De här åker till MIPIM-mässan i år

Vi på Ohyresrätten har begärt ut uppgifter från alla förvaltningar och bolag i Göteborg Stad angående hur många de kommer skicka till fastighetsmässan MIPIM i år. MIPIM hålls årligen i Cannes och är världens största mässa för fastighetsinvesteringar. Göteborg Stads syfte i att åka dit är att försöka ”sälja staden” som attraktiv för fastighetskapitalister att investera i. En marknadsföring av staden som sker bortom insyn för medborgare och invånare i Göteborg

Ohyresrätten har tidigare skrivit om MIPIM som ägt rum varje år sedan 1989. Den har kritiserats för att fungera som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering av mark och möjligheter att göra privat vinst på gemensamma tillgångar.

Förra året försökte arrangörerna av MIPIM hålla inte bara sin ordinarie mässa utan även en ”extra” mässa. Extramässan skulle inte hållas i avlägsna, flådiga i Cannes utan i London, betydligt närmare de boende som direkt påverkas av de affärer och beslut som förhandlas på mässan. Konsekvensen blev stora protester och aktioner mot mässan.

Det är slående för Göteborg Stad att de inte ser sitt beslut att närvara på MIPIM som ett aktivt politiskt ställningstagande (även om det i underlaget står att det på mässan hålls ”möten av politisk karaktär”). I underlag för Byggnadsnämndens beslut att skicka representanter till mässan år 2015 står nämligen inte en rad om kritik eller protester mot MIPIM. Det finns inga formuleringar om hur den typ av fastighet- och stadsplaneringspolitik som MIPIM representerar påverkar segregation och ojämnlikhet i staden. Slutligen sägs det heller ingenting om bristen på insyn i de forum och förhandlingar som äger rum vid MIPIM. Istället konstateras upprepade gångar

Genom att delta vid mässan skapas förutsättningar för att utveckla och bibehålla viktiga nätverk med stadsbyggnadsexperter och beslutsfattare från andra regioner och länder, för att få en bild av stadsutvecklingen både i internationellt och ett nationellt perspektiv. MIPIM är ett effektivt forum, där alla intressenter finns på plats samtidigt

”Alla intressenter finns på plats samtidigt”. När stadsutveckling och fastighetsinvesteringar i Göteborg diskuteras så behöver vi som bor i staden uppenbarligen inte vara med. Det är inte ett problem att vi inte vet vad som händer på MIPIM. Det här är ett forum för de verkliga beslutsfattarna där sociala aspekter och demokratisk insyn mest skulle störa den goda stämningen.

Här är en lista på de, som på uppdrag av Göteborg Stad, reser till Rivieran för att bakom lyckta dörrar förhandla med kapitalister om hur vår stad ska byggas och utvecklas

NamnTitelFörvaltning/Bolag
Lena AnderssonVDÄlvstranden Utveckling AB
Marika OgreliusKommunikationschefÄlvstranden Utveckling AB
Patrik AnderssonVDBusiness Region Göteborg
Stefan SvenssonStyrelseledamot, Politiker (M)Business Region Göteborg
Roger StrömbergEtableringschef (avgående)Business Region Göteborg/MIPIM-projektet
Henrik EinarssonEtableringschef (nytillträdd)Business Region Göteborg
Petra SedeliusCHEF FDIBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Caisa BrunanderKoordinatorBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Jessica HumlekloMäss- och eventansvarigBusiness Region Göteborg/MIPIM-projektet
Magnus SigfussonFastighetsdirektörFastighetskontoret
Peter JunkerBiträdande direktörFastighetskontoret
Lena LundbladChef Strategisk planeringFastighetskontoret
Staffan ClaessonUtvecklingsledare Strategisk planeringFastighetskontoret
Jahja ZeqirajOrdförande Fastighetsnämnden, Politiker (S)Fastighetskontoret
Agneta HammarStadsbyggnadsdirektörStadsbyggnadskontoret
Björn SiesjöStadsarkitektStadsbyggnadskontoret
Ulf KamneOrdförande Byggnadsnämnden, Politiker (MP)Stadsbyggnadskontoret
Ann Catrine FogelgrenAndre vice ordförande Byggnadsnämnden, Politiker (FP)Stadsbyggnadskontoret
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen
Ej bestämt ännu-Framtidenkoncernen
Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Helgtips från ohyresrätten

Vi på ohyresrätten håller på att producera text från vår läsning av Per Schlingmann och Kjell Nordströms bok Urban Express. Hoppas kunna publicera lite sammanfattningar och kommentarer under nästa vecka.

Tills dess rekommenderar vi att ni lyssnar på inspelningen av det panelsamtal som arrangerades av nätverket Pennygångens Framtid i förra veckan. Samtalet gällde om hur renoveringar av miljonprogram rent tekniskt kan genomföras utan hyreshöjningar på 50-60%. Intressanta resonemang och mycket matnyttig information om de ekonomiska förutsättningarna för upprustning (utan gentrifiering) av hyresrätter.

Håll till godo!

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Gentrifieringen av Kville

Föreliggande text behandlar den pågående gentrifieringsprocessen av vårt närområde, stadsdelen Kville i Göteborg. Även om det är en process som långsamt krupit fram under flera år väljer vi att här ta avstamp i två avgörande händelser som vi tror kan illustrera såväl de problem vi iakttar som den kritik och de möjliga motdrag som erbjuder sig. Den första av dessa händelser ägde rum under långfredagen 2011. Mitt i dessa lediga dagars frukoststund hör vi som vistas på en av Lantmätaregatans innergårdar ett plötsligt skällande och buller. Vi diskuterar om det är en mindre byggnadsställning som rasat, men inser ganska snart under återkommande knallar att det rör sig om en skottlossning på ett närliggande café. Snart har polisen spärrat av området och grannar hänger ut genom fönster eller cirkulerar oroligt på gårdarna. Bakgrunden till skottlossningen är oklar, men det har spekulerats i om det kan varit en uppgörelse mellan caféägare eller helt enkelt var ett bråk som gick över styr. Mer intressant för oss är emellertid de reaktioner som händelsen gav upphov till. För ganska snart började våra grannar tala om att det var ”muslimerna” som var igång igen, liksom andra raljerade om att det var lugnt så länge de inblandade höll sig till ”självsanering” – samma grannar som vid återkommande tillfällen har förordat att vi ska omvandla våra hyresrätter till bostadsrätter för att kunna ”bli av med slöddret”.

Denna kombination av raljerande rasism och possessiv aggressivitet vittnar om ett förakt för de av samhället utstötta existenser som drabbas av våldet men är också ett symptomalt uttryck på det gentrifieringsprojekt som initierats av Göteborgs kommun. Stora områden norr om Vågmästareplatsen har rivits för att bereda rum åt det nya bostadsområde som ska gå under namnet Kvillebäcken. Göteborgs stad hymlar inte med att de som skall bo i det nya området inte är de sociala grupper som idag bor kring Vågmästareplatsen. Det kommunalt ägda bolaget Älvstranden Utveckling AB har producerat en reklamfilm där man tydligt markerar att området byggts för att husera medlemmar av den så kallade kreativa klassen. Filmens berättarröst konstaterar stolt att dem som skall bo i Kvillebäcken är miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella.

Göteborgs stad tycks vilja att Kville skall genomgå en liknande förändring i Brooklyn genomgått och som bland annat den amerikanska sociologen Sharon Zukin skildrat. Hon skriver I sin bok Naken Stad om hur Brooklyn under sent nittiotal genomgick en ”blomstring” – kvarter kring gamla produktionsindustrier omvandlades från fattiga arbetarkvarter till coola smältdegar befolkade av vita konstnärsgrupper som arrangerade gratiskonserter. Medierna började över tid rapportera om det ”frigjorda Brooklyn” och i synnerhet om stadsdelen Williamsburg som ”det nya bohemia”. Ryktet om Brooklyn och Williamsburg som gentrifieringsexempel har nu då spridits över världen och de förändringsprocesser dessa genomgått hoppas alltså kommunpolitiker och bostadsentreprenörer kunna kopiera för att göra om sina gamla industri- och arbetarkvarter till kulturellt sprudlande områden. Dit kan sedan till etablerade sociala grupper flytta och bli en del av den kreativa klassen.

Kville är en del av Hisingen som långt tillbaka i Göteborgs historia har spelat en betydande roll för staden. Här finns Göteborgs äldsta torg, här löper Kvillebäcken som utgör gräns mellan Bohuslän och Västra Götaland (och som således historiskt varit gräns mellan Sverige och Norge) och här låg också de bostäder i vilka arbetarna på varvsindustrin bodde. Sedan krisen i den industrin under sjuttiotalet har området präglats av social utsatthet och fattigdom med följderna att kringliggande produktionslokaler stundtals varit övergivna och att fastighetsägarna inte sett någon kommersiell anledning att renovera eller underhålla bostäderna i någon större grad.

För oss innebar detta att det här var lättare att informellt skaffa sig bostad då hyresvärdarna ofta ville få lägenheterna uthyrda med så liten arbetsinsats som möjligt. Så om man kände någon vars kontrakt man kunde ta över, eller i månadsskiftet ringde hyresvärdar och frågade om det kommit in några uppsägningar, så fick man ett förstahandskontrakt utan att behöva jaga genom tjänster som Boplats. Vi, anställda med akademisk utbildning, tillhör dock den grupp som inte direkt hotas av de hyreshöjningar som nästan garanterat kommer följa på byggandet av nya samt renovationer av befintliga bostäder.

Gentrifiering beskrivs ofta som en neutral och objektiv process.”Kreativa” människor med begränsade resurser flyttar till områden där dem har ekonomiskt utrymme för sitt ”skapande”. Som en följd av detta kommer kulturella arrangemang och händelser som sprider ryktet om stadsdelen, ett rykte som gör området intressant för en medelklass som gärna vill kunna konsumera kulturell status och legitimitet. Den klassens närvaro påverkar och förändrar sedan området. Tänker man sig processen så får den en ofrånkomlig karaktär, den är något som inträffar vare sig vi vill det eller inte. För oss är det dock uppenbart att Kville skall gentrifieras som ett led i en medveten bostadspolitisk kampanj.

Det finns en anekdot om hur kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén, tillsammans med sin förvaltningschef gjort en biltur genom Kvillebäcken (innan det revs) och blivit så förskräckt att hon inte vågat ha fönstren nedvevade. De skall direkt ha åkt till närmaste polisstation och därifrån ringt chefen för NCC och påtalat att ”så här kan vi inte längre ha det”. Exakt vad Hulthén skulle vara otrygg inför är oklart, liksom varför hennes känsla skulle inför ett område skulle prioriteras framför de boendes rätt till stadsdelen. Berättelsen är (oavsett om den är helt sann eller inte) ett bra exempel på hur initiativet till förändringen av stadsdelen kommer i från kommunledningen. Staden har därefter handfast agerat för att snabba på de beslut som behövs för att man skall kunna riva en hel stadsdel och snabbt utfärda bygglov för de aktörer som vill bygga bostadsrätter (tre fjärdedelar av de nya bostäder som byggs blir bostadsrätter) och dyra hyresrätter till attraktiva invånare. Det här beteendet från politiska institutioner har beskrivits i termer av ”roll back/roll out” av Jamie Peck & Adam Tickell. Under ett nyliberalt paradigm rullar det offentliga tillbaka sin verksamhet inom bland annat bostadspolitiken för att sedan rulla ut matten för privata entreprenörer genom reformer som underlättar deras planer och visioner och som rent konkret gör det lönsammare för dem att bedriva exploaterande affärsverksamhet.

Den andra händelsen var kanske inte fullt så dramatisk som skottlossningen på Lantmätaregatan men hade likväl en avgörande inverkan på vår syn på debatten om vårt bostadsområde. Arkitektskribenten Mark Isitt skrev den 27:e november en artikel i Göteborgs-Posten om den stundande omvandlingen av Kvillebäcken i allmänhet och byggandet av en saluhall vid Vågmästareplatsen i synnerhet. För Isitt kommer saluhallen att bli en symbolisk byggnad som gör det värt för honom att överhuvudtaget intressera sig för området mellan Hjalmar Brantingsplatsen och Wieselgrensplatsen. Han gick så långt som att påstå att denna saluhall var en del av något som krävdes för att över sex-sju år förvandla detta nuvarande ”ingenmansland” till något ”värdigt sin centrala placering i stan”.

Mark Isitts position i debatten är föraktfull och närmast kolonial. Han menar nämligen att en stadsdel med en stor mängd verksamheter där människor i flera år rört sig dagligen och där det finns kringliggande bostäder skulle vara ett ingenmansland. Visst präglas området av det faktum att dem som bor och verkar där inte är lika välbeställda som i centrum men gör det deras närområde till en icke-plats? Borde inte samhället föra politik för socialt utsatta grupper och inte mot dem? Mark Isitt har som medlem i den kreativa klassen inga problem att ”upptäcka” en del av staden där det redan bor människor, något som inte minst märktes när vi kommenterade på hans artikel i Göteborgs-Posten den 6:e december (med liknande kritik som vi framfört ovan) och från Isitt fick repliken: Jag tycker inte att ett brottsdrabbat och förfallet industriområde är att föredra framför den saluhall och den täta blandstad som planeras i Kville.

Staden skall förstås och tolkas av representanter för kreativa samhällsgrupper. Planeras om av och för dessa varefter de som påverkas av bostadspolitiken får finna sig i att trängas bort utan någon egentlig diskussion om till vart man förväntas ta vägen. Den diskussion som Mark Isitt istället tycker är intressant att fokusera på är huruvida valet av gult ”Göteborgstegel” är ett bra val eller inte. Känns inte det en smula trött?

Sammanfattningsvis finns det två grundläggande problem med försöken att skapa ett nytt Kville. Det först är institutionellt och består i att denna kommunala bostadspolitik mycket medvetet gör en distinkt åtskillnad mellan makt och ansvar. Å ena sidan förbehåller man sig rätten att initiera förvandlingen av stadsdelen, å andra sidan avhändar man sig ansvaret för implementeringen. Utförandet av denna förvandling överlåts istället på privata entreprenörer med uttalade intressen att exploatera den. Det andra är representationellt och består i den disjunktion som medvetet skapas mellan boende och förtroendevalda när besluten om en stadsomvandling eller gentrifiering sker utan förankring hos de som bor i området; när det finns en uppenbart bristande matchning mellan å ena sidan de behov som de boende har och de begär som å andra sidan driver den kommunala bostadspolitiken.

Gentemot detta måste en stadsdelskamp organiseras som sätter det urbana rummet i fokus. Vi tror att den franske filosofen Henri Lefebvres tredelade schema över rummets innebörd kan vara behjälpligt för att urskilja hur en sådan kamp skulle kunna samordnas och vilka delar av rummet, det vill säga staden, som man bör adressera. Lefebvre menar att ett rum inte bara är att likställa med ett särskilt avgränsat område med en viss typ av byggnation och infrastruktur. Jämte detta materiella rum måste man även beakta rummets representationer, det vill säga hur och på vilket sätt en särskild plats framställs – det må så vara i form av fotografiska stadsvyer, kartor, reklamkampanjer eller liknande. Och till det materiella rummet och dess representationer lägger Lefebvre slutligen en tredje kategori: representationernas rum – rummet såsom vi människor lever, förnimmer och uppfattar det genom affektioner, minnen historier, drömmar, visioner och så vidare. Mellan de olika rummen i denna treställiga relation finns en dialektik, det vill säga att en förändring inom något av rummen oundvikligen också kommer att påverka de andra rummen. I så måtto kan man också förstå på vilket sätt frågan om rummet är en fråga om politik, eftersom det inte är självklart på vilket sätt förändringarna inom de olika rummen ska ske, det vill säga att rumsbegreppen är utsatta för en konflikt.

När Älvstranden utveckling AB i sina reklamfilmer målar upp Kville som en stadsdel för miljömedvetna livsnjutare som cyklar till jobbet och uppskattar det okonventionella arbetar de alltså inom rummets representationer, men skapar samtidigt en imaginär bild av stadsdelen vilken vi invånare har att jämföra med vår nuvarande situation (med representationernas rum); en situation som i jämförelse med denna småborgerligt ekologiska utopi kan framstå som grå och mer osäker än vad den kanske behöver vara. Denna dubbla förändring inom såväl framställningen som upplevelsen av staden legitimerar sedan förändringarna i det materiella rummet, det vill säga att de ger stöd åt de privata entreprenörernas exploatering av området. På samma sätt, om inte än mer radikalt, fungerar Mark Isitts koloniala retorik där Kville idag framställs som ett terra nullis, ett ingenmansland där man inte ens behöver ta någon lokalbefolknings upplevelser av sitt rum i beaktande.

Vi tror att motstånd måste utformas utifrån dessa kategorier och förståelsen om hur de dialektiskt påverkar varandra. Boende i stadsdelar som hotas av gentrifiering angrips när utomstående aktörer försöker bruka makt i representationernas rum genom drömmar, visioner och planer om hur
stadsdelen skulle kunna förändras för att enklare kunna exploateras. Förändringar i det materiella rummet påverkar i sin tur representationernas rum så boende måste kräva rätten att få utforma det materiella rummet så att det passar ett liv man själv vill ha, inte en livsstil som passar när staden försöker sälja sig själv som en attraktiv plats för kreativa människor utifrån.

Vår erfarenhet är dock att stadskamp mot gentrifiering är svårt och vi tycker det är viktigt att erkänna det. Processen är komplex och det finns inga givet lyckade exempel på motstånd. Aktioner som syftar till något kan lätt få annan effekt. Exempelvis tenderar ett belysande av att ett område är på väg att gentrifieras att snabba på processen snarare än bromsa den. Det finns också en risk att sociala rörelser som i stort syftar till omfattande förändringar av samhället börjar verka för att konservera staden som den för stunden är. Med detta sagt tycker vi det är än viktigare att påtala hur viktig stadskampen mot gentrifiering är och att det finns en betydande styrka i att kunna behålla dessa kamper på ett lokalt plan men samordna dem nationellt bland annat genom arrangemang som Stadskampsveckan. Kampernas lokala karaktär kräver att vi hjälps åt för att ge varandra stöd, råd och uppmärksamhet för att fortsätta kämpa mot den kreativa klassens stadsdelskolonialism och för vår rätt till staden.

Johannes Björk & Mathias Krusell
Allt åt Alla Göteborg

Texten publicerades ursprungligen i Världens Ende #3

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Älvstranden sträcker sig numera till Masthugget

I måndags kom en pressrelease från Älvstranden Utveckling AB att de planerar en ny stadsdel vid Masthugget. Vi har tidigare skrivit om Älvstranden Utveckling och deras roll i planeringen av bygget av lägenheter i Frihamnen och Kville här. För att försöka förstå hur den nya stadsdelen ska utformas och vilken roll den spelar i stadsutvecklingen i Göteborg i stort så går vi tillbaka och ger en kort historia över Älvstranden Utveckling AB.

Sedan mitten av 90-talet äger Göteborg Stad ett exploateringsbolag som haft i uppdrag att förvalta mark som kommunen äger kring Eriksberg och Lindholmen. Området var tidigare anläggningar och bostäder kopplade till varvsindustrin i Göteborg. Bolaget kom att arbeta med att hitta nya användningsområden för fastigheter i området och i samband med detta lanserades en ny beteckning för området: Norra Älvstranden. Namnet på exploateringsbolaget blir därför Norra Älvstranden Utveckling AB. 1

Omvandlingen av stadsdelarna Eriksberg och Lindholmen ses som lyckade av staden. Eriksberg är numera ett lyxigt bostadsområde vid vattnet och Lindholmen ett flådigt kontorsområde. Exploateringsbolaget får ansvar att göra liknande omvandlingar av andra närliggande områden. Kvillebäcken och Backa knyts till området Norra Älvstranden. På exploateringsbolagets hemsidan kan man läsa att ”Staden ska knytas samman över älven”. Över älven syftar på att centrum på fastlandet ska spridas över till Hisingen. Inte att den typen av stadsdelar som finns på Hisingen ska spridas till den andra sidan av älven.

Norra Älvstrandens arbete i Kvillebäcken resulterar i byggandet av området ”Nya Kvillebäcken”. Området medför en gentrifiering där en stadsdel (med lagerlokaler, lunchrestauranger och butiker) rivs för att ge plats åt dyra nybyggda lägenheter. Göteborg har en hög bostadsbrist och det behövs byggas bostäder men en försvinnande liten del av de som söker bostad har råd att betala hyrorna i Nya Kvillebäcken. Som vi tidigare skrivit så kostar en enrumslägenhet i området 6000-8000 kr i månaden. Det höga hyrorna kommer också över sikt leda till hyreshöjningar på de redan existerande hyreslägenheterna i området. För fastighetsägarna är det hela en vinstaffär då värdet på mark och fastigheter ökat.

Även på andra sidan älven finns det också utrymme för ”utveckling”. Norra Älvstranden Utveckling blir 2006 Älvstranden Utveckling AB då exploatering ska ske även på Södra Älvstranden (bl a Gullbergsvass). Sedan dess har även Ringön och Frihamnen lagts till bolagets ansvar.

Så åter till måndagens pressmeddelande om Masthuggskajen. I pressmeddelandet kan vi se hur man återigen presenterar en redan befintlig del av staden som ”en ny stadsdel”:

Masthuggskajen är en helt ny stadsdel som kommer att ligga mellan Järntorget och Stigbergsliden, från Första Långgatan ner till vattnet. Den nya stadsdelen ska bli ett uttrycksfullt och hållbart innerstadsområde av blandad karaktär. Området kommer att vara rikt på mötesplatser och erbjuda ett levande gatuliv med ett attraktivt utbud av kontor, bostäder, handel, nöjesliv, kultur, service och hotell, i ett nytt centralt läge precis intill älven. 2

norra-masthugget-vision3_946x358
bilden tagen från Älvstranden Utveckling AB

I dagsläget är stadsdelen (som ungefär sträcker sig från Esperantoplatsen till Stigsbergsliden) en ganska otillgänglig del av Göteborg med kontor och kajplatser. Så det är välkommet att anstränga sig för att utnyttja området bättre. I en stad som präglas av enorm segregation och bostadsbrist kan man dock fråga sig om kontor och kommers är det bästa användningsområdet för ”Nya Masthuggskajen”?

Vi vet inte så mycket mer än det som står i pressmeddelandet men konstaterar, i minst med Älvstranden Utvecklings historia som bakgrund, att vi behöver vara vaksamma kring hur planeringen av området fortskrider. Vad kommer det innebära för de offentliga utrymmen (Masthuggstorget, Järntorget m.m.) som idag ofta används för demonstrationer och manifestationer? För vem planeras Masthuggskajen?

1. http://alvstranden.com/om-oss/historik/
2. http://aktuellt.alvstranden.com/team-kanoziaf-ska-hjalpa-oss-att-utveckla-masthuggskajen/

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Studiecirkel Urban Express

I slutet av förra året släppte moderaternas förre pressekreterare Per Schlingmann och ekonomen Kjell A. Nordström sin bok Urban Express. Boken handlar om handlar om att ”det urbana är det nya svarta”. Städer spelar, enligt Schlingmann och Nordström, en unik roll i vår samtid. De samlar den kunskap och kreativitet som krävs för att navigera en oförutsägbar värld. Boken lovar hjälpa dig att hantera städer, världen, vild kunskap och lite annat.

Vi känner igen temat och tonfallet sedan tidigare. Staden är inte längre en plats vi bor och lever i utan framförallt en funktion för tillväxt och mervärdeproduktion. Städerna, i högre utsträckning än nationerna, konkurrerar sinsemellan om kapital och kompetens. Vi skrev om detta redan år 2010 i vår text ”Evenemangstaden och den globala ekonomin”. Finns återpublicerad på Ohyresrätten här.

Boken har fått ljumma till negativa recensioner på kultursidor, men budskapet har pumpats ut genom föreläsningar på Fastighetsdagarna, Handelskammardagen och Kungliga vetenskapsakademins seminariedag ”Kvinnorna tar ledningen”.

Vi vill inte delta i den kör som påstår att Schlingmann är något slags borgerligt PR-geni. Likväl har det visat sig att han tidigare haft fingret på pulsen när det gäller att avgöra hur de borgarextrema vindarna blåser. Den nutida borgarextremismens säregenhet är att den ompaketerar klassisk högerpolitik i ”mjuka” budskap. Syftet är dock det samma som alltid: ackumulation av mervärde genom exploatering eller fråntagande.

Det finns ett behov att läsa och lära oss argumentera mot denna borgearextremistiska stadspolitik. Vi i Allt åt alla Göteborg anordnar därför en studiecirkel i boken med start måndagen den 2:a februari. Facebook-event finns här

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Intervju med Alla ska kunna bo kvar!

År 2015 innebär startskottet för organisationen Alla ska kunna bo kvar. En organisation som jobbar med fakta om renoveringar av miljonprogrammet och renovräkningar. Vi har gjort en kort intervju med ASKBK som följer här!

Vad är Alla ska kunna bo kvar och hur bildades ni?
Alla ska kunna bo kvar (ASKBK) har bildats ur kampen på Pennygången för att alla ska kunna bo kvar i samband med Stenas planerade renoveringar. Vi insåg tidigt att frågan gällande renovräkningar i allmänhet och i miljonprogrammet i synerhet inte är isolerad till enskilda områden. Allt detta händer i en nationell kontext vilket gör att problematiken måste lyftas till en nationell och politisk nivå.

Vad/vem hindrar alla från att kunna bo kvar och varför?
När en fastighet ska renoveras passar många fastighetsägare på att samtidigt höja standarden i lägenheterna vilket leder till kraftigt höjda hyror. Även om renoveringen i sig är välkommen leder standardhöjningarna till att många mot sin vilja måste flytta från området. (därför uppstår protester). Det är främst ensamstående, pensionärer, ungdomar och de med låga inkomster som trängs undan. Dessa människor flyttar då till områden som ännu inte har renoverats som i regel är områden med låga snittinkomster och sämre skolresultat – vilket skapar en än mer segregerad stad. På detta vis får vi en grupp “urbana nomader” som tvingas leva med osäkra boendevillkor.
Rådande paradigm inom stadsutveckling och så som lagarna har tolkats möjliggör för fastighetsägare att agera på det här sätter – med resultatet att alla inte kan bo kvar.

Hur ska vi arbeta för att se till att alla kan bo kvar?
Det vi vill göra med ASKBK är att lyfta den sociala aspekten på renoveringsfrågan. I slutändan är detta en strukturell fråga som inte kan lösas med att titta på “goda exempel” (som t.ex. fd bostadsminister Attefall förespråkade). Idag är systemet riggat så att fastighetsägarna alltid kan göra som de vill på de boendes bekostnad – oavsett sociala konsekvenser.
Vi vill därför arbete för att renoverinsgfrågan ska diskuteras med utgångspunkt i de som faktiskt bor i området – renoveringar skall handla om hur man säkerställer kvalité för alla och hur vi ska renovera så att alla kan bo kvar.

Vad har ni för planer för våren?
Under våren kommer vi att anordna en debatt bl.a. ihop med Okidoki arkiteker (25 mars). Vi kommer också att, tillsammans med andra grupper, jobba med en antigentrifieringshhandbok med praktiska tips för hur du ska ordna motstånd i ditt lokala område. Under Almedalsveckan i sommar kommer vi också att anordna seminarier med fokus på lokal bostadskamp.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Om Frihamnen och fastighetsägarna

Ohyresrätten är tillbaka efter ett kort juluppehåll! Sedan i december har det figurerat lite nyheter om byggandet av nya bostäder i Frihamnen vi tänkte passa på att kommentera.

Det är inte helt enkelt att fatta sig kort om Göteborg Stads stadsutvecklingsplaner. Försöker man sätta sig in i frågan förlorar man sig snabbt i röran av kommunala bolag, projekt, visioner, älvsrumsevenemang och soppluncher. Det finns ett myller av organisationer och verksamheter som heter ungefär samma sak (Vision Älvstaden, Projekt Centrala Älvstaden, Älvrummet, Utveckling Norra & Södra Älvstraden m.m.). Dessutom kryllar all officiell information av intetsägande begrepp som öppenhet, dialog, events, utbyte, hållbarhet, kreativitet och så vidare.

Informationen på sidor som centralaalvstaden.nu, alvstaden.goteborg.se och alvstranden.com kan sammanfattas på följande sätt:
• Staden ska utvecklas
• Det ska generera tillväxt
• Fyrahundraårsjubileet av Göteborg år 2021 är ett viktigt tidsmål.

Göteborg stads tidigare arbete med att ”utveckla” staden har mötts av hård kritik. Sen drygt tio år tillbaka har staden, genom sitt kommunala bolag Älvstranden Utveckling AB, aktivt drivit en gentrifiering av stadsdelarna Eriksberg, Lindholmen och Kvillebäcken på Hisingen. Med ett övergripande mål att exploatera värdet på kommunens mark så har nya och dyra bostäder byggts i områdena. I Kvillebäcken kostar en nybyggd enrumslägenhet mellan 6000-8000 kr i månaden (1). Hyror som över tid även kommer höja hyrorna på de befintliga lägenheterna kring Vågmästareplatsen samt ger ökade möjligheter för s.k. renovräkningar (när bostadsbolag genom oönskade och omfattande renoveringar försöker göra sig av med hyresgäster som inte har råd att betala).

Kritik har även framkommit rörande hur Älvstranden Utveckling jobbar. För ungefär ett år sedan släpptes en granskningsrapport (av bolaget) där det riktades skarp kritik mot att bolaget brast i den interna styrningen samt inte klarade att visa upp viktig dokumentation för personalhantering och inköp. (2)

Parallellt med stadens misslyckande har en motståndsrörelse vuxit fram mot den oroväckande bostadsutvecklingen i Göteborg. En rörelse av boendenätverk och politiska grupper. Den samlade kritiken har satt press på staden att, i alla fall till viss del, ändra fokus på sina exploateringsprojekt. När nu Frihamnen ska byggas om har staden beslutat att en fjärdedel (2500 av totalt 10 000 bostäder som ska vara klara till 2035) av de planerade bostäderna ska ha en hyra anpassad för att människor med lägre inkomster ska ha råd att bo där. Hyresnivån ska låsas, genom avtal, på omkring 15 år. (3)

Försöket att garantera en fjärdedel bostäder med rimlig hyra är något vi ser positivt på. Främst ur synpunkten att politisk organisering kring bostadsfrågor och stadsplanering skapat ett tryck och bidragit till förändring. Däremot är den förändring som förslaget i praktiken innebär alldeles för litet. Av alla planerade bostäder utgörs alltså endast hälften av hyresrätter och det är endast hälften av de hyresrätterna som byggs för hushåll med normal inkomst. Resterande 75% av Frihamnen kommer likt Lindholmen, Eriksberg och Kvillebäcken att byggas för den övre medelklassen.

Privata fastighetsbolag har mobiliserat medialt mot stadens initiativ. Organisationen Fastighetsägarna har under året flera gånger uttalat sig negativt om förslaget. Redan när förslaget presenterades i våras var de kritiska mot att politiken lade sig i hyresnivåerna, därefter larmades man om att rimliga hyror skulle få investerare att fly Göteborg. (4)(5) I december när det presenterades vilka bolag som skulle få bygga på Frihamnen gick Fastighetsägarnas VD Charlotte Andersson ut med ett eget förslag om hur normalinkomsttagare ska kunna betala höga hyror. (6)

– Vi tycker att man ska ge bidrag till individer istället för till bostäder. Vi har föreslagit att kommunen ska använda pengarna från markförsäljningen och använda som ett extra bostadsbidrag. Då kan resurssvaga bo i exklusiva lägenheter vid vattnet, säger hon.

Bidrag av den här typen är inte bidrag till s.k. ”resurssvaga” utan subventioner till fastighetskapitalister som vill ta ut högre hyra än boende har råd att betala. Fastighetsägarna vill ha offentlig hjälp för att upprätthålla en bostadsmarknad präglad av fastighetsspekulation som endast gynnar de som bygger och hyr ut.

Utspelet från Fastighetsägarna kan tyckas fräck men är egentligen inte så konstigt. De representerar de privata vinstintressena på fastighets- och bostadsmarknaden, vinstintressen som står i rak motsats till intressen hos de som hyr och bor. Fastighetsägarna är dessutom vana att få som de vill, stadspolitiken handlar allt som oftast om olika metoder för att göra fastighetskapitalisterna så glada som möjligt. En politik som nu hotas av en brokig men växande stadskampsrörelse.

Slutsatsen för oss är att vi måste se frågan om Frihamnen som en del av en större konflikt. En konflikt mellan de som betalar för boende och de som bygger, äger och hyr ut bostäder. Fastighetsägarnas uttalanden vittnar om att vi inte delar intressen med fastighetskapitalisterna. Vi behöver gemensamt ägda bostäder för gemensamma intressen.

(1) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=5568190
(2) http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/ovrigt,revisionskritik_mot_alvstranden_utveckling
(3) http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2379448-frihamnen-forst-med-billiga-hyresratter
(4) http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2384572-kommunens-hyresexperiment-riskerar-sla-bakut
(5) http://www.hemhyra.se/vastra-gotaland/fastighetsagarna-befarar-att-investeringarna-flyr
(6) http://www.etc.se/inrikes/forsoker-stoppa-projekt-med-billiga-hyresratter

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Kampen mot rivningskontrakt

Makt förutsätter en relation. Makt utövas alltid av någon över någon annan. En fastighetsägare har makt över de hyresgäster som bor i det område den förvaltar. Eftersom en fastighetsägare har ekonomiska resurser som en hyresgäst alltid saknar har vi valt att i lagstiftningen skriva in ett starkt besittningsskydd som gör det svårt för en fastighetsägare att tvångsflytta en hyresgäst hur som helst.

Bor du med ett förstahandskontrakt är det mycket svårt för en fastighetsägare att flytta dig. Ett sätt att i praktiken göra detta är, som skett och sker i många bostadsområden, att stamrenovera, höja standarden och på så vis kraftigt höja hyran.

En hyresgäst kan då vägra, överklaga och fördröja processen – men i slutändan är det i nio fall av tio fastighetsägaren som får rätt. Alltså är maktbalansen redan från början skev.

Som om detta inte vore nog kan en fastighetsägare som tänker renovera ett område använda s.k. rivningskonktrakt (egentligen “kontrakt med avstående av besittningsskydd”). Den praktiska konsekvensen för en familj som bor med “rivningskontrakt” är att det är upp till fastighetsägaren att bestämma när familjen ska flytta. Med någon månads varsel ska du ta ditt pick och pack och vara beredd på att hitta ett nytt boende.

Rivningskontrakten tippar den redan ojämna maktbalansen mellan fatsighetsägare och hyresgäster ännu mer till fastighetsägarnas fördel.

På Pennygången började Stena Fastigheter några månader innan de gav besked om sin första planerade renovering hyra ut lägenheter på “rivningskontrakt”. Eftersom vi som bor i området framgångsrikt protesterat och fördröjt lyxrenoveringarna blev fler och fler lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt”. I början av hösten 2014 var fler än 250 (av 771) lägenheter uthyrda på “rivningskontrakt” eller tomma.

Att så många boende i ett område bor med osäkra boendevillkor påverkar såklart. Helt plötsligt bor vi inte på samma villkor. Vi kan inte delta i kampen på samma villkor.

Vi har därför sett det som extremt viktigt att lyfta frågan om “rivningskontrakt”. Ett grundkrav från nätverket Pennygångens framtid har varit att “rivningskontrakten” måste bort för att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera. Det är en gemensam kamp som de med förstahandskontrakt och de med “rivningskontrakt” måste driva tillsammans.

Och kamp lönar sig. I oktober 2014 meddelade Stena Fastigheter att alla “rivningskontrakt” på Pennygången omvandlas till förstahandskontrakt. Inga mer osäkra boendevillkor. Nu bor vi alla på samma villkor. Vi kan delta i kampen på samma villkor.

Mattias Axelsson
Daniel Carlenfors
Pennypodden

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Evenemangsstaden och den globala ekonomin

I och med globaliseringen har nationalstaternas betydelse försvagats och förändrats. Den nationella suveräniteten har till viss del upplösts i de globala flödena och nätverken av människor, varor och kapital. Även städernas roll i det rika Nord och därmed även i Sverige har förändrats. Då de agerar uppkopplingspunkter till dessa globala nätverk frigör de sig delvis från sina nationella kopplingar för att semi-självständigt leva ett eget liv. Visst, nationalstaterna har fortfarande viktiga funktioner att fylla i ekonomin men städernas anhopningar av människor, kapital och infrastruktur blir allt viktigare för den globala kapitalismen.1

Detta har medfört att städer har kommit att konkurrera med städer på ett annat sätt än förr då det främst var nation mot nation. Man konkurrerar om att attrahera kapital, investeringar och högutbildad kompetens där staden förvandlas till ett varumärke som ska säljas på städernas marknad. Till detta kommer de senaste decenniernas avindustrialisering som skapat ett aktivt behov av omdefiniering av den egna stadens identitet och en ekonomisk omstrukturering. De postindustriella städerna måste bli aktiva. I Göteborg har detta behov av förändring uppkommit efter att varven försvann och bilindustrin försattes i gungning.

Pariserhjul och entreprenörer
Dessa aktiva städer kan beskrivas som ”entreprenörsstäder” (i vårt fall evenemangsstad) där utvecklingen av det offentliga gått från tillhandahållandet av välfärd och social service till en stad som understöder och uppmuntrar ekonomisk tillväxt. Som vi redan sagt konkurrerar städer om resurser och investeringar och försöker skaffa sig komparativa fördelar genom att ta till olika strategier och reformer. Ofta ingår kommunen i partnerskap med näringslivet för att främja dessa entrepenörsstäder. Till exempel kan man ge stöd till upplevelseindustrin, bygga svindyra och exklusiva bostadsområden och använda sig av massiv stadsmarknadsföring.

Denna stadsmarknadsföring innefattar allt från investeringar i lokala attraktioner till skapandet av nya flaggskepp för staden (tänk det förbannade pariserhjulet bredvid operan Göteborgs kommunalpolitiker nyligen uppfört). Vad man är ute efter från politiskt håll är att ge staden rätt, eller att skapa ett varumärke om man så vill, med syftet att locka till sig investeringar och turisminkomster. Vidare är det viktigt att presentera staden som en spännande, levande och attraktiv boendemiljö där man framställer staden som en helhet och inte som den fragmentariska och uppdelade plats den egentligen är.2

Ska man kunna locka till sig ”rätt” arbetskraft i form av eftertraktad kompetens med hög utbildning krävs det bostadsområden därefter. Man bygger dyra lägenheter eller sätter igång gentrifieringsprojekt för att tränga undan socialfall, invandrare och vanliga knegare från de mer centrala delarna av staden. Det finns det gott om exempel från Göteborg såsom till exempel Södra Älvstrandens lyxlägenheter, planerna för Kvibergs ängar och gentrifieringen i Gårda.

Attraktiva Göteborgare
Städernas makthavare, som Göteborgs politiska småpåvar och företagsledare, har en växande medvetenhet om denna konkurrenssituation. Man vill förändra Göteborg till något nytt. Göteborg ska bli en turistvänlig evenemangsstad! Vi vill få det lokala näringslivet att blomma tusen blommor!
Tillsammans har man lanserat projektet goteborg.com där politiker och företagare vill att Göteborg ska bli ett förstahandsval bland storstäderna i Europa genom att vara ”en av Europas mänskligaste och mest attraktiva storstadsregioner att leva och verka i samt att besöka”.3

Det är inte svårt att gissa för vem staden ska vara mänsklig att bo och verka i (eftertraktad kompetens som kan betala för sig) och attraktiv att besöka (penningstinna turister). Inte är det för vanliga arbetare i alla fall– det är ett som är säkert efter all gentrifiering och alla nedskärningar. Stadens historia reduceras på samma hemsida till ett gäng glada affärsmän från Holland, Skottland och England som grundlade staden och fick den att utvecklas genom att starta sjukhus, universitet och bibliotek. Arbetarhistorien, den som handlar om dem som faktiskt skapade de förmögenheter som affärsmännen roffade åt sig, nämns inte med en bokstav. Man vill signalera att Göteborg har en trygg historia av internationell handel och möjligheter att göra sig en rejäl hacka.4

Vår stad, våra liv
Konsekvenserna av allt detta blir förstärkta klassklyftor, gentrifiering och social polarisering i Göteborg. Ska man ta vårt exempel från nordöstra delarna av vår stad kan man se detta tydligt i planerna för Kvibergs ängar där man planerar att bygga dyra bostadsrätter, i omvandlingen av SKF till lyxigt shoppingcentra och rivningen av Kvibergs marknad. Man vill tränga undan oss arbetare som faktiskt bor här för att få till en statushöjning och omvandla området till ännu en välpolerad juvel i evenemangsstadens krona. Dessa satsningar är ingen passiv anpassning till förändrade villkor i den globala ekonomin utan en politiskt styrd process där man väljer identiteten som turistvänlig tillväxtstad framför en stad präglad av socioekonomisk jämlikhet.

Man väljer att förstärka segregationen och skyla över skriande klasskillnader genom att anamma bilden av Göteborg som en mysig storstad med entreprenörshistoria. Med andra ord osynliggör man sociala rättvisefrågor till förmån för vissa framträdande gruppers (politiker, företagare) föredragna bild av vad som är viktigt. Den globala ekonomin är i förändring men marknadsanpassning och tillbedjan av ständig tillväxt är inte det enda politiska alternativet.

Vi vill något annat, något som är bättre för alla och inte bara en liten klick politiska högdjur och rik överklass. Vi vill ha kontroll över vår egen stad, våra egna liv. Vi vill lösa våra egna problem tillsammans och bestämma över vår egen tillvaro.

Vi vill kort sagt ha en jämlik stad.

1 Hörnqvist, Magnus et al. (2005) En öppen stad, ej en befästad ur Fronesis nummer 18 s.9-10
2 Mukhtar-Landgren, Dalia (2005) Den delade staden – Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö ur Fronesis nummer 18 s.121-123
3 http://www2.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=6889 2010-02-23 kl.22:30
4 http://www.goteborg.com/sv/Resa/Kategorier/Om-Goteborg/Historia/ 2010-02-23 kl. 22:29

Texten publicerades ursprungligen år 2010 i boken Staden är vår 

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest

Problem bortom kvittofusk

I gårdagens Göteborgsposten kunde vi läsa om hur Älvstranden Utveckling ABs förre VD åtalas för bedrägeri. Anledningen är att han fört upp inköp av champagne och ostbrickor som ”frukostmöte” vid kvittoredovisningen av bolagets närvaro vid fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Kvittofusket avslöjades av Uppdrag Granskning i november 2013 när de gjorde specialprogram om kommuners satsning på MIPIM-mässan.

Det är givetvis rimligt att uppmärksamma högre kommunala tjänstemäns kriminella hantering av offentliga medel. Gemensamma resurser ska användas för gemensamma syften och inte för privat lyxkonsumtion. Det blir däremot fel när rapportering, som i fallet med GPs artikel, endast fokuserar på eventuella brott och domar och frågan om Göteborg Stads deltagande på MIPIM-mässan inte diskuteras.

Fastighetsmässan MIPIM hölls i år för 26:e gången. Den har sedan 1989 fungerat som en branschfest för fastighetskapitalister och företrädare för en nyliberal fastighetspolitik. En fastighetspolitik som gynnar ägande av bostäder framför medborgares rätt till tryggt boende. På mässan träffas kommuner och fastighetsinvesterare för att förhandla exploatering och privatiseringar. En förhandling som sker bortom insyn för de som faktiskt bor i staden.

MIPIM har också bidragit till en generell utveckling av fastighetspolitiken. Aktivistsammanslutningen European Action Coalition kallar detta för ”Mipism”. En utveckling som präglas av avreglering av fastighetsmarknader, spekulationsbubblor, privatisering av offentliga tillgångar och boendepriser som tvingar arbetarklassen att skuldsätta sig för att ha råd med bostad. Visualiseras i rörlig bild här:

 

I EACs artikel ”25 years of MIPIM is enough” listas faktiska effekter av MIPIM i en rad olika länder. Om vi fokuserar på Portugal och Spanien så har det där förts en politik där tillväxt ska skapas genom fastighetsspekulation och ökad turism. Stadskärnor i Barcelona och Lisabon har helt förändrats. Bostadsområden och gemensamma utrymmen byts ut mot hotell, shoppinggator och lyxboenden. Arbetarklassens utrymme i de centrala delarna av staden har försvunnit helt. För att ha råd med boende måste den vanliga befolkningen låna pengar och köpa eget boende. Lån är lätta att få men när fastighetsbubblan spricker krävs lånen in och boende kastas ut på gatan om de inte kan betala.

Efter Uppdrag Gransknings förra året motiverade Patrik Andersson, VD för Business Region Göteborg, kommunens deltagande på MIPIM:

Vi behöver arbetstillfällen för en växande region. Därför är det viktigt för Göteborgsregionens invånare att vi syns och hörs internationellt. Vi måste vara offensiva för att hävda oss i den globala konkurrensen.

Mipimism är uppenbarligen något vi kan se i vår egen stad. Göteborg Stad vill bli en evenemangstad. En stad dit besökare åker för att spendera sina pengar på Liseberg, i Nordstan, i öltälten på Way Out West och på Riverton under Filmfestivalen Konsekvensen av den förda politiken är att stadskärnan och omkringliggande stadsdelar omvandlas. Kravet på ständigt ökande tillväxt dominerar helt över innevånarnas rätt till sin stad.

Den politiken är betydligt mer problematisk än enstaka kvittofusk.

Sprid ordet!Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on Pinterest