks landa på absurda 789 miljoner euro (!). Göteborgspostens rapportering avslutas med den nästan hotfulla strofen.

Något liknande har inte Göteborg att erbjuda. Inte ännu i alla fall.

Marknadsförandet av Hamburgs landmärkesbyggnad Elbphilharmonie innehåller något närmast tragikomiskt. Motiveringen till byggandet av den här typen av postindustriella monument är att de just ska användas för att lansera en ny bild av staden de byggs i, likt Turning Torso i Malmö eller Karlatornet i Göteborg. Bilder och silhuetter av byggnader (tillsammans med diffusa ”events) ska få utländska investerare att glömma städernas förflutna som industri- och hamnstäder och bli mer intresserade av att investera i städerna. En central ingrediens i den nyliberala stadspolitik som också inkluderar slutna fastighetsmässor (länk till OH) och kommunala stadsutvecklingsbolag (länk till OH). En stadspolitik som, med urbanforskaren Ståle Holgersons ord, blir mer och mer dödfödd och desperat. Nu måste också marknadsföringen marknadsföras, så att vi inte tänker för noggrant på att den kan komma att kosta så mycket som 7,5 miljarder svenska kronor i offentliga medel.

 

Hamburg_Hafencity_Magellanterrassen

Området HafenCity i Hamburg där den dyra konserthallen håller på att byggas. Tämligen lik Lindholmen i Göteborg där Karlatornet ska ligga.

I Hamburg har det skenande Elbphilharmonie-projektet fått resultatet att staden kommit att bli ett centrum för en proteströrelse mot gentrifieringsprojekt och korruption. Något som såklart inte syns i ”Hamburg on Tour”. Transparensaktivister i Tyskland har dessutom lyckats driva igenom att alla offentliga handlingar rörande ”frågor av särskilt allmänt intresse” måste publiceras i en särskild transparensportal på kommunens hemsida så att aktivister och allmänhet får lättare att granska affärer och projekt i staden. Det har redan gett resultat i att det kom att krävas en lokal folkomröstning i Hamburg för att godkänna huruvida staden skulle tillåtas ansöka om att få arrangera olympiska spel år 2024. ”Lite oväntat” för den politiska ledningen i staden så röstade befolkningen nej och staden tvingades dra tillbaka sin ansökan.

I Göteborg är den politiska ledningen också pressad av granskningar och krav på insyn i toppstyrda politiska projekt såsom de ständiga resorna till MIPIM, byggandet av Västlänken, ”utvecklingen” av Nya Kvillebäcken och det pågående arbetet med stadens första skyskrapa Karlatornet. Liksom i Hamburg ser vi ett samförstånd mellan politik och näringsliv som helst vill förändra staden i fred och vars förändring mest tycks leda till tomma kommunala skrytprojekt och uteblivet engagemang i att minska ekonomisk polarisering och segregering.

Kunskapen från den politiska organiseringen i Hamburg visar tydligt att den stadens stadsutvecklingspolitik inte är ett politiskt föredöme för svenska hamnstäder att ta efter.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest